Flugan som surrade
sitt namn i luftvirveln
som dess vingar skapade,
förleddes av doften
från det döda djuret
att än en gång föra sin snabel
mot det glatta upplösta,
att ödesdigert suga i sig,
låta sig luras
av den smygande döden,
tills den själv föll död ner
med sitt snabel-a livlöst hängande
i en patetisk pose.

(Dam i vita sjukhuskläder träder in på scenen, ser sej självsäkert omkring.)

Det svänger om vårdsvängen, tycker jag! Tycker inte ni det också? Har själv jobbat där rätt många år nu. Man kan det nu. Ja, ni vet hur det är, eller…? Visst har det varit jobbigt, och visst är det jobbigt, och jobbigare ska det bli, vad jag har förstått. Vården ska kosta mindre och mindre. Privatiseras, så att de gamla och sjuka ska gå med vinst. Allt ska man kunna tjäna pengar på i vår vackra värld, annars är det bara att lägga ner hela skiten. Sverige har ju gått med förlust länge så varför har vi inte redan lagt ner alltihopa och gjort en tjusig parkering av vårt avlånga land?

Jag får väl skryta lite med att jag nuförtiden nästan har ett datajobb! Terminalvård – eller näst intill. Märkte ni vitsen? Terminalvård, dataterminal…Men det här handlar om vård i livets slutskede, som det så vackert heter. Jobbigt det där, tycker många. Har jobbat här några år nu. Man kan det. Man har lärt sej. Eller som jag brukar säja till paschenterna eller som vi kallar dem, ”gästerna”: Man ska inte ropa ”Hej!” förrän man är över ett bäcken! När jag ropar ”Hej, lilla gumman!” då blir det för det mesta resultat. Bimmelibim eller bummelibum som vi proffs kallar det.

Visst är det väldigt jobbigt här ibland. Har ju jobbat här i ett antal år, om man säjer så, så jag vet ju. Det är som jag brukar säja för att knyta an till det här med bäcken: Många bäcken små gör ett helt avlopp! Fast egentligen brukar det mesta hamna i blöjan – eller utanför. Det är ju ett kiss- och bajsjobb, det här! Kul, om man har den läggningen. Annars ett jobb som alla andra. Man vänjer sig. Men på ett vis gör man nog aldrig det. Det är det som är det jobbiga. Man inser att det har sina toppar och dalar, ibland rejäla dalar. Men allt är min sju inte ens eget fel! Det finns ju en del politiker som borde kunna ta sitt ansvar. Fast hela ansvaret togs väl för femton, tjugo år sen minst – så nu finns det inget ansvar kvar att ta. Nu finns det bara makten kvar att missbruka, alltså att försöka hålla sej kvar vid köttgrytorna som man kallar det. Jag tror de där köttgrytorna mest innehåller slarvsylta nuförtiden – eller galna kor. Inte ens statsministern skulle väl må bra av att sätta i sej för mycket av den smörjan.

Man måste ju försöka vara proffs. Har själv varit med i branschen i många år nu. Har stannat här, trivts rätt bra. Man lär sej ju en del, om livet och döden, om att bli gammal, om kiss och bajs, om att torka ändor. Visst kan det vara lätt ibland att lära gamla hundar sitta, fast det är mycket värre att få dem att stå på två ben. Tigga är de rätt bra på däremot. Lilla mackan hit och lilla mackan dit. Ett glas mjölk för lilla maggen. Bara man är proffs hela tiden, det är viktigt. Det finns inte så många proffs kvar nuförtiden, nu när alla ska kvacka runt och vara konsulter. Skrattkonsulter, optimistkonsulter, kaoskonsulter…Konsulter som skär ner på personalen och ”slimmar organisationen” och maler sönder det som fungerar bra. Snart är vi så slimmade att vi kan snacka om anorexi.

Sen har vi det här med utbrändhet. För många tror jag det gäller att hitta en balanspunkt mellan utbrändhet och inkontinens. Den finns, tro mej, den ena tar ut den andra. Släck branden med inkontinensen innan utbrändheten är där. Torka ut inkontinensen med lite av den där elden som ligger och pyr nånstans. Många brann ju för det här jobbet en gång i tiden. Synd det ska sluta som det gör för många. Förtidspension, värk, utsliten – och trött, bara trött. Den här tröttheten, man kan bli trött på så mycket. Jobbet ibland – men oftare alla besserwissrar som tror de vet hur saker och ting ska skötas. Klåfingriga politiker som ska fixa och trixa utan att veta vad de egentligen håller på med. Då blir jag väldigt trött. När de inte begriper vad det handlar om, att vården handlar om människor, inte marknadsandelar.

Det tjatas också en del om hur viktigt det är med social kompetens. Vad är det för nåt? Går det att äta, går det att mäta, går det att lära sej? Det är inget man behöver här, inte. Vi hinner ändå inte snacka med gamlingarna. Kanske behövs det när man råkar hinna med en fika eller rökpaus – och det händer ju inte så ofta. Annars är det mest banal och anal inkontinens som gäller här och inte så mycket social kompetens. Jo, förstås, när de unga och nya snackar till sej högre lön, då gäller den verbala inkontinensen fullt ut. Och när vi ”går på kurs” någon enstaka gång, då handlar de mycket om orddiarré. Allt låter så himla bra tills man är tillbaka på jobbet och allt som ändå måste skötas och fixas och donas. Men så har man fått den kompetensutvecklingen eller ”kompetensuppgraderingen” som det ska heta nuförtiden.

Det snackas så mycket bland politiker och i tidningar och TV om vården, men ingen gör nåt. Vård, skola, omsorg, lät det för inte så länge sen när det gällde att fiska röster. Men vad blev det? En fis i kosmos, om ens det! Allt ska köras i botten. Vi vet vi nått botten när det vänt. Men inte innan dess. Det kan ju alltid bli sämre, det är nåt jag lärt mej. Snart får gamlingarna vårda sej själva! Det blir ättestupan för oss femtitalister sen fyrtitalisterna ätit upp alla pensionspengar! Det är ju den där ålderspuckeln det handlar om. Vi bär oss ibland åt som ilskna kameler när alla pucklar på varandra. Vi lyssnar inte på varandra, knappast ens på oss själva. Det snackas mycket men sägs lite. Ja, det är som jag sa till en av gamlingarna häromdan: Mycket ska man höra innan hörapparaten stängs av!

Det är inte alltid så lätt att hålla distansen på avstånd. Man ska vara där, engagera sej, men inte för mycket, då går man i väggen, och väggen får man inte gå i, för då stör man grannarna. På nåt sätt kan det ibland kännas som en dokusåpa, en konstig tvärtom-dokusåpa – utan tittarsiffror, fast betydligt mer verklig än Robinson och allt vad de heter! Här blir folk utröstade en gång för alla! På riktigt! Det finns ingen väg tillbaka. Ingen blir kändis i kvällstidningarna, inga romanser eller skandaler i spåren. Det blir bara en annons på familjesidan: ”Har stilla insomnat – sörjd och saknad.”

Det kan vara hårt och jobbigt, som sagt. Har hållit på med det här jobbet i en del år nu, om man säjer så. Men, för allt i världen, det svänger om vårdsvängen – men inte länge till! Skärs inte personalen ned längs knäna blir det ändå ofta slarvsylta av dem. Då gäller det att vara proffs och hålla distansen –och skitlukten – på avstånd.

(Den vitklädda damen tar upp en cigarett, ser sej uppfordrande omkring, tänder cigaretten och går ut.)

Kvällen var kall och mörk. Utanför jourbutiken stod en ung kvinna med en hund, som hon förgäves försökte få att sitta. En ljudlös skugga försvann bortom gatlyktornas ljuskoner. En gestalt som log ett inre leende, vände sig om och såg på de andra två för ett ögonblick, som för att konstatera något, och försvann sedan in i ett av husen med den sena kvällens rov.

Kvällen var novemberkall och ödslig. Damen med hunden hade gått hem. Överallt fanns ensliga gator, ensamma lyktor. Men genom luften pilade snabba skuggor: fladdermöss vars elektronpip genomkorsade kvällsrymden. Men också de tystnade och jourbutiken stängde vid 21-tiden.

Sedan hördes blott bilarna borta från motorvägen och någon enstaka moped. Kanske ryckte brandkåren ut med sirener och allt, kanske kom ambulansen förbi eller några polisbilar.

Det verkade vara en helt vanlig kväll, men ibland fladdrade något som liknade väldiga, svarta vingar förbi fullmånens vita ansikte. Något var på väg bort eller på väg hem, något som inte hörde hemma i rymden utanför en jourbutik denna novemberkväll, denna höst i denna värld, men ändå sällsamt besläktat med vissa av denna kvälls aktörer.

Fullmånen framkallar ofta händelser utöver det vanliga, och på morgonen fanns en torkad blodfläck på golvet i hissen i ett av höghusen i närheten av jourbutiken, cigarettfimpar och snusloskor icke att förglömma.

Natten var kall och rå, och dimmorna hade börjat vältra sig in från havet i väster. Fullmånen drunknade nästan i det mjölkvita och försvann sedan med ett tyst rop. Ett prassel som från väldiga lädervingar förnams, och därpå var natten tyst, onaturligt tyst, dämpad, och råkall; dimman höljde allt i fuktiga bomullskokonger. Klaustrofobi!

Meningen med ett hus är att det bland annat skall skilja mellan ute och inne, men nu hade ute upphört, var blott en kompakt dimvägg. Inomhus släcktes lamporna en efter en. Nu var blott mörker; inga väggar kunde utestänga natten. Något slemaktigt droppade från lindarnas kala grenar. I sängarna vred sig människorna i mardrömmar, de sovande hundarna sprätte frenetiskt med tassarna och gnydde övergivet.

Men alla var inte i sömnens rike; det finns många riken i dimman en sådan här kväll. Någon var vaken och vakade, spejade ut mot dimmorna, såg med skarp blick genom dimman mot den osynliga fullmånen, blinkade med ögonlocken och log med tunna, blodlösa läppar över gula, vassa tänder. Någon öppnade dörren till balkongen, klev ut på den fuktiga cementen, upp på räcket och kastade sig ut i dimman – men utan att falla. Uppåt bar det i stället, med osynliga vingar.

Ett uppförstorat fladdermusskri for genom rymden, sedan var allt tyst. Dimmorna lättade och månens medfarna mask blev åter tydlig. Det som inte kunnat hända hade hänt och skulle aldrig upprepas. Mardrömmarna hade släppt, det gick åter att andas. Men det fanns fortfarande en blodfläck på golvet i hissen, och den gick ej att tvätta bort.

En balkongdörr stod öppen i tre veckor.