Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




User avatar

himlens hemlighet

VIP icon
100 år Female icon från Stockholm


Dagbok

Dagbok - December 2005

« Tillbaka till dagböcker

Torsdag den 15 December 2005

[högtravande galenskap III]


mina silversånger
tonar liksom livet ut

meningslöst vackert





under konstruktion...

Torsdag den 15 December 2005

[högtravande galenskap II]


ett sprängt hav
låter snåren breda ut sig
runt de vita armarna
och den tunna halsen

jag älskade honom
som smälte vintersvala visors toner
och mina silversånger
glänste som himlakroppars
sammansmälta silhuetter suddas ut


som drömmen lämnad i sanden
sönderslagen och förvittrad

med blicken höjd mot himlen





Lördag den 10 December 2005

kritik till version I: från cris

Hej!
Här kommer min analys.

Övergripande intryck: Texten ger ett lite förvillande intryck till att börja med. Mycket dån men även vackert sköna toner emellanåt. Galenskapen passar då bra.

Titeln: Känns som om den fungerar bra, men varför högtravande? Kanske dånande galenskap..

Språk, grammatik och form: Grammatiken är jag dålig på, språket uppfattar jag som ganska enkelt trots att texten inte avslöjar direkt tanken bakom. Lite svår tycker jag. Men det är också kul att klura lite i texterna och se vad man själv får för bilder.

Vad säger texten: Ja vad säger den? Människor som trevar omkring och fattar en massa oviktiga beslut. Vem spränger havet? Är det människorna med de triviala besluten ?
Vem eller vad är de vita armarna och den tunna halsen?
Det är många frågor som dyker upp när jag läser. Men kanske är det så att man skall säga vad man tycker och bröta lite även om det gör ont för det är bättre än att ”lyda” vara tyst och stanna i skuggan. För då kanske man kan få en klar bild av sig själv och kan höja sin blick.
Det är ngn som älskar ngn mycket, ngn som smälte. Men ngt som suddats ut och inte finns kvar. En lite sorgsen vacker underton, som kanske behöver leva ut sin sorg i ett dånande mörkt hav för att överleva.

Bildspråk: Jag får många bilder här, tack för det. Stora svarta vågor och ljudet är mäktigt och högt men bryts emellan åt med silversånger. Många märkliga bilder… hehe! Har svårt att placera den vita armarna och den tunna halsen.



Svårt för mig att stryka ngt, men här lite i det näst sista stycket.

Drömmar lämnas i sanden
klar bild av oss
sönderslagen
förvittrad

blicken höjd mot himlen


Hoppas det kan vara till nån hjälp. Jag är ingen van textanalytiker. Din text är märkligt vacker. Den är mäktig på nåt sätt och den är allt annat än slätstruken. En text som får hjärnan att börja arbeta. Tänker mig den nästan som en beskrivning av en häftig tavla.

Mvh / Cristina





Lördag den 10 December 2005

kritik till version I: från anguis

Ok…Till att börja med tycker jag att du använder ett vackert språk med en slags blandning av vardagligt och lite mer ”svåra” ord. Du har använt dig av lite varierande radbryt och jag antar att de korta radbryten är till för att sticka ut. För mig är de helt logiska och jag lämnar därför dessa. Dock har jag en liten kommentar nedan i den löpande texten vad gäller detta.

Jag tolkar den här texten som ett bevis på saknad av en herre. Den första versen hajar jag inte med det står väl klart som korvspad i den andra. ”Vintersvala visors toner” känns ju fyndigt och är vackert skrivet. Vinterromans? I den tredje versen tycker jag det står klart att denna känsla smärtar en hel del och stycket berör som man säger. Omöjlig kärlek, alltså hellre fly än illa fäkta? Om man nu kan säga så hehe

Tredje stycket…jag hajar inte riktigt men jag tror det handlar om att du, eller ditt diktjag, kände sig lycklig? Silversånger som glänste.

Fjärde stycket är vackert som fan. Riktigt najs, helt klart. ”Åhh så bra”
Här handlar det väl verkligen om en sorts saknad?

När det gäller det sista försöker du väl att knyta samman detta med det inledande stycket som jag ju inte riktigt begriper. I vilket fall som helst innehåller även detta ett vackert språk.

Textens titel ”högtravande galenskap” är enligt min tolkning av texten ovan helt klart i paritet med dess innehåll. Du skriver väl om kärlek som inte borde finnas men som lik förbannat smärtar så att säga. Jag har lite svårt att förklara det med ord men jag tror jag förstår vad du menar. Att det är lika bra att lämna skutan, en slags galen kärlek som titeln antyder. Jag antar också att denna kärlek är ömsesidig.

Äsch nu kommer jag tillbaka till radbryten. Jag tycker som sagt att de är logiska men hade jag själv skrivit den här texten hade jag nog försökt göra styckena någorlunda likvärdiga till formen. Men här är jag lite försiktig.


Jag sätter kommentarer inom parantes nedan bredvid din text.



högtravande galenskap (som väl är titeln?)


en väldig våg reser sig ur natten
och utefter marken trevar människorna
att fatta triviala oviktiga beslut (dessa två rader begriper jag ej. ”Trevar människorna”, vilket sammanhang?)

jag
äskade
honom
som
smälte
vintersvala
visors (vackert som fan)
toner

sen kommer de spränga ett hav (lite talspråk över ”sen” men det gör inget. Bättre rytm så)
och låta snåren breda ut sig
runt de vita armarna och den tunna halsen (tror du man kan trycka in ett radbryt innan ”och”?)
det gör ont men det är bättre så
än om vi lytt och stannat i skuggan (lytt?)

mina
silversånger
glänste
som
himlakroppars
sammansmälta
silhuetter
suddas

ut (det här ordet kanske känner sig lite ensamt?)

vi lämnar våra drömmar i sanden
som en klar bild av oss själva
sönderslagen och förvittrad (klockrent och riktigt vackert)
med blicken höjd mot himlen

under en väldig vågs svarta brus
pulserar nådens kokande hav (förstår inte riktigt denna metafor)
skön som du


Så där då. Då har jag kommenterat din text. Det kan tyckas lite osammanhängande men jag ägnade faktiskt en del tid åt den. Det här med dikttolkning återigen...

På det stora hela tror jag iaf att jag begriper vad du menar och språket är vackert. Jag kan tyvärr inte riktigt säga vad som borde läggas till och/eller tas bort. Egentligen är denna kommentar inte mer än den typiska poeter.se-kommentaren, dvs ”ååhh så bra”. Riktigt najs! Men förklara gärna vad du menar med det jag inte begrep samt det jag tror att jag hajade. Såå…nu har jag gjort mitt bästa :)

Hoppas jag inte har missuppfattat något med diskussionen (det har jag antagligen)

_________________________

flikar in svaret på anguis frågor också när jag ändå är i farten...

_________________________


din tolkning är bra...bättre än bra...det var så jag tänkte...mjo saknad...omöjlig kärlek...besvarad...men fan dä funka visst änte ändå ra...mjo även om du uttrycker det bättre än jag...men nej inte vinterromans...eller det kan det väl få vara...utan mer en bild för platonsk kanske...försöker hålla mig med bilder som dröm, silver, vinter, himlen...bla bla...kyliga...kalla...blå...mjo tankar liksom...och mot det står smälter som \"passionsord\" i första delen och nådens kokande hav i slutet (lägger även in det sprängda havet här…som den allmängiltiga formen av passion men som naturligtvis skapar nya stora svarta vågor)...mjo så passionen är motpolen...känslan inte förnuftet...ba typ...kärlek helt enkelt...men också engagemang...upplevelse av mening...drivkraft...etc

men det andra temat av innehåll är det mer allmängiltiga...människans litenhet...det meningslösa livet...\"det är synd om människorna\" (strindbergs drömspel)...och därav de triviala besluten…hur vi krälar runt på jordskorpan i skuggan av vågen (en symbol för hur små vi är och hur hotande meningslösheten är...mjo universums kalla maskineri och bla bla...) så styckena med längre radbryt är allmängiltiga...även om näst sista är tänkt att låta de två gå samman...flätas ihop...även stjärnor föds och dör...hå hå ja ja...och även om relationen som beskrivs lämnas så står diktduet för känslan...inte tanken...jag håller jämt på och tjafsar med tanke kontra känsla och det stora och det lilla, helheten och delen, universum och den lilla människan, meningen och meningslösheten...det är en sjukdom jag har....*skrattar*

så titeln refererar till platonsk/omöjlig kärlek som galen och högtravande faktiskt (ja som du säger kärlek som inte får finnas men likväl \"smärtar\" - bra uttryckt!...) men är också en ironisk hållning till det högtravande kring det allmängiltiga och existentiella...och språket är väl lite så också...så titeln kändes lixom passande...och lite lagom självironisk…

men min egen läsning av min egen text är ju inte så fasansfullt intressant...det är däremot din...så jag ska göra de ändringar du förslår och titta över de delar som du tycker är svåra att begripa...återkommer och avkräver förslag om jag kör fast...tack massor...superbra!





Lördag den 10 December 2005

kritik till version I: från jakob (+återkoppling)

högtravande kritik

Intryck: Jag har läst igenom den några gånger nu och får känslan av en kvinnas sammanfattning av hennes kanske livförhållande. Hur hon insett vad hon var tvungen att
göra och att det var det rätta. I de horisontella delarna så är hon mer objektiv och
ser saker klart, hon vet vad som händer och vilken innebörd deras handlande har fått.
Samtidigt de lodrätta som är mer subjektiva, direkta där hon nu i stunden diktar
för sig själv om honom som var henne kär.

Titeln: Tycker inte alls om den (titeln alltså) visst kan man ta texten som högtravande, men inte alls som galenskap, inte jag i alla fall. Jag ser det mer som väldiga känslostormar
som bryter ut efter ett avslutat passionerat förhållande, stormar av förvirring, kärlek,
hat, en blandning av allt som tar musten ur en, så som det kan vara då man måste
bearbeta sina minnen.

Form: Jag kan tycka att det är snyggt hur de där två olika sidorna av henne smälter samman
i dikten. Men så som de är nu så avbryter de varann på ett lite irriterande sätt, känns som om
de två olika stilarna borde vara mer för sig själva och inte komma ivägen för varandra.
Lekte lite med olika former och tyckte personligen att den här formen var snyggast: Först stycke ett ”en väldig våg.....” sen stycke två ” sen kommer de” sen i mitten hela den långa innerliga utlevelsen utan avbrott ”jag älskade....” till ”suddas ut” . Sen de två stycken så som
de redan är. tycker det blir renare så, snyggare. Vad det gäller melodin i texten så igen är det
formen som avbryter den, man läser, kommer in i melodin stämmning och så plötsligt avbryts man. För annars är melodin superfin, om man låter styckena sjunga för sig själva utan att
komma ivägen för varandra så smälter man nästan in i orden.

Sen kan jag ibland nästan förlora mig i de märktiga förklaringarna, nästan saknar att det inte
finns mer. Den här kvinnan sliter ut sin själ när hon berättar och jag vill höra mera, nästan törstar efter ännu mer passion, där jag nästan kan försvinna in i henne. Meraaaaaaaaaaaa!!!

Metaforer: Tycker att de är underbara, vet inte riktigt om jag alltid förstår dem, men tycker inte det gör så mycket, pga att de är så vackert formulerade och de passar så bra ihop. De jag inte förstår i denna dikt ser jag mer som poetisk utfyllnad som däremot förhöjer diktens känsla. Men jag är nog ganska klar för vad de betyder för mig i alla fall.

Förändring: Svårt, vill inte ta bort nått då jag tycker dikten är superfin, men jag blir klart
störd på formen så som den är nu, det både horisontella och lodrätta förvirrar lite, det blir
en oreda i dikten, fast som inte alls tilltalar känslan i den, inte för mig i alla fall. Som jag ser
det så funkar titeln inte alls, den är nästan smått förolämpande mot den kämpande och
vackra kvinnan i dikten.

Slutsatser: Jag antar att dikten som den är nu kan vara lite svårförstådd, lite märklig. Men
samtidigt utan det så skulle den inte vara det den är. Så storslagen i sitt språk, som förmedlar
den lilla individens mäktiga känslor, hur stora våra inre landskap kan vara, även fast vi är
så små. Sen det där del med ord stapplade efter varann, den har med läsning växt hos mig mer och mer, den är som en skör silvertråd som nästan sjungs ut av henne, ett vackert avskedd till
minnet av honom, hon avslutar den och det som var de suddas ut. Så jag antar att du har fattat
nu att jag gillade den här dikten, för det gör jag , mycket.





skriv segra eller dö! mitt första utkast...

Fredag den 9 December 2005

högtravande galenskap (version I)


en väldig våg reser sig ur natten
och utefter marken trevar människorna
att fatta triviala oviktiga beslut

jag
äskade
honom
som
smälte
vintersvala
visors
toner

sedan kommer de spränga ett hav
och låta snåren breda ut sig
runt de vita armarna och den tunna halsen
det gör ont men det är bättre så
än om vi lydigt stannat i skuggan

mina
silversånger
glänste
som
himlakroppars
sammansmälta
silhuetter
suddas
ut

vi lämnar våra drömmar i sanden
som en klar bild av oss själva
sönderslagen och förvittrad
med blicken höjd mot himlen

under en väldig vågs svarta brus
pulserar nådens kokande hav
skön som du





 

2006

augusti (1)

2005

december (6)
juli (1)