Inför idag

Jaha då var det snart dags... ja vad ska man säga och vad ska man känna.

Jag är nervös.. det klart, vem är inte nervös när det handlar om ens barn. Som sagt. Lunchen nu är inte så tilltalande.. Andas lungt.. behåll lugn trots allt som kommer att hagla över mig. Lättare sagt än gjort men jag vet vad jag har för linje att gå på. Finns saker som ingen ta ifrån mig och det är min egen moral och etik. Mycket kommer jag få höra innan öronen rammalt av.

Tänk på mig idag om de så bara är för en liten sekund . Jag ska göra mitt bästa att föra sanningen fram.

Onsdag 4 November

Ont i magen som fan.. kankse nervositeten har börjat sluka mig totalt inför torsdagen. Jaha vad ska man ha för kläder i en rättegång...suck svart, svart, ja det går väl alltid hem. Det är ju ingen modemässa direkt men man ska väl se välklädd.. men det är jag väl i vanliga fall eller...

Några tänker på mig i alla fall  tack, det är skönt att veta.

Tisdag 3 november

Kallt kaffe.. torr snus, bättre än inget eller vad vet jag. Tar en paus. Tagit tillbaka tryggheten åt min ena dotter. Ska på ett sätt bli skönt att återgå till dem man känner man kan lita på. Skönt att inte behöva förklara varför och hur, de vet och förstår i alla fall våran situation.  

Svårt att lita på nya människor i dagens läge.. jag tror jag har börjat blivit lite paranoid med tanke på allt jag har hört och allt som har skett. Men som en mycket klok kvinna jag känner sa till mig att "bättre vara paranoid och sen komma på att man hade fel än att vara naiv och bli lurad"Hon har så rätt. Det finns så mycket jag har att lära mig av henne och jag önskar ibland att jag hade varit hennes dotter, hon är precis så en mamma jag skulle velat haft, och en sådan mormor som barnen skulle ha älskat.

Den här veckan kommer bli oerhört lång och utdragen.. varje sekund och varje minut som går känns ångestfyllda. Nervositeten kommer sakta insmygandes och jag känner hur mitt eget hjärta bultar. Vad ska hända och hur kommer allt bli.. Ovissheten äter upp mig, äter upp min familj. Just nu vill jag inte tänka och känna. 

Jag försöker förbereda mig mentalt på alla misskrediteringar som antagligen kommer hagla över mig på torsdag. Hur ska man tackla sådant som inte är sant och hur ska jag orka sitta där och hålla mig lugn..

Jag vet att alla i min omgivning inte riktigt vet hur de ska reagera nu, känns mest som man vill undvika allt som är "känsligt" precis som jag vill undvika allt som är "jobbigt" just nu. Mina axlar känns tunga, hur mycket orkar man bära igentligen? Känns som att jag går på knäna snart. Djupa spår i marken efter min steg, kanske ännu djupare sår i min själ?

Just nu vill jag bara drömma mig bort en stund. Bara känna harmoni och ett lugn. Det här året har varit ett rent skitår och jag hoppas det ska gå mot bättre tider.