Måndag den 27 Februari 2012

Måndag

Dagarna passerar med en lugn lunk just nu. Känns skönt, kan i lugn och ro syssla med det jag för stunden önskar. Just nu står lite fotografi på kartan, mest framkallning och sortering. Får inte så mycket nytt gjort, utan sammanställer gamla saker. Därav några av utställningarna här på poeter, samt sammanfogandet av böckerna "Under Ingentingets skugga" och "Apati mot oktoberdukar", som ni kan se under mina böcker här på poeter. Fördelen med att vara mellan två jobb är att man har mycket tid att disponera till det man tycker är viktigt i ens liv, exempelvis kreativa saker. Önskar bara att A. var här, saknar henne så mycket.






Onsdag den 15 Februari 2012

Funderar

Idag är en funderardag. En dag då jag funderar. Jag funderar på konst och konstnärsskap. Kommande projekt, saker av vikt. Jag funderar på platser så långt bort och så nära, på människor i motljus, på historier att berätta som finns just vid utkanten av mina ögon. Jag funderar på möjligheter, på omöjligheter. Men mest på möjligheter. Jag funderar på vinter och höst, på honom och henne, på smaker och lukter. Jag funderar på min bokhylla med böcker, hur underbar min bokhylla är. Jag funderar på musik och dess uppbyggnad, på hur den känns, smakar, hur den är byggd, på toner, texter, på suggestiva bilder i höstdunkel i svartvitt och subtila gråskalor. Jag funderar på henne, på mig, på oss. På billiga hotell och drinkar vid uteserveringar, på gott kaffe med mjölk eller bara svart. På kläder och målningar, på ögonblick och förflutet. Jag funderar på Edith Piaf, på Marilyn Monroe och Hemingway. Jag funderar på Djuna Barnes, på Nattens skogar och på hur fantastisk den är. Jag funderar på öppna spisar, och en eventuell inredning. På konkreta resultat, och hur de ska uppnås.


Jag funderar idag, idag är en underbar funderardag. Jag dricker snabbkaffe och kan tänka mig iväg. Jag längtar till hösten, till löv och vind och sol och regn. Vind och din hand, leende och skratt. Jag vill ha ett piano och en fiol. Men idag räcker det med att fundera. På platser och människor och en framtid som kanske finns, alldeles alldeles strax. En nanosekund bort, och ditt fantastiska hår. Dina små, vackra bröst. Och personer i motljus, en drink på ett café. Utsikter över hårdkontrasterade slagskuggor, och en särdeles rådande glädje. En vacker mening. Fryst i ögonblicket.




Fredag den 10 Februari 2012

Jag är rädd, men låt mig stanna

Jag känner inte igen mig själv. Jag är någon annan, del av någon annan, som jag inte minns hur denna ser ut, den ursprungliga delen av av enheten. Jag är någon annan, ser något jag inte sett förut. Något jag inte kan minnas hur det var att uppleva. Jag känner inte igen den, känslan. Jag vill ha dig här. Spring inte ifrån mig. Stanna kvar, stanna snälla kvar med mig nu. Jag vill inte längre. Vill inte längre vara utan. Utan dig. Ge mig något att förlora, att vara rädd om. Jag är så less på att kasta bort allt. Det är för enkelt, det är så enkelt att kasta bort allt och inte bry sig. Jag vill bry mig om dig, vill ha kvar dig. Snälla, gå inte nu.


Jag trodde inte det skulle bli såhär igen, trodde jag gett upp och vandrat iväg. Men nu känns det konstigt. Jag såg mig själv överallt ensam, gjorde världen till min att äga själv. Förut såg jag platser där jag satt själv, upplevde själv. Men nu kan jag inte se mig någonstans utan dig, och jag vill få natten att vara så länge, länge med dig. Hur vet jag att skilja på känslor? Därför att när du går är jag vilse, och allt går i bitar.


Du är rädd säger du, men jag lovar, jag är lika rädd. Du säger att du inte vet vad det betyder. Att du är rädd för något du inte känner igen. Jag är rädd för att jag vet vad det betyder, och att inget blir sig likt igen. Ett ord från dig är solen i min värld. Kärlekens klyschor, men kärlek är det enda som är värt en riktig klyscha. Det är så nära från enighet till enslighet. Det är så nära mellan dig och mig.


Men jag vill slappna av, jag vill inte plåga mig själv mer. Jag är less, jag har gjort det så länge. Jag brukade ha mitt mantra: "ro till dem som förtjänar det", men har jag inte förtjänat det snart? I alla fall bara en liten stund. En liten, liten stund vill jag vara din. Låt mig då vara rädd, låt mig vara svartsjuk, låt mig plågas av mig själv. Men låt mig vara din en stund. Låt världen försvinna en stund. Låt mig få andas en stund i din mun. Morgondagen finns ju inte än. Låt mig stanna här en stund.








Söndag den 5 Februari 2012

Sent

Ja vafan. Jag kan inte skriva en vettig rad. Ingenting stämmer. Så jag startar väl en dagbok istället. Varför inte? Jag kommer ju ändå bara skriva det jag vill att ni ska få veta. Och ni kan få veta allt, för det finns inget att veta. Allting man kan säga har ändå blivit sagt, så varför bekymra sig. Mätaren snuddar på -30, det är lördag och jag är ensam. Varför ensam? Självförvållat. Självförvållat.

Jag tänder några ljus, tänder en cigg på ljusen och dricker ett glas rött. Någonting är på gång. Kan inte säga vad, för jag vet inte. Men det är ingenting bra. Det är aldrig bra. Det känns i luften när något ska hända, och det är aldrig bra. Bara skit. Det ligger i luften.

Jag är nyfiken på er. Jag förstår er inte alls. Vad drömmer ni om på nätterna? Vore intressant att veta. Vad dagdrömmer ni om? Vore ännu mer intressant att veta. Man förnekar sig aldrig. Nånting är på gång, men vad dagdrömmer ni om? Vore intressant att veta.

Lördag, och det är sent. Nästan -30, men vad spelar det för roll? Ingen alls. Ingen alls. Man förnekar sig aldrig.

Jag förstår er inte alls, och jag är nyfiken. Ingen av er. För att citera Thåström så är ni de konstiga. Ni är fan skitkonstiga. Jag skriver på en poesi-site, och jag förstår ingenting. Ingenting av er. Ingenting alls. Överhuvudtaget. De säger att man kommit långt då. Då man inser att man inte vet någonting.

Ni parkerar, stannar, rusar och krockar. Jag med. Haha, som jag krockar. Men ni är ändå gåtor. Jag sitter långt upp i norr, dricker vin och fattar ingenting. Jag är nog dum. Har alltid varit. Ingen fara. Jag är rätt ärlig med mig själv. Det är säkert ni också. Men vadfan. Vem fattar något?

Som ni ser leder det här inlägget ingen vart. Varför skulle det? Ingenting leder någon vart. Allt står still, är samma. Men jag vet, det är inte så för er. För er står ingenting stilla. Inte för mig heller; huden dör. Ja, huden dör, jag lovar. Jag är en mumie.

En mumie.