Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




Evanesaw


33 år Female icon


Dagbok

Dagbok - December 2007

« Tillbaka till dagböcker

Onsdag den 26 December 2007

Vågar inte

Jag vågar inte gå till mamma och pappa och säga att jag vill gå till en psykolog. Jag vill inte se deras miner. Jag vill inte höra frågor om hur det har gått om jag har varit där. Jag vill inte att de ska skämmas över mig, så som jag skäms över mig.

Jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte. Jag vågar inte.
Fy fan.

Fan asså, du är den som bryr sig om mig mer än vad någon annan gör känns det som. Eller, jag vet inte. Men alla de andra vännerna vet hur det är med mig. De vänder ryggen om och lämnar mig. Min familj. Går inte att nämna. Min pappa har inte pratat med mig på flera dagar. Min mamma kolla snett. Min ena bror, V. Han är för mycket. Jag vet att han bryr sig. Men han bara ställer frågor hela tiden. Jag orkar inte med frågor. Den andra brodern märker man på honom att han ser att jag inte mår bra. Men han gör inget. Han sitter där. Drar ett skämt. Försöker få mig att le. Sen är det bra.
Jag vill bara dö.





Onsdag den 26 December 2007

I hate the persone I have become

Jag kan inte ta detta längre. Jag har varit olyckligt kär innan. Men detta är annorlunda. Detta gör ondare. Nu denna gången har jag chansen att träffa dig oftare än vad jag hade innan. Du är så speciell att jag får panik bara att tänka på dig. Inget är ditt fel. Det är mitt fel. Det var jag som föll. Det var jag som föll så hårt att det tar tid för mig att komma upp. Men jag ska komma upp. Jag vet inte hur. Men på något sätt ska jag bli av med tankarna om att du är perfekt.

Jag orkar inte med detta längre. Frågor, obesvarade frågor, vänner som sviker, självförtroende som inte finns, självkänsla som jag inte har. Jag orkar inte med personer som tar bort den självkänslan som jag kämpat att få.
Jag hatar den meningen \"jag orkar inte mer\". Jag hatar att skriva den. Jag hatar att känna så.

Jag vet inte vad jag ska göra. Jag vet inte vem jag kan prata med. Jag vet ingenting. Jag vet bara att jag är jävligt kär. Och att jag hatar det.
Förlåt. Förlåt, för allt detta jag har ställt till med. Jag skulle aldrig ha sett att du hade nattstad. Jag skulle aldrig tackat ja till att vara med er. Varje gång du skulle ha kommit hit, skulle jag gömma mig på mitt rum. Jag hatar mig själv. Jag ställer alltid till med en massa jävla skit. Dra åt helvete Lisa.

Åh, fy fan vad patetisk man var här då!





Tisdag den 25 December 2007

skit.

Varför måste du göra allt så jobbigt. Eller jobbigt. Jo, jobbigt. Eller jag vet inte. Men när du snackar om den gången. De gångerna. Hela tiden eller vad fan det blir. Rena jobbiga stunden för mig. Vad är den då för dig? Den är säkert jobbig. Jag förstår dig. Jag vet att du inte känner samma som jag. Men när du skriver så, så gör det så ont. För att jag vet att det inte kommer bli så som jag önskar. Jag säger inte att du ska skriva så. Jag vet faktiskt inte varför jag skriver. Åhhhh. Så jävla jobbigt. Nu skriver jag bara en massa jävla skit som ingen jävlel fattar sig på. Inte heller du säkert. Skit samma. Det är som det är nu. Och vad fan kan jag göra åt det? Jo, försvinna här ifrån.
Tack för mig. Hej och svejs.





Måndag den 24 December 2007

Jag ska klara mig igenom detta.

Klockan slår tolv och det är julafton. Nu ligger miljontals barn förväntas fulla på deras presenter. Själv ligger jag där och gråter och önskar att inte denna dagen skulle komma.
Jag känner en hand kommer och trycker hårdare mot min hals. Jag får svårare att andas. Jag känner hur lungerna skriker efter luft. Men luft får de inte. Hela kroppen skakar. Och jag måste få luft. Jag misstänkte redan innan jag gjorde det att det inte skulle funka. Men jag testade ändå. Så jag fick luft till slut, och skakningarna lade sig. Jag vill inte att det ska vara så här. Hellre vill jag ligga förväntas full på paketen, inte döden. Jag vet att många säger att jag måste gå och prata med någon. Men jag vågar inte. Det känns som att jag kommer att klara detta själv. Men något i mig säger att jag ljuger.

I natt har jag inte sovit så mycket. Jag tänkte för det mesta. På döden, kärleken, vad som kommer att hända i framtiden, vänner. Allt konstigt.
Men när jag vaknade, kände jag på mig att denna dagen kommer inte att bli kul. Som sagt, det blev den inte heller. Jag var nära på att få ett utbrott när jag såg farfars balkong. När vi packade upp våra paket ville jag börja gråta. Jag är fan patetisk. Jag vill inte vara jag. Jag vill vara du.
Denna dagen skall vara en ljuspungt i livet. Där släkt och vänner möts. För mig är det bara en vanlig dag i helvetet. För min familj och släkt är så speciell. Min mamma tycker att hon är bäst och att hon har rätt i allt hon säger. Hon pratar alltid skit tyket och kollar snett på den som inte tycker som henne. Speciellt när det kommer till min pappas släkt, så älskar hon att ge fula blickar och så på dem. Hon är fan otrolig. Jag vill aldrig bli som henne. Jag ska inte bli som henne.


You.
Fan, fan, fan. Jag förstår nu varför du ville hålla det hemligt att vi träffades ensamma igår. Det skulle vara lättare och bättre då. Inte för att någon säger något eller så. Men lite av trycket skulle släppa då. Svårt att förklara, men det skulle vara bättre så.
Jag har ställt till det så när jag föll för dig. Allt blev bara jobbigare när jag gick ut med det. Men jag vill inte vara en plåga för dig. (Kommer jag antagligen ändå vara). Så jag ska försöka glömma dig. Hur mycket det ens kommer att ta kol på mig, så ska jag kämpa. Det blir bättre för mig, och bättre för dig. Båda vinner på det.
Så iallafall. Kan du hjälpa mig med mitt mål att glömma dig? Då kanske det hade blivit lite lättre.





 

2008

maj (1)
januari (3)

2007

december (4)