Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




JagMinns

VIP icon
27 år Male icon


Dagbok

Dagbok - Februari 2019

« Tillbaka till dagböcker



Måndag den 25 Februari 2019

Världens tankar.

Vem kan jag prata med? När mörker kommer, när natten faller. Vem är det som egentligen förstår? Som skulle vilja förstå? Är vi människor fast med våra egna misärer och demoner när vi en gång blivit självmedvetna om dom?

Det här.. Som jag håller inne om mig själv. Det här som jag så gärna hade viljat ha hjälp med. Jag vet inte riktigt var jag ska vända mig. Jag har försökt, gång på gång. Och det lär jag göra tills dagen jag stupar. Men nu.. Är det mörkt. Utan något vidare hopp om en ljus framtid.

Mitt nya jobb känns väldigt främmande också. Vad är min roll här? Min plats? På mitt förra jobb så såg dom det, verkade som iallafall. De såg de lilla extra som jag hade. Men här känner jag mig som en främmande person framför alla som inte verkar se det. Det är märkligt bara. Och jag känner mig rädd. Rädd för att jag ännu en gång ska känna mig utanför eftersom jag inte känner att jag kan passa in.

Hon.. Hon där. Jag pratade med henne igår. Ett långt tag. Längre än vad vi brukar nu för tiden. Hon.. Gav mig en tröst när jag behövde det. Jag är osäker på hur jag ska göra de i gentjänst. Hur jag ska trösta henne. Tröst.. Hon vill ju fortfarande vara med mig. Vilken olycklig historia. Gråter.
Denna gången så förstod jag genuint inte att de gick så fel som de gick. Jag checkade till och med in en gång med mig själv. När vi var på skolan... Så kände jag efter & det kändes rätt. Det kändes fortfarande rätt. Men sen... Blev det främmande och jag kunde inte mer. Jag kunde inte anpassa mig mer och jag kunde inte anpassa mig tillräckligt.

Jag ville aldrig lämna dig ensam. Jag vet inte om jag någonsin kommer kunna förlåta mig själv för det. Det känns som om allt detta är mitt fel. För jag inte kunde se klart. För att jag var rädd av konsekvenserna av vad som skulle hända om jag tog beslutet.
Det var aldrig min mening att såra dig.. Snälla. Det måste du förstå. Jag dödar mig själv inombords, snälla bara förstå det.
Kanske förstår jag det en dag.

Den här intensiva resan av livet. Av allt som händer runt omkring och att alltid försöka passa in i en värld som är så konstig. Är det min mentalitet det är fel på? Är det jag som ska hitta min plats trots alla olikheter? Förlitar jag mig för mycket på att personerna runt omkring mig ska hjälpa mig att komma på rätt bana istället för jag själv? Tar jag ifrån mig ansvaret att påverka när jag är här där jag är?
Det mest frustrerande är nog att jag inte vet. Vad eller var min bana är. Vad eller var mitt sätt är. Vad eller var som gör mig lycklig.
Därför klankar jag istället ner på allt och alla runt omkring eftersom allt är så anpassat åt dem men inte mig.







Torsdag den 21 Februari 2019

Hoppet. Över.

Förlåt för allt... Min vän. Hur jag än känner, vad jag än säger så saknar jag dig i stunden. Jag saknar dig, hela dig. Jag saknar våra konversationer, våra stunder tillsammans. Hur vi brydde oss om varandra.

Det är den känslan jag har av dig. Jag drunknar i den. För första gången i mitt liv E.. Så känner jag att jag börjar ge upp. Helt. & på riktigt. Jag känner inte att jag har någon energi för att ta mig upp längre & det är skrämmande. Tidigare så använda jag alltid logik. Jag använde för mycket logik, men nu.. Det är precis som att jag har gett upp och kastat in alla handdukar du kan tänka dig.

Är det så mycket begärt? Att någon ska kolla dig ända in i själen och förstå dig. Förstå din olycka och förstå dina känslor. Det är det jag behöver känner jag... Förståelse. Den förståelsen som jag vet att du egentligen kan ge mig bara om du vill. Jag saknar dig, det gör jag. Samtidigt så vet jag att det inte kan bli vi. Vi går inte ihop och jag känner att jag behöver något annat än det du kan ge mig. Jag önska det vore annorlunda, med hela mitt hjärta. Jag har försökt. Gång på gång. Varför skulle jag föddes till ett sånt här annorlunda fall? Jag vill vara med dig och jag vill ha dig. Men det jag söker efter tillåter mig inte och skriker åt mig att vända.
Även fast jag trycker bort dig så saknar jag dig. Även fast det går dagar då jag inte tänker på dig så är du inom mig ändå. Fan vad jag saknar dig.
Jag hoppas att våra sår kommer gå över en vacker dag där vi båda kan vakna upp och känna oss lyckliga igen.







Måndag den 11 Februari 2019

Finn mig, ge inte upp.

Nu är det väl äntligen slut... & vad känner jag? Jag känner inget. Men jag känner en saknad. Ikväll känner jag en saknad för henne. Hur kan jag sakna henne?
Jag föreställer mig henne.. Så oskyldig. Tjejen som jag blev kär i. Tjejen som jag träffade så länge sedan. En oskyldig själ. En själ.. Som är rädd. Som behöver tröst. Som behöver någon som finns där för henne.
För någonstans.. Så fann hon mig.

Killen som skulle komma in och rädda allt. Killen som skulle vara där, finnas till för all oändlighet och alla tider framåt. Men.. den.. Killen.. försvann. Han orkade inte slåss på de förödande fälten längre. Han orkade inte bära alla problem som uppstod. Han.. gav upp. Gav upp kampen och gav upp sig själv. Sitt liv. & sin värdighet.

Var är han idag? Vad finns han? Djupt inom mig. Djupt inom mig så vilar han. För nästa steg. Nästa steg som behöver tas. Nästa kapitel. Nästa.. Åh vad jag saknar henne så.
Öppna dig.





 

2020

juni (1)
maj (3)
april (3)
mars (4)
januari (1)

2019

december (3)
november (1)
oktober (3)
september (1)
augusti (6)
juli (4)
juni (3)
maj (2)
april (2)
mars (3)
februari (3)
januari (3)

2018

december (6)
november (16)
oktober (10)
september (7)
augusti (9)