Redan medlem?
Logga in
från Göteborg
Dagbok
Dagbok - November 2013
|
Skakningarnas harem. Jag lämnar det som det var när det skrevs.
Måndag den 11 November 2013 Suicid dagbok 11-11-13Låt mig förklara. skakningarnas livsåskådning antastar allting som existerar. det är en våldsam filosofi. Den enda anledniningen att jag fortfarande aär vid liv är att jag inte mäktar kliva över detta gärnsland. Det är forrtfarnade svårt för mig att grepoa vad som är jag oich vad som är den så-kallade verkligheten. Friheten och tristessen innehåller nämligen en förströelse, en glimt av grått hopp som jag inte kan greppa. Det är ofagerhetens nyckel och jag är ofagerhetens bärare, medresenär i någon annans kropp. I min värld existerar bara jag (inte-jaget) och ingen annan. Jag finns inte. Jag finns inte. Jag finns inte. Är det ett tecken på det ultimata undantaget; att jag oavsett förutsättningar envisas med att existera? Det finns en ruttnad i min lekamen och den dominerar mig. Mitt förnuft envisas med att forsla mig främre in i tiden, fastän mitt psyke har fastnat i ett verklighetens och frihetens djävulska maskhål. Jag styrs av en dämon som levrar sig djupt inne i organsystemet och febrilt letar efter själen; det innersta, mörkaste, dunklaste, livligaste, djupaste. Själen är det ärkeorgan som inte har ett världsligt motstycke. Misslyckandets inre väsen. En av de mest massiva riskerna med att försöka: du misslyckas. Igen, och igen, och igen och igen. Du misslyckas, igen och igen: du repeterar. Idisslande av kroppens fängelseväggar. Det är min plikt att rasera dessa väggar. För varje steg jag tar emot förintelsen når mitt hjärta djupare in i en konvex frihetsmekanism. De andra människorna : frihetsgestalterna. Människor: mina kläder. Min omgivning. Ornamentets allföremål. Hjärnan — hämnaren. Fängeslet. Blundar och ser inegnting. Inga spegelbilder, inga reflektioner, inga rämningar. Finner detta både märkligt och mänskligt. knytnävar att förinta. Det kosmiska kontraktet brutet. Det är nu jag närmar mig det ödsliga slutet. För alltid fast i denna kropp. Total klaustrofobi. 21:19. Någonstans finner jag att jag styrs. Det är en påtvungen självbevarelsedrift. Någonting som satts dit för att vara en del av mitt större jag. Eller så är det jaget som felar. Det kan mycket väl vara så. Att detta patetiska monster/djur/ego tror sig äga hela sin biologiska helhet. Jag tänder eld på mitt kroppshår. Nästan-stympning. Frihetsdeklarationen är bruten: härmed är jag ärkefienden. 
|
2013december (1)november (1) 2011oktober (1) |