Stina Westerholm

Dagbok

Dagbok - December 2009

« Tillbaka till dagböcker

Vi fick i uppgift att skriva en kärleksnovell i skolan.

Lördag den 12 December 2009

du lämnade mig

Del 1.

Jag släppte taget. Jag ville aldrig. Men jag ville inte att Du skulle stanna. Om inte Du ville. Jag lossade mina armar som var fastknutna runt Dig och Din bleka kropp. Jag kände hur min mage blev tung som en sten. Jag hade släppt Dig. Jag kunde inte se på när Du gick iväg. Och försvann. Du försvann från mig. Och kom aldrig tillbaka. Jag insåg att Du var lycklig.
Jag hade gjort det. Och förlät mig aldrig igen. Lugnet försvann. Paniken kom tillbaka. Och aldrig blev jag mig själv igen.

Jag skrek. Jag ville inte.
Jag kände hur någon grep tag i mig. Och jag sparkade. Jag skrek. Jag grät. Och jag slutade aldrig.
-Släpp mig, skrek jag. Jag vill inte!
Jag öppnade ögonen som var rödsprängda av tårar.
Jag såg min fostermamma som med fasa tittade på mig med sina isblåa ögon. Jag såg hur rädd hon var. Hon led av att se mig sådan här. Hon led av att se mig så förtvivlad.
Jag visste att hon försökte göra allt för att jag skulle känna mig som hemma. Jag kände en skakig hand som smekte min kind som var blöt av tårar. Jag lugnade mig.
Jag ville inte förstå att Du hade lämnat mig. Utan något hopp. Jag ville veta vart Du tagit vägen -och om Du ville komma tillbaka. Jag ville. Jag önskade. Jag hoppades på att Du skulle komma tillbaka lika snabbt som Du hade packat din väska.
Och insåg efter 7 år av hopp att allt var förgäves.
Min fostermamma gick ut ur rummet efter några timmar av panik. Det enda jag såg av henne var hennes tofs som hon slarvigt hade satt upp mitt på huvudet. När hon gick ner för trappan knarrade trappstegen gällt i tystnaden..
Jag ville aldrig att hon skulle lämna mitt rum som påminde om en fängelsecell. Jag ville inte vara ensam i mörkret!
Jag låg raklång på min säng och kände mig tömd på allt, på alla känslor. Somnade efter ett flertal timmars tomt stirrande.

Jag drömde om Dig och Dina gröna ögon. Din mun formade ord. Men jag hörde inte vad Du sa. Jag försökte tyda det, men det gick inte. Du tände en cigarett och röken ur Din mun formades som en cirkel.

Jag gick upp ur sängen, letade efter mitt cigarettpaket som fanns under min mjuka madrass. Min fostermamma gillade inte att jag rökte. Men när hon väl såg mig röka så verkade hon inte bry sig. Hon ville inte se. Vägrade inse. Jag hade fått paketet av Dig innan du lämnade mig. Lämnade mig omskakad. Rädd och övergiven.

Drömmen förföljer mig.
Varje natt möter jag Dina gröna ögon. Jag ser i Dina ögon att du älskar mitt lidande. Du älskar att se mig panikslagen. Du älskar att se mina armar fulla med blåmärken från Dina knogar. Du ville se mig sådan här! Men till slut fick Du nog av underhållningen och lämnade mig för att dö. Jag önskar att jag kunde prata med dig. Men tejpen som Du satte för min mun gör att det inte går. Det går inte hur mycket jag än försöker få bort den. Mina armar är bundna. Mina ben är bundna.. Hur ska jag kunna säga att jag saknar Dig? Men jag saknar inte vardagen. Jag saknar inte våldet. Jag saknar inte alkoholen. Jag saknar inte Dig, men ändå saknar jag Dig. Jag saknar det Du var en gång. Jag vill se Dig lycklig, utan våldet. Utan alkoholen. Jag vill se Dig som jag såg Dig när jag var liten. Kommer ihåg den tiden så väl. Och har bilder som hemsöker mig varje dag.

Det är omöjligt, tänkte jag för mig själv. Jag tog ett bloss från cigaretten jag höll i handen men som jag helt glömt. Allt försvann när cigaretten hamnade mellan mina läppar. Röken gick ner i lungorna. Jag kände att lugnet kom tillbaka, men visste att paniken snart skulle vara där igen.
Folk sade till mig alltid att jag kommer dö av rökningen. Jag brydde mig faktiskt inte alls. Jag visste det, men cigaretten gjorde mig på något sätt hel.
Okej, cigaretterna gjorde mig inte hel. Jag trodde bara det.
Det som kunde göra mig hel just nu var Du. Och för första gången var jag säker.

Del 2.

Tillbaka till ruta ett igen.
Det var i dag det började. Det var i dag det skulle bli som vanligt. Det var i dag då jag skulle bevisa mina kunskaper. Jag ville inte.
Mitt alarm på mobilen ringde kvart över sex, ville ha tid att samla mig. Nervös som vanligt. Kunde aldrig vänja mig trots alla skolor jag gått i.
När klockan ringde, slog jag till den lite lätt och den slutade föra oväsen.
Jag gick till fönstret och tittade ut med tom blick. Det såg grått ut. Dystert, tänkte jag. Deprimerande. Om det börjar regna när jag skall gå till skolan, skulle jag vända på klacken och gå tillbaka. Ingen, och då menar jag ingen, skulle se mig sådan här. Det vill jag inte. Aldrig! Jag lät tankarna lämna mig och tog av mig kläderna. Jag satte på vattnet i duschen och lät varmvattnet rinna över mig. Jag blundade. Och jag öppnade ögonen lika fort! Jag ville inte se Dig! Jag ville inte se Dina ögon. Ville inte minnas. Pappa, lämna mig!

Även om jag hatade mitt hem, ett fängelse, hade jag ingen lust att lämna det. Jag kände mig paradoxalt nog trygg där. Ingenting kunde hända mig där. Jag visste att Veronica, min fostermamma inte skulle låta det hända. Jag ville aldrig byta familj igen. Jag hade bott överallt, men aldrig haft ett hem.

(Du som läser det här kan nog inte förstå hur mycket jag har varit med om. Men egentligen är det ingenting jag vill prata om mer detaljerat. Jag vill ha mina hemligheter för mig själv. Ingen får tycka synd om mig. Ingen ska tycka synd om mig. Och jag låter ingen veta vem jag verkligen är. Då är jag fortfarande skyddad.)

Jag stängde av vattnet, gick ut ur duschen och letade efter rena underkläder. Jag tittade i garderoben efter något som passade första skoldagen. Jag kände ett röksug och letade efter min väska. Jag hittade den. Min paket var nästan fullt. Jag tittade i ett fack i väskan och fann min tändare. Röken trängde ner i mina lungor. Lugnet infann sig. Jag älskade det. Jag ställde mig i fönstret och lät röken långsamt hitta sin väg ut. Kände friheten. Det där som jag hade saknat.
Jag hade helt glömt bort hur mycket klockan var när jag hörde Veronica ropa.
- Skynda dig, du missar bussen!
Jag for in på toaletten och fixade sminket lite lätt. Gömde cigarettpaketet i en ficka på mina jeans och hängde väskan över axeln. Jag sprang ner för trappan som knarrade, fast nu med en annan underton.
- Jag måste sticka! Jag hinner inte äta.
Jag pussade Veronica lätt på kinden där hon stod med sin slarviga tofs på huvudet och morgonrock.
Nu började det. Nu gällde det. Jag visste inte vad som skulle hända. Jag hoppades inte på något.

Del 3.

Jag satt på bussen. Längst bak. Jag stirrade ut från fönstret som var nedsmetat med fingeravtryck. Tjejer med läppstift hade pussat på fönstret. Det såg så motbjudande ut. Och jag ville bara gå av en hållplats för tidigt. Säga att jag missade bussen när jag egentligen rymde.
Bussen körde snabbt. Jag såg det. Allt gick så fort. Jag hängde inte med. Hur mycket jag än försökte.
Jag hörde några tjejer framför mig skratta. Jag himlade med ögonen. Åh, jag kände igen det så väl. Jag visste exakt. Men jag kollade bort. Jag ville inte se. Jag ville inte se ansiktena jag hatade mest av allt.

Jag kommer ihåg så väl i sexan. Det var fem mot en. Jag var ensam. De stängde in mig i ett rum på skolan och tvingade mig att prata. De tvingade mig att säga förlåt för någonting jag inte hade någon aning om att jag hade gjort. Skrek bara. Jag ville därifrån. Den dagen påminde precis om Ditt beteende. Det Du hade gjort mot mig. När jag slutade finnas.

Jag stirrade rakt fram. Jag tittade inte på något speciellt. Bara stirrade. Jag hörde småfniss i bakgrunden. Jag skakade huvudet och såg att folk stirrade på mig. Morrade tyst för mig själv.
Helvete, svor jag.

Efter en halvtimmes bussresa kände jag igen mig. Där var skolan. Jag kände klumpen i magen och jag ville bara gömma mig. Jag tog ett djupt andetag, och tog tag i min väska. Jag följde efter de andra. Ville inte synas.
Jag steg ut från bussen och såg x och hans breda leende som jag lärt mig att älska. Fjärilarna i magen vaknade igen. Nu gällde det…..

2009

december (1)