Jag ska ta ut tvätten efter att jag städat i min cell

på Helix i Flemingsberg,

och en av de kvinnliga vårdarna säger till personen

som var där innan att städa efter sig,

han blir arg och slänger ur sig något dumt till henne...

tänk att tvättstugan har samma problem på utsidan

såväl som på insidan av muren,

märkligt tycker jag att det är ett sådant laddat ställe,

vart man än kommer så är det lätt att det blir problem,

det blir en höna av en fjäder.

Problemens väg är inte bra att beträda

men det är på den jävla vägen jag vandrat större delen av mitt liv,

grundat på fel val och beslut i mitt eget lilla universum,

där inte en enda planet sitter rätt, där jag var den första stjärnan

på natthimlen som föll ner,

vad har jag gjort med mitt liv, hur blev det så här,

det är långt ifrån mina drömmar och önskningar,

och att det någon gång ska gå bra för mig verkar bara vara

drömmar och fantasier.

Jag vet inte vad jag känner längre, för jag har blivit bränd sårad

och lämnad så många gånger i mitt liv, jag har blivit så likgiltig

inför allt, jag känner inget längre, jag är så avtrubbad av mediciner

och i mitt förflutna så vet jag att jag gjort fel, men jag känner inget

från mitt samvete, inga känslor...

men ibland kommer det tårar som börjar rinna vid vissa tillfällen,

det är skönt för det gör mig mänsklig trots allt,

då spirar hoppet igen att jag ska bli "normal" i framtiden så jag

kan bli fri!

När man möter kärleken, så blir den så härligt intensiv

alla problem försvinner när andra känslor tar över

och förtränger allt det dåliga som plågade mig innan,

helt underbart när man får leva med en svävande känsla,

som ett bi från blomma till blomma, allt som hade bleknat i min omgivning

får då nya färger, likt regnbågen på en grå himmel,

alla förträngda känslor vaknar till liv igen och jag ser livet med nya ögon.

Ibland går allt i livet emot mig, speciellt vissa dagar när det inte spelar någon

roll vad man än gör så blir det bara fel, kraften och tålamodet tar bara slut,

jag ger upp kapitulerar, som idag i kortspel utav olika slag,

men inte i kärleken kom jag på nu, för jag har någon jag älskar på andra

sidan muren, och hon älskar mig, det är tur för mig det annars hade mitt liv

varit tomt och totalt innehållslöst, och sen har jag ju min vackra vackra dotter

som alltid finns där.

Jag sitter i min cell på Helix i Flemingsberg och lyssnar på radion, för jag kan inte sova

det har varit så i några månader nu och det har börjat påverka mitt humör

men när jag hör musik från radion så kan jag slappna av och tänka på något bra,

till exempel de jag älskar utanför murarna!

Sorg och ensamhet är ständiga känslor som kommer tillbaks när man sitter inlåst

efter att ha förlorat allt man hade,

någon relation håller ett tag tills otroheten kommer fram ,

eller så förblir den en hemlighet ett tag eller år,

men sådant kommer alltid fram med tiden och sätter djupa spår i mig.

Det är alltid värre om det kommer fram med åren, istället för direkt

för då rasar allt man byggt upp under lång tid.

Efter en tids ensamhet efter en brusten relation och sorg som kommer efter

känner jag mig så nerstämd och frustrerad,

men när allt vänder och jag blir förälskad i någon jag lär känna, eller känner,

någon jag blir förlorad i, den känslan är obeskrivlig, den går inte att sätta ord på,

de känslor som uppfyller mig, det är som explosioner och kaskader, man liksom glider fram

för kontrasten är enorm ifrån sorg till glädje, från sinnets mörker till ljus

bara att få vakna och se och se är ett mirakel då.

Jag sitter här i min ensamhet i min cell  på Helix i Flemingsberg,

med radion på, och undrar var fan allt tog vägen,

allt som jag fyllde mitt liv med i friheten är borta nu, i fångenskap är allt borta

och det finns bara suddiga minnen med smärta och ångest, all glädje är borta.

Inga skratt eller bus, ingen romantik lever kvar i mitt minne.

allt är borta och det känns som om jag dör en liten bit varje dag!

i flera år har jag ropat utan att få svar, ensamheten suger ut all energi ur glädjen

och kraften ur en fri själ, jag vet för jag har varit där så många gånger,

men när Gud slår ner hela handen fylld med kärlek, då exploderar jag av energi

och kommer till en ny nivå, till en annan värld, som är otrampad för mig

jag känner mig hemma fast jag aldrig varit där så förtrollar han mig så mycket,

att det känns som om alla mina problem och bekymmer försvinner långt ifrån min värld.

Hur kunde mitt liv bli så här? Hur kunde det bli så fel? Var det  dålig uppfostran,

eller var det jag som var mer vild än tam? Ska jag skylla på drogerna eller min ADHD,

eller att jag ofta blev misshandlad i tidiga tonåren?

Nej jag var en vilde redan då, och på den tiden fick man "aga" barnen, det var inte förbjudet

men då jag en dag vägrade ta emot mer stryk och slog tillbaks,

då låste de in mig på obestämd tid.