Jag ringde en väninna för några dagar sen. Jag ville höra hur det var med henne och tänkte att vi skulle få en bra pratstund. Men, orden kom inte riktigt. Jag sa inte de där sakerna som brukar få igång henne och hon sa inte de där sakerna som brukar få igång mig till ett inspirerat samtal om allt mellan himmel och jord. Efter ett tag säger hon 'O, jag börjar få ont i magen! Jag måste gå och lägga mig!'  Och vi la snabbt på. Och jag tyckte att det var en bra räddning. För, just denna kväll hade vi inget att ge varandra. Denna kväll kunde vi inte mötas för att inspireras. Och det får ju vara bra så.

Vid ett annat tillfälle så hjälpte jag en annan väninna att köpa möbler på IKEA. Det är ett stressmoment som sätter de flesta humör på ordentliga prov. Och jag märkte hur min väninna var tvungen att anstränga sig för att inte visa sin irritation över mina nycker och min klumpighet. Och jag är glad, ja faktiskt glad, att vi aldrig blev något par. Att vi inte vid ett tidigare tillfälle bestämt oss att slå oss ihop. För jag vet att alla de bra egenskaper vi har för varandra idag, hade suddats ut. Och alla de små egenskaper som då och då kan rubba våra cirklar en liten bit, hade ältats och ältats, gnott och nött i en fast relation. Men, nu kan vi bara säga 'hej sålänge', åka hem var och en till sitt, och pusta ut. Och så kan vi vara glada för att vi faktiskt kan mötas de där stunderna, där vi har så väldigt mycket att ge varandra. Vi kan njuta av de bästa bitarna, utan att behöva svälja 100% av den andre, utan att behöva leva 24 timmar om dygnet med varandra och förstöra en innerlig vänskap under några år.

Som relationsanarkist kan jag se på mig själv som en icke perfekt människa, och vara fullständigt nöjd. Jag vet att jag aldrig matchat 100% av någon annans alla behov, inte ens min f d frus. Och naturligtvis har jag aldrig mött någon som kunnat fylla upp alla mina behov. Men det viktiga är att förstå att ingen är perfekt, men alla har en fantastisk kombination som gör just dem unika. Jag kan se ett problem i att så många identifierar sig med den perfekta människan, att så många tror på den perfekta parbildningen. Jag kan inte se detta. Jag kan se många underbara människor som jag verkligen kan älska, men jag ser också deras brister, jag ser deras små mörka bitar som ibland kan dyka upp. Och det får vara bra så. Vi är inte där för att fjättra varandra, utan vi kan ta en avskedskram och åka hem, var o en till sitt.

Det finns så många människor som tänker 'allt eller inget', 100% eller 0%. Det finns vänner som blir vansinniga vid åtanken på att jag just idag inte vill prata med dem i telefon, eller att de inte blev bjudna på just den festen. De ser den tillfälliga uteslutningen som ett angrepp på deras person, på att de inte håller i alla lägen. Som relationsanarkist vet jag att jag inte håller i alla lägen, men jag vet också att jag har unika egenskaper som gör mig helt underbar, i vissa situationer, för vissa människor.

Under så många århundraden har vi fått serverat en strid ström av sagor kring den perfekta kärleken, att det finns någon ute i världen som kommer att älska just dej för evigt och som också du kommer att älska lika mycket, lika länge. Att vi alla är en perfect match för en person, och inget annat godtas. Det är en grym illusion som gör att så många tänker '100% eller 0%', där vi hänger oss i en tro om att just vår senaste älskare ska lösa alla våra inre och yttre problem, där vi plötsligt ska bli en perfect match.

Jag vet att jag aldrig varit, och kommer aldrig att bli en mr Darcy. Jag är den jag är. Vi måste kunna se och uppskatta varandra för de delar som gör oss unika, inte efter en perfect match-mall.