Kanske är det så att det inte är ok att vara excentrisk? Att utmana, provocera, vara unik och emot normer, är att ta en jävla stor risk. Att skriva om vad man tänker, uttrycka intellektets kreativa förmåga. Att ta plats, och skriva om ämnen som kanske inte alla skulle våga. Leka med ord och binda samman rader, är hon skvatt galen denna kvinna? Vem tror hon att hon är, vad tror hon sig med konsten vinna? Att blotta sitt liv på detta sätt, med noll integritet. Öppen med det mesta, inga överraskningar i detta kvinnligt vågade paket. Skräder ej snacket, är stöddig och vågad med orden. Är medveten om att vissa kanske tänker: Hey kvinna - kom ner på jorden! Jantelagen ekar - man får aldrig tro att man är bra och duger. Att ha självförtroende och kämpa mot normer - det är tufft att vara en stark kvinna, om det jag ej ljuger. Tar plats i etern med min poesi, tvingar mig på er i nyhetsflödet med mitt alfabet. Hey, här är jag - sänk din garde, ta bort ditt skämsstaket. Om vissa ämnen kvinnor ej skall tala och orda om. Chansen, risken att bli utstött och hatad är enorm. Ber inte om ursäkt för min existens, mina rader som kanske retar och stör. Ber inte om ursäkt för att du som läser, kanske blir arg och fördömer med ditt mentala humör. Kanske är det så att många av mina texter upprepas och omskrivs på olika sätt. Jag skriver ofta om mig själv, men är inte narcissistisk, att författa är fan ta mig inte lätt! Att skriva är min terapi, och jag har en otrolig förmåga att sätta pränt på poetiska ord. Men är ödmjuk, trots min uppstudsighet, att alla kanske inte gillar mig på denna jord. Tack för att du läser och kanske ger mig lite feedback med egna författade rader. Om hur jag bemästrar konsten att sätta ord på bl.a känslor och nätets charader.

Bildkälla: Privat bild (upphovsrätten är min) från mitt Instagramkonto https://www.instagram.com/kristina0179/

Min kropp har haft många blåmärken, och jag har fått ta emot många hårda slag. Jag minns allt som igår, bilder målas upp i huvudet än idag. Är arg och frustrerad. I mitt inre är jag ännu inte reparerad. Mitt sinnelag är ofta sorgset och tungt. Drabbas ofta av smärtsam ångest, och andas då ej lugnt. Bilder blixtrar förbi med slagen. Återupplever misshandeln av mig, får ont i magen. Dunkad i vägg och golv, stampad på. Svimmade av, gick ej att nå. Att sparka på en som ligger ner. Det är fegt, du stod ovan mig och sparkade mig mer. På utsidan jag kanske ser glad ut och ler. Min smärta, min ångest är dold, det är det ingen som ser. Av smärtor och trauman jag utsatts för. Att skriva av mig är min terapi, är det någon som på det sig stör?

Bildkälla: Privat bild (upphovsrätten är min) från mitt Instagramkonto https://www.instagram.com/kristina0179/

Nu jävlar kör vi! Jag kommer ut ur garderoben. Luftar mitt inre för er, visar min sårbarhet. Gestaltar mitt kvinnliga jag, och ventilerar ur mig livets baksidor och "gråter" ur mig rader av ord, som sätts på pränt i mitt ångestfyllda tillstånd. Och jag bryr mig inte om vad människor får för uppfattning om mig. Jag är vågad och väljer att ta detta steg ut i offentligheten. Mitt liv utsattes för ett eksem, men jag tror nog banne mig att det har slutat att klia nu! Rader av ord skildras med mitt ännu begränsade (men under utveckling) vokabulär, och min passion över att formulera ner de bokstäver inom mig som blottar känslor inför det öppna och sköra, som annars hålls inom hemmets fyra väggar. Integritet my dearest Lady. Jag är trotsig. Man talar inte om livets baksidor. Vissa ord bör hållas bakom lykta dörrar. Men se, kära läsare: här gestaltar jag psykisk ohälsa i egen hög person. På min sida finns inga spärrar eller gränser, som sätter stopp för vad man får formulera och framför allt, vad man får "lov" att känna, och spotta ur sig. Jag tar ingen hänsyn till någons förstånd att förstå vad i helvete jag egentligen skriver om. Om någon nu sitter och analyserar mig och mina rader. Men utöver detta, slungar jag ur mig smärta, glädje, sorg, lycka, kärlek, hat med mera som jag klär i ord. Mina bokstäver skall fånga in er i min värld, där ett helt kvinnoliv har upplevt mängder av trauman, sk bred livserfarenhet, och jag berättar för er, vare sig ni vill eller inte (och oavsett om ett intresse finns, eller inte), hur detta liv har format mig till den kvinna jag är (på väg att bli) idag. Vissa anser säkert att jag är en galen kärring, som mist förståndet. Andra fattar inte ens vad det är jag syftar på, vad jag menar med i mina texter. Haha, det kanske inte jag själv heller gör alltid. Boxen är sluten på vissa människor, så har det alltid varit, och kommer tyvärr att vara. Vissa människor är inte mottagliga för det öppna sinnet. De är låsta i sin träl av begränsning. Jag är en konstnärssjäl, full med ord och stavelser under utveckling. Jag skapar texter med passion och glöd. Tack vare de trauman som jag har upplevt, möten med människor och bred livserfarenhet har denna gåva nu kommit till mig. Förmågan att våga uttrycka sig med ord och bild. Jag kan reta er, störa er, kittla sinnen, provocera med rader av ord och skildringar, skoja med er, gråta med er, komma till insikt och måla upp en bild för er som berättar om mina upplevelser och känslor. Nej, jag är inte galen. Jag har inte heller blivit narccissistisk, och svävar på moln här hemma över hur väldigt bra jag är (jag är bäst). Eller jo, jag dansar balett över denna insikt. Men jag är ej förmer än någon annan. Är ödmjuk och står med båda fossingarna på stadig mark. Livet är en dans. Jag dansar tango med livet. En levande och passionerande rytm, som ger utlopp för känslor. Det går upp, och det går ner, framåt och tillbaka. Svänger om och tar ny vändning. Alla möten och intryck av livet berusar mitt sinnestillstånd och kommer ur mig som rörelser. Fattar pennan och skriver, trycker på tangentbordet och textar, målar bilder, pratar, sjunger, för mig och rör mig. Orden dansar med mig. Min kropp kommer i rörelse och dansar den också. Det är möjligt att det kan upplevas som om att jag upprepar mig i alla texter som författas utav mig. Jag skriver ner min livspoesi, en flirt med ord. En dans som har 100 vägar att gå och lite mer därtill. Ibland trippar livet på tå, som i en balett. Man svävar i luften mellan allt och inget och bara ger sig hän till livet. Känslor inom en kan kännas som en twist eller en rockkonsert, beroende på hur sinnen öppnas och ventileras, och beroende på vem eller vad som gläntar din inre dörr. Mina ord kanske blir ett eko i cybernet, som ropar Hallå, men min egen röst studsar tillbaka i retur, utan att någon hörde mitt rop. Det kan kännas som en soldans/regndans, där varken sol eller regn tittar fram oavsett hur rytmiskt jag för mig. Eller hur tyst jag tassar. Ingen hör, ingen ser mig. Ekot blir en känslosmäll, och rodnaden av denna smäll ligger kvar länge på en, rosigt rödflammande på kinden. Livet kan vara en polka: Ett steg fram och två steg tillbaka. Extasen och intensiteten i mitt vokabulär kör dansen en gång till. Repeterar. Rader av en rytmisk orddans bildas och jag kanske övergår till karnevalstakter, eller rock´n roll och shakar loss för er. jag dansar bort ångesten med en lidelsefull och berörande dans upp till tonerna av en blueslåt. Endorfinerna triggas av dessa toner och sveper iväg med mig bortom horisontens okända mål. Jag lever ett ungflicksliv (ordet fann jag i författarinnan Kerstins Thorvalls böcker, så hon skall ha kredit för detta begrepp), med frihet och oberoende. En livstango med allehanda äventyr som dansen ger. Tider av odans (också ett begrepp hämtat från Kerstin Thorvalls böcker) från dåtid, skall dansas ikapp, och endast sinnets slutenhet begränsar mig. Cha cha cha, vill du bli min danskavaljer, och svänga dina lurviga på livets dansgolv tillsammans med mig?

Bildkälla: Privat bild (upphovsrätten är min) från mitt Instagramkonto https://www.instagram.com/kristina0179/