På onsdagen fick jag  samtalet jag väntat på: det handlar om dagar. På torsdagen sjöng jag Santa Lucia och hon försökte sjunga med. Jag visade ett foto på föräldrarna taget på 30-talet och hon sa: mamma och pappa! På fredagen kämpade hon med varje andetag och fick morfin. Jag sa God natt och sov gott när jag gick, men jag vet inte om hon uppfattade det. Innan jag hann hem ringde mobilen. Jag visste innan jag svarat: mamma är död. På lördagen stod jag brevid hennes säng, hon såg ut som hon sov men allt var tyst och helt stilla. Ljusstaken var tänd. På söndagen tömde vi rummet på alla hennes saker. Hon hade lagt pappershanddukar som märken i sina konstböcker. Jag kunde inte kasta mjukisdjuren som hon hade på sängen de sista dagarna. Jag kunde inte. På måndagen lämnade jag tillbaka nyckeln, sa upp kontraktet och gick till begravningsbyrån. Det var svårare att öppna den dörren än att gå in i hennes rum på lördagen. Jag valde en dikt av Pär Lagerkvist i dödsannonsen, något med att lämna allt i solnedgången. På tisdagen är jag tillbaka på jobbet. Jag är så trött. Jag är så trött.