En ros i upprepning. Fram och åter i blåsten utanför ditt köksfönster. Den har överlevt sig själv. Varför. Varför vill den hålla fast i sina skära blad så förbannat hårt när det ändå är kört. Vilan ligger inom räckhåll. Knappast mer än ett par meter.
Du hatar den. Innerligt.
Måndag till Fredag. Eviga övningar i att nå en högre, snyggare vardagsnivå. Det måste gå. För barnens skull. För grannarnas skull. Deras pannor vill vara släta. Deras röster vill vara stadiga, deras smil vill vara avspända när ni möts. Och den flåsar, frustar, väser i din nacke. Trampar runt i ditt tärda bröst. Den sparkar hål, välter sargen och förstör. Paniken.
Och du lagar. Du skyler. Du syr. Och du spyr - när ingen hör. Vecka ut och vecka in. Du skulle vilja säga sanningen ibland, men gör det naturligtvis inte. Vem behöver veta. Vem behöver se den riktiga årstiden under ditt ansträngda, inövade leende. Ett drunknande, stinkande slags November underlättar inte precis.
Kanske är du galen ändå. Dina tankar ligger numera utanför, svävar lite i marginalen. Kanske är gränsen utsuddad till slut. Du stirrar ut genom din nyputsade glasruta och tänker saker som: motsatsen till gay är betong
och du hatar den. Den där rosjäveln.
Avlägset i ögonvrå
pågår de - som vanligt, som alltid -
evigheten i solvarvens kostymskiften
En tomhet förvildas med lätthet bakom
reglade spjäll
och en annan glöms, göms, blir mull
i alldagligt fönsterliv
Min existens vilar tätt intill ovisshetens
obestridliga respirator
trots alla år noll
trots anno aldrig
Du som ett svar, är inte sannolikt.
Inte egentligen.
Jag inser det, men vill inte. Inte än.
att tvinna kaftanen längs med bris och tendens
kräver ingen speciell teknik
det är dock angenämare för vissa, än för andra,
att skarva sin agenda
pennalisten, så inbilsk och absolut i sin spegel
genomskådar aldrig svinnet i flocken
han är en av de vissa
arkitekten av frusen dagg
har övergett sin post
vilar osminkat i dungen
tvärs över regnvåt träbänk
buteljerna är tomma och de druckna verserna har tystnat
borta är alla brustna saldon och ostadiga strider
borta är orkanvindar och ångerfulla omständigheter
den vackraste död äger rum där natten tar vid
där dagen ger efter i guld, brand och violett
det här skulle kunna vara en sådan
om allt vore annorlunda