Fröken Stork

32 år

från Stockholm

Dagbok

Dagbok - Oktober 2013

« Tillbaka till dagböcker

Lördag den 12 Oktober 2013

Ingenstans

Jag drömde om dig, hur du gled ifrån mig. Jag offrade skyar, jag gick på glas, jag snodde mat ur kyrkans frys och det enda jag ville se, allt jorde jag för ditt leende. För den glimten i dina brunnsdjupa ögon som jag kan se genom, se dig, leta mig in i det allra dyraste, den tungsta kristallen i ditt brösst och bevaka. Men du lät mig inte in, i drömmen, du såg knappt på mig och jag hade något i halsen ett uppblommande gråt, och jag var klädd som 40-talets modekvinnor, jag gav dig allt men det räckte inte.
För jag har redan krossad, tappat, stampat, klivit över och glömt bort kristallen i ditt bröst, vänt blicken och följt min inre röst och lämnat allt vi var. Jag bara hoppades att vi kunde bli något nytt.
I drömmen var du redan lämnad. Du försvann likt i en dimma.

Onsdag den 9 Oktober 2013

nr. 2 (tvivelaktig tidsuppfattning)

Varje dag vaknar jag med känslan av fullständighet. Flickan sitter på köksbordet, ler harmoniskt.
Under dagen vill jag skapa undren. Hon pekar åt mig på sina drömmarna i guld och skyblått.
När jag går och lägger mig känner jag hela jorden spinna runt under mina fötter, allt jag missar av livet, hur jag än ville men inte hann och Hon gråter i ett hörn, skakar förtvivlat på sina späda axlar. Hon gör mig orolig, när jag går till söms, och evigheter av stirrande i taket gör mig ängslig, för allt jag inte hann.

Måndag den 7 Oktober 2013

nr. 1 (låt mig presentera den lilla flickan)

Jag ser milslångt, dimmiga, gråblå, tunga berg som sträcker sig ut som horisont, den lilla flickan i den blommiga klänningen på träköksstolen i mitt inre ler pillimariskt och jag vill gå i bitar. Slåss, dunka huvudet i cykelstyret, kasta det förbannade fordonet över staketet ner på järnvägen, se norrtåget krossa den i småbitar, springa, bara springa uppför ett berg och där vill jag skrika. Skrika mig hes, tills rösten försvunnit, tills halsen ger ifrån sig kraxande kråkläten OCH DET ÄR SÅ JAG LEVER MED MIG SJÄLV för det jag lät den lilla flickan gå miste om, allt det jag lämnade med flit, ett flin och en tågbiljett och ALLA ANDRA STOD KVAR PÅ PERRONGEN.
Och när mörkret sänkt sig, lagt lock över Ålidhem och den lilla flickan ser på mig anklagande slutar jag orka läsa den förbannade tvångsboken och så skriver jag några rader.
Det är så jag når Henne.

2014

mars (2)

2013

oktober (3)