I fredags ringde min isländska vän och frågade om jag ville följa med till Försäkringskassan i Tensta. Varför i hela friden ska vi åka ända till Tensta, undrar jag – men följer snällt med…

Under bilfärden förklarar min vän att Försäkringskassan i Tensta är allmänt känd bland invandrare i Sverige, därför att de tar sig tid med kunderna och är mycket tålmodiga och hjälpsamma.

När vi kommer fram möts jag av en ganska hög ljudvolym. Människor från jordens alla hörn samtalar på olika språk. Några sitter i ett hörn på golvet, och äter lunch.

Vi möts först av en ivrig och bestämd kvinna, som bedömer om vårt ärende är långt eller kort. Vi får sedan en nummerlapp och sätter oss ner, med ögonen fästa på den digitala nummertavlan med namnet: Långa ärenden.

Medan min vän samtalar med en handläggare, passar jag på att studera vad som händer i lokalen. Plötsligt upptäcker jag en ganska bastant väktare, som vankar fram och tillbaka.

Jag frågar mannen bredvid mig varför de har en väktare – måste erkänna att jag aldrig tidigare besökt en Försäkringskassa med en heltidsanställd väktare.

– Jo, en del här blir arga när de får beslut de inte gillar, svarar mannen och skakar på huvudet.

Jag skrattar till, och börjar grubbla över skillnader i hur vi människor uttrycker våra känslor. Själv knyter jag nog ofta näven i fickan, och ligger vaken på natten och fantiserar över hur jag sätter någon irriterande kollega eller busschaufför på plats.

Det ena är kanske inte mer rätt eller fel än det andra, men frågan är om man inte mår bättre av att spontant säga vad man tycker när något upprörande händer?

Själklart förespråkar jag inte våld, men fler direkta känsloyttringar och lite mer civilkurage skulle kanske inte skada, eller…

Hur tänker du?

/Grubbelmia.se