Torsdag den 24 November 2011

Går i solen

...och tar farväl

dags att lämna staden som jag lämnade för trettio år sedan, skulle jag stanna kvar om jag kunde, vet ej

skulle jag stannat kvar om jag kunde vrida tiden tillbaka trettio år, troligen inte

ångrar jag att jag lämnade staden som jag lämnade för trettio år sedan

nej

för om jag hade stannat, jag skulle inte ha träffat ... de människor som jag träffade, inte upplevt det jag upplevt, aldrig fått känna allt det som jag fått känna

om jag hade stannat

jag kan inte veta, bättre eller sämre, nej, jag ångrar mig inte

jag går i solen




Onsdag den 23 November 2011

Nedräkning

Snart dags att lämna. Lämna staden som jag lämnade för trettio år sedan. Dags att släppa taget. Dags att sörja färdigt. Dags att återvända. Återvända hem.

Hem?

Lämna?

Sörja?

Glömma?

Aldrig glömma. Alltid minnas.
Alltid minnas staden jag lämnade.
Alltid minnas känslorna.
Alltid minnas. Aldrig glömma.




Tisdag den 22 November 2011

Går längs kajen i duggregnet

...och tänker

Förut, för länge sedan (inte så länge sedan), trodde jag att man kunde påverka ett yttre skeende med sina inre tankar. Det jag tänkte inom mig kunde få konsekvenser för vad som hände andra människor som befann sig någonannanstans.

Om jag tänkte bittra och elaka tankar kunde hemska saker hända någon någonstans långt borta. Om jag tänkte varma och kärleksfulla tankar, kunde hemska saker hända någon, som ett straff för något som var förbjudet att tänka.

Jag tänker att jag inte längre tror så.

Det är en lättnad. Mina tankar kan inte orsaka andra människors olycka.

Men även.

Kärleksfulla tankar kan inte värma, inte stödja, inte uppmuntra, inte minska ensamheten. Om de stannar inom mig. Kan de inte nå fram. Kan inte upprätta någon förbindelse via tankar. Jag kan inte nå fram.

Jag går ensam i duggregnet och tänker.




Måndag den 21 November 2011

Går i dimman

Dimman ligger tät över staden som jag lämnade för trettio år sedan. Jag går i dimman och undrar var jag är. På vilken plats. I vilken tid.

Går förbi min bästa väns barndomshem. Genom fönstret kan jag se oss sitta och dricka te och prata, prata, prata för trettio år sedan. Jag ser våra ansikten, jag hör våra röster, jag känner smaken av det heta teet.
För trettio år sedan.

För ett dygn sedan.
Satt jag i samma hus, med samma människor, åt, drack, pratade, pratade, pratade. Jag såg våra ansikten, hörde våra röster, kände smaken av det varma kaffet, det var här, det var nu, det var igår.

I dimman går alla våra åldrar sida vid sida, rösterna blandas, ansiktena flyter ihop och isär. Går i dimman. Blundar, lyssnar.

Dimman ligger tät över gatorna. Jag går förbi huset där jag bodde för fyrtio år sedan. Där jag var liten. Där jag var trygg och otrygg på samma gång. Jag ser hur lamporna lyser bakom gardinerna. Jag ser den lilla flickan sitta vid köksbordet och dricka mjölk med honung.
För fyrtio år sedan.

Dimman ligger tät över den gamla järnvägsstationen. Jag ser mitt yngre jag och två arbetskamrater. För tjugo år sedan. Väntar på tåget. Jag ser min mamma rätta till en krage på en man som inte är min man. Vi väntar på att tåget ska komma och gå. Vi väntar på att livet ska passera. Vi väntar på att vi ska bli äldre och visare. Vi är vilse i dimman.
För tjugo år sedan.

För två veckor sedan.
Jag hörde en röst jag inte hört på alltför många år. Jag hörde en röst som jag saknar mer än ord kan beskriva. Jag var här. Han var inte här. Vi kommer aldrig stå på samma perrong och min mamma är död. Vi är vilse i dimman.

I dimman går alla våra åldrar sida vid sida, rösterna blandas, ansiktena flyter ihop och isär. Går i dimman, lyssnar...




Fredag den 18 November 2011

Gammal och trött

Trött. Lite trött. Mycket trött?

Men inte lika trött som den gamle man som hälsade mig med "gå härifrån".

Jag kan inte gå när jag precis kommit, sa jag. Jag måste vattna blommorna, sa jag, så att de inte vissnar. Jag måste dra upp klockan, sa jag, så att den inte stannar. Jag måste dricka en kopp kaffe, sa jag, så att jag inte somnar.

Jag åker tåg i flera timmar åt ena hållet. Jag vattnar blommor, jag drar upp klockan, jag dricker kaffe. Jag åker tåg i flera timmar åt andra hållet.

Jag åkte dit, jag åkte därifrån. Nu är jag lite trött. Men inte lika trött som den gamle man som sa hejdå när jag gick.




Torsdag den 17 November 2011

Går på den gamla järnvägsbron

...och halkar inte.


När den lilla flickan flyttade till den lilla staden för mer än fyrtio år sedan åkte tågen över bron med ett väldigt skrammel.

När den lilla flickan låg i sin säng i sitt lilla, lilla rum hörde hon hur tåget skramlade över bron på natten.

Hon låg med öppna ögon och lyssnade, längtade till den första skoldagen. Ny lärare, nya böcker, nya vänner. Längtade efter att det nya livet skulle börja.

Det nya livet började, nya o-vänner, nya ord, ny o-ordning.

Hon låg med öppna ögon och lyssnade, hoppades att natten skulle vara för evigt, medan tåget åkte över bron med ett skrammel.





Onsdag den 16 November 2011

Möten

Hur många ansikten är lagom många? Hur många ansikten orkar man se under en dag och se dem som individer? Le och fundera på om det är någon man borde känna igen? Le och undra om man är igenkänd? Le och säga hej? Möta blicken hos varje människa man möter?

Hur många blickar orkar man möta? När slutar människorna man möter vara individer och när börjar de bli en grupp utan ansikten? En massa där alla ansikten flyter ihop? En grupp av kroppar, kroppar med ansikten, utan ansikten, utan kroppar, utan blickar man kan möta?

Människan vill se och bli sedd. Människan vill känna igen och bli igenkänd. Människan vill bekräfta och bli bekräftad. Möter en. Ler. Möter en till. Ler. Möter ingen. Nynnar för mig själv. Möter en. Ler och säger hej. Möter en till. Ser och blir sedd.

Blundar. Gången mellan pendeltåget och tunnelbanan på centralen i huvudstaden. Ansikten utan ögon, munnar utan röst, ingen ser, ingen hälsar. Ensam mitt i gången. Ensam. Blundar.

Går längs gågatan i staden jag lämnade för trettio år sedan. Möter en människa. Möter en till... ler




Tisdag den 15 November 2011

Sitter på kondis och mår bra

Sitter på kondis och äter en stor bit äppelkaka med vispad grädde. Kaffet i en liten kanna, sockret i en skål, vackra foton på väggarna, solen skiner utanför.

Lamporna styrs med rörelsedetektor, det gjorde dom inte på sjuttiotalet, jag sitter stilla och lamporna släcks (den lilla flickan bet ut en tand i denna lokal för nästan ett halvt sekel sedan) sitter stilla och är mycket ung och mycket gammal på samma gång. Häller upp varmt kaffe ur den lilla kannan, lamporna tänds, jag är här och nu

...jag mår bra




Måndag den 14 November 2011

Sitter på biblioteket

och skriver en dialog.

Två människor talar. Två människor talar till varandra.

Den första människan säger något. Den andra människan säger något. Den första människan frågar något. Den andra människan svarar på något annat. Den första människan säger något. Den andra människan hör något annat. Den första människan lyssnar. Den andra människan tiger.

Två människor talar. Två människor tiger. Två människor talar inte med varandra. Två människor talar förbi varandra. Två människor når inte fram.

Två människor slutar tala.

Tystnad.




Söndag den 13 November 2011

Jag såg den lilla flickan

Jag såg den lilla flickan idag.

Hon gick med sin pappa på söndagspromenad. Hon gick förbi sin lärares hus, och blev glad när en lampa lyste. Hon stod med sin tunga skolväska och väntade vid järnvägsövergången när bommarna var nere. Hon satt på teaterns scen med sin cello, spelade en gånglåt. Hon väntade i korsningen på grönt ljus. Hon sparkade i gruset på vägen hem från skolan.

Pappan är i sitt rum på äldreboendet i en annan stad.
En annan familj bor i lärarens hus.
Järnvägen är flyttad och bommarna borta.
Flickan sitter i publiken och tittar upp mot scenen.
Det finns inga trafikljus i korsningen.
Vägen med grus är asfalterad.

Den lilla flickan ser den äldre kvinnan. Hon förundras.




Lördag den 12 November 2011

Läser

läser, läser och läser. vill verkligen försöka förstå. förstå varför jag är som jag är. förstå varför andra är som dom är. kan man läsa sig till förståelse? till en viss gräns, tror jag. man kan ju inte ha egna erfarenheter av precis allting. är jag tacksam för, vissa erfarenheter är man helst utan. medan andra...

svek är en svår erfarenhet. både egnas och andras. svek? vem svek vem?

Varit på konstutställning i staden jag lämnade för 30 år sedan. Samma ställe då som nu, samma människor skulle man kunna tro, men troligen inte.

Svart för sorg, grått för missmod, blått för längtan, rött för smärta...

Rött för kärlek? Inser att jag saknar rött i mina egna bilder. Grått, blått, olika nyanser av brunt, grönt, vitt. Inget rött. Vad betyder det? Ingen smärta, ingen kärlek, ingen passion. Ingen passion?

läser, läser, läser. vill verkligen förstå. ingen passion?




Fredag den 11 November 2011

Känslor

känslor vill jag inte veta av.

beröringsskräck. jo faktiskt, trots att jag är kvinna.
aldrig helt säker på någonting

hur kan vissa människor vara så säkra på sig själva? ta sig själva på så stort allvar, vara så övertygade om att det de tänker och säger och gör har betydelse,
eller bluffar alla?

vill inte leva mitt liv bland ettor och nollor, vill vara bland levande, kännande människor, vet inte om jag existerar, kanske, kanske inte

jag andas, hjärtat slår
känslor vill jag inte veta av






Onsdag den 9 November 2011

Sitter vid vattnet

och läser poesi.

Önskar tiden kunde stanna. Önskar jag fick stanna. Stanna kvar, stanna här.

Stanna i detta tillstånd av ro, vila i detta tillstånd av ro, önskar att jag vore...

men det finns saker som måste göras, ansvar som måste tas, bördor som måste bäras, tårar som måste torkas, ord som måste sägas, liv som måste levas...






Tisdag den 8 November 2011

Jag blir inte kvar i skogen

Går genom skogen bort till sjön. Inser att jag måste vara här och nu.
Stigen är smal, full med hala rötter och stenar. Får inte halka ensam i skogen.

Går långsamt, fot framför fot. Medveten om varje steg, närvarande, andas in, andas ut.
Får inte falla, får inte bli kvar i skogen, får inte bli kvar här för evigt.

Kommer fram till sjön, allt är stilla.
Jag är stilla.
Jag är här. Jag faller inte i skogen.

Jag ser husen på andra sidan sjön. Där finns människor, där finns liv. Här är tyst och stilla.
Jag är tyst och stilla.
Jag halkar inte på stigen. Jag är här.




Måndag den 7 November 2011

Flash back

...och jag går upp genom skogen, och jag går förbi min gamla skola (utan obehagskänslor), går ner för backen, går längs vattnet...

...kommer en bil i rondellen, fönstret öppet, ett par yngre (?) män, vinkar, ropar: oink, oink

???

man skulle kunna tro att jag hamnat i ett tidshål, swosch till 1971, då hände sånt ibland när jag gick på stan och jag skämdes, JAG skämdes!

Det måste ha varit en slump. Det måste det väl? Inte jämnåriga? Eller, hemska tanke, fd skolkamraters barn?

Rykte på axlarna, gick vidare, uppför kullen, såg ut över stan... tänkte

det måste ha varit en slump.

Eller?

Har jag blivit igenkänd och ihågkommen? Någon som suttit vid köksbordet och sagt: gissa vem jag såg på stan igår? Det var "......"

Borde jag vara smickrad?

såg ut över stan, ville bara gråta. Inte välkommen då, kanske inte nu heller. Utböling för evigt, för evigt fördömd.

Utbölingar, utsocknes... Mina föräldrar var inte - populära. Ansågs konstiga, sura, skitförnäma, mossiga. Man blir som man bemöts. Det krävs två för att dansa tango. Vi dansade illa. Jag dansade inte alls. Såg ner i gatan. Flackade med blicken

har fortfarande svårt att se människor i ögonen. Anses opålitlig, sur, konstig... man blir som man blir bemött. Vän eller fiende? Hej eller oink?

Går genom stan, vill bara gråta






Söndag den 6 November 2011

Mässa för själar

En själamässa, en mässa för att hjälpa själarna att komma till ro. De avlidnas själar. Hjälpa de avlidnas själar till den eviga vilan.

Den eviga vilan. Att vila för evigt. Vila.
Det betyder kanhända samma sak, men det låter bättre än - död.

Död - inte finnas mera. Upphöra existera. Utplånas. Förintas. Försvinna. Glömmas bort. När de som minns också är borta finns ingenting kvar. Död.

Ett requiem. En själamässa. Requiem aeteram dona eis Domine. Giv dem Herre den eviga vilan.

På platsen jag lämnade för trettio år sedan läste jag latin. Det döda språket latin. Ett språk som inte talas. Ett språk som inte lever.

En mässa för att hjälpa själar till den eviga vilan sjungen på latin. Jag gråter. Jag lever.

Jag åkte men jag kom tillbaka. Jag for bort men jag kom hem.

Jag förbjöd mig själv att sörja, jag åkte härifrån, jag såg inte tillbaka, jag hade inga tårar, jag kände ingenting.

Jag åkte men jag kom tillbaka. Jag for bort men jag kom hem.

Jag gråter. Jag lever.




Lördag den 5 November 2011

Så många lyktor

Går sakta över kyrkogården. Så många ljus, så många lyktor. Så många gravar, så många anhöriga som minns.

Tänker: så vackert, så vackert. Tänker inte på mina döda, inte när jag går mellan alla de vackra ljusen, jag minns mina döda men jag tänker inte på dem just idag.

Är den plats där man får sin grav hemma? Får man sin grav där man hade sitt hem? Alla dessa ljus och lyktor, har de tänts av anhöriga som är hemma här? Kommer de hit denna helg bara för att tända ljus, och tänker de då att de åker hem?

Där mina döda ligger hade ingen av dem sitt hem. Där mina döda hade sina hem finns inga gravar.

Att vara utan grav, att spridas för vinden, är kanske ändå det bästa. Kanske askan kan hitta det hem som den aldrig fann i livet.

De som ligger på den här kyrkogården, visste de var de hade sina hem? Blev de begravda hemma? Spelar det någon som helst roll?

På min fars mors fars gravsten stod det (jag utgår från att den är borta nu) Fjärran från hemlandet vilar vår far. Hans barn visste att han inte begravdes hemma. Han hade drivits bort och fick aldrig återvända hem. Det spelade roll.




Fredag den 4 November 2011

Borta inte hemma

Åkte härifrån idag, till en annan plats som inte heller är hemma för mig, en plats jag aldrig har bott på, men som jag har besökt ca 50 gånger per år under de senaste 10 åren. När jag åker dit åker jag bort, samtidigt är det en plats som skulle kunna vara hemma om jag bodde där, en plats där jag skulle kunna känna mig hemma.

Det är märkligt hur vissa år får en mycket större betydelse i ens liv än andra år.

Här, i staden där jag befinner mig just nu, men som inte är mitt riktiga hem, har jag varit bosatt i 12 år. Från 9 års ålder till 21. Viktiga år. Mer än halva mitt liv när jag lämnade staden för alltid. Där jag bor nu, det som borde vara mitt självklara hemma, har jag bott i 22 år, först 16 år på ett ställe, sen 6 år på ett annat några kilometer från det första.

22 år är, uppenbarligen, fler än 12. Jag trivs bra där jag bor, men jag kommer aldrig bli "infödd" där. Rimligen måste det finnas människor som har bott där hela sina liv, gått på dagis och i skolan och fått arbete, och fött egna barn som gått på dagis och i skolan osv, där som här, men jag känner inte en enda. Jag vet inte vilka de är. Vi kommer aldrig bli vänner. Och de allra flesta där jag bor är inflyttade, precis som jag. Somliga från grann-kommunen, andra från andra sidan jorden. Invandrare. Även om vi stannar tills vi dör kommer vi aldrig bli annat än invandrare.

Och det var jag ju när jag kom hit som nioåring också, en utböling. En utsocknes. En främling. Borta inte hemma.

Kommer jag någonsin hitta hem?





Torsdag den 3 November 2011

Vid vattnet

Fann en plats jag aldrig varit på förut. Nej, jag vet att jag inte kan ha gått alla gator, inte trampat varenda stig, inte suttit på varje bänk, men är ändå förvånad; varför har jag aldrig varit på just denna plats?

För att det var meningen att platsen skulle vara ny, en plats utan gamla minnen, en plats utan anknytning, en plats som inte väckte några som helst känslor. En plats jag inte visste fanns.

En plats vid vattnet. En bänk, en himmel, en sol som bröt genom molnen för några minuter, en aning, ett hopp, en värme. Glömde kylan, glömde tröttheten, glömde meningslösheten, där, vid vattnet.

Fann en plats där jag aldrig varit förut, kommer aldrig glömma den igen.




Onsdag den 2 November 2011

Jag faller inte

Går och går men kommer ingenvart. Hjärtat slår, hade glömt alla dessa backar. Uppförsbackar, nerförsbackar, korta backar, långa backar. Hjärtat slår. Jag är här.

Jag är här för 40 år sedan, jag springer nerför backen, det är höst, pojkarna pallar äpplen, löven är kvar på träden, jag är en rädd liten tjej men jag är inte rädd när jag springer nerför backen, jag ramlar inte, pojkarna låter mig vara, vi är tillsammans dom och jag, jag får vara med, bara ingen annan ser, dom springer, jag springer, dom springer fortare, löven faller, det är vinter, snön faller, vi springer nerför backen, det är halt, jag ramlar nästan, en pojke håller fast mig, hårt, som en omfamning fast ändå inte, mitt enda minne av en pojkes omfamning för 40 år sedan, det är kallt, det är mörkt, det är snö och is och halka, han håller fast mig och jag faller inte. Han springer nerför backen. Jag står kvar.

Här står jag i backen. Hjärtat slår.




Tisdag den 1 November 2011

Planlös

Har gått mycket idag. Mycket för att vara jag nuförtiden. Normalt för att vara jag dåförtiden.

Går till gågatan, går till stadsparken, går till skolan, går till teatern, går till kyrkan, går till affären, går till resecentrum, går upp på berget, går ner från berget, går till en annan affär, går till biblioteket, går till en tredje affär, går till kyrkan, tittar på alla tända ljus, ser en gravsten med ett bekant namn, går i mörkret, går hem - nej

denna plats är inte hem, ändå

fötterna går på gator som känns som hemma

går planlöst på gator som alla känns som hemma
så som hemma aldrig mera känns

hade jag en plan? Då? Ville jag någonting? Ville jag komma någonvart, ville jag bli någonting, ville jag vara någon? Ville jag något överhuvudtaget? Då.

Ville jag bara bort. Vill jag bara bort. Bort från hem, hemifrån, jag är hemifrån, jag är inte hemma, jag går, jag går utan plan, utan mål, utan vilja

och solen skiner och himlen är blå blå blå och platsen är så vacker som en plats kan vara, men jag vet att den luras, platsen är inte vacker, jag är inte hemma

jag går