Den värsta rädslan, och frustrationen, över att vara ofrivilligt ensam, är inte att vara ofrivilligt ensam i ensamheten. Jag kan hantera det. Men, jag kan inte hantera känslorna som uppstår i mig när jag tänker på att OM något akut skulle hända mig här i hemmet, eller utomhus. Frågor som uppstår är hur länge det skulle dröja innan någon saknade mig? Hur länge skulle det dröja innan någon upptäckte att jag var frånvarande, att jag var tyst? Hur länge skulle jag ligga och ruttna (i värsta fall)? Nej, jag leker inte martyr här nu. Jag berättar bara om ensamhetens rädslor som alla ofrivilligt ensamma människor har (tror jag). Jag är väl en av de få ofrivilligt ensamma som är ärligt öppen med dessa frågeställningar. Och att outa min ofrivilliga ensamhet. Sen om ni finner mig patetisk iom detta, det får stå får er förmodligen skeva människosyn (?). Jag förstår också att reaktionerna kring denna text är breda. Jag anses säkert som en jobbigt människa, som tar plats här i etern med mina texter och mitt rop på - Hej! En del anser säkert mig vara en sk drama queen, och att jag "bara" matar ut negativa rader på min sida. Som jag ser det, så verkar inte ni som tolkar det så förstå någonting. Ni lever i slutna boxar och ni saknar kunskap om psykisk ohälsa. Ni vet inte vad innebörden av ofrivillig ensamhet innebär för en människa. Hur kan man vara ensam? Va, har du inga vänner att umgås med? Vad konstigt. Det är vad jag brukar få höra. Äsch, det är väl bara att gå ut och skaffa vänner. Det kan väl inte vara så svårt? Du ser ju bra ut också. Varför vill ingen umgås med dig? Varför har du inga vänner? Jo, det är svårt. Det är inte enkelt att skaffa vänner att UMGÅS med. Jag känner människor. Jag har bekanta, och jag är social. Men till vardags har jag ingen nära vän. Jag är inte saknad eller behövd. Jag har ingen att dela min vardag med (menar inte en partner nu). Jag går alltid ensam. ALLTID.

Bildkälla: Privat bild (upphovsrätten är min) från mitt Instagramkonto https://www.instagram.com/kristina0179/