Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




User avatar

Vilsen Annette-hittar vägen


63 år Female icon från Borås


Dagbok

Dagbok - Mars 2007

« Tillbaka till dagböcker

lite tankar bara

Fredag den 16 Mars 2007

Hmmm, var är du?

Det börjar bli dags nu..
Eller???
Jo det tror jag. Vill jag!?!

Ja, min dagbok är mina tankar.
Mina ide\'er och känslor.
Likaväl som annat jag skriver här.
Läs om du vill eller slipp.
Men jag har inget att dölja.
SÅÅÅÅ jag skriver vad jag vill!!!!!

Efter några år nu med blandade känslor tror jag attt jag vill hitta dig.

Det är dags att det \"oturliga\" tar slut.
Det är dags för nåt nytt, något lyckligt!
Någon som tar mig för den jag är och accepterar
precis som jag kommer att acceptera dig och tar dig för den du är.

Ingen människa är felfri. Glöm det!
Alla har sina \"fel\".
Vissa av dem kanske man själv ska försöka få ordning på.
Vissa är helt enkelt ens egen personlighet!

Man tänker,
man ger goda råd till andra..
Fast tänk en tanke till
Den tanken du säger till andra.
Vem är det egentligen du pratar med???
Kanske är det med dig själv
kanske är det din spegelbild du pratar med och ger goda råd till???
kanske du själv borde lyssna på vad det är som du egentligen säger.....
Hmmmmm...

Någon sa att det är så...
man tar i alla fall med sig det man vill i sitt bagage

En sak är i alla fall säker -
mitt inre längtar
mitt inre vill att du finns som tycker om mig som jag är.
Med fel och brister....
Hjärtat bultar ibland som att jag vore nykär.
Mitt hjärta känner att du finns.
Visst borde hjärtat känna rätt!





ja sån var min lördagskväll. Jag tänker inte göra om mitt misstag!

Söndag den 11 Mars 2007

Henrik

Såna situationer man sätter sig i...
Och självförvållat.
Man lär ju sig i alla fall!

I går ringde ett ex och ville komma hit.
NEJ sa jag.
Han skickade sms i ett i ett.
Sen stod han här utanför i regnet.
Ringe och kunde inte komma in.
Porten var ju låst.
*suck*
Tyckte synd om honom och han fick komma in.
men han MÅSTE lova att bara stanna en liten stund.
och det lovar han ju!

Sitter i soffan och han blir mer o mer närgången.
Vill hålla om.
Vill kyssas.
De kyssarna som var helt underbara en gång i tiden...
Helt perfekta!

Nej jag ville inte!!!!!
Känner mig irriterad och intryckt på nåt sätt.
Han sitter där och förklarar sitt beteende.
varför det blev som det blev.
och varför hade jag tröttnat på honom....?
Det borde väl han veta!

SÅ börjar han att gråta!
Så patetiskt!
Snälla Annette förlåt mig

Jag svarar inte.
han fortsätter och jag säger då att jag faktiskt INTE har en on-off-knapp där man stänger av och sätter på känslor igen.

Han försöker kyssa mig flera ggr men jag kommer undan.
Slingrar mig.
Sen får han tag på mig och kyssen är ett måste!

vem är du egentligen tänkte jag???
Rädd idag igen. (Räckte det inte med det som hände i fredags)
Känner att du inte bara tvingar mig att kyssas.
Du vill mer.
NEJ NEJ NEJ!!!!

jag känner ingenting.
Bara rädd.
Du som kunde få mig helt knäsvag förr....
Nä det finns fasen ingenting!
och ändå sitter du där och är så självsäker.
Säger att du vet att jag saknar dig...
Att du är så bra för mig....
Hmmmm
jag vågar inte ens säga att dra åt He....e

DU är så jädra bestämt, så dominant.
Så självsäker, så självgod.
Du vill ha din vilja igenom.
Vem kan tro att en påtvingad kyss är bra????

Jag lyckas behålla mitt lugn och...
...På nåt vis lyckas jag få dig att förstå att du måste gå.
Att du måste hålla ditt löfte att inte stanna längre.
Du försökte få stanna kvar ändå.. men jag vann!
Du lyssnade till slut.
Jag fick ut dig härifrån.

Rastade hunden och gick långt.
Smög mig tillbaka för att va säker på att du inte stod kvar och väntade.
In och tvättade av mig halsen där du pussat mig.
Luktade billig parym eller nån skit.
Borstade tänderna NOGA.
Fasen va svårt att få bort allt äckel!

Hur jävla dum kan man va??
ja jag pratar om mig själv förstås!!!!
Hur kunde jag släppa in honom???
Hur kunde jag va så dum????
Hur kunde det ha slutat?

Nä du ALDRIG att du kommer hit igen.
Jag skiter i om det ösregnar eller är snöstorm eller nåt annat.
Kommer du hit objuden får du fanimej ta dig härifrån igen UTAN att jag tycker synd om dig. UTAN att du blir insläppt!
Du kan dra...........
Det finns inget mellan oss och kommer aldrig mer att finnas!

.. och jag lärde mig igen av ett mistag!





Ett sätt att säga ifrån, även om det är \"skriftligen\". Ett brev/ mail. Måste ju få det ur mig. Och det som det handlar om är min ex-man...

Torsdag den 8 Mars 2007

Mitt sista ord

Skulle egentligen inte hört av mig mer, men jag känner att jag måste få detta ur mig!!! Jag kan inte gå och \"bära på det längre\"

Och anledningen till att jag skriver är att jag inte orkar varken prata med dig eller träffa dig. Vill inte höra på ännu mer bortförklaringar och undanflykter....Du har redan gjort mig och barnen illa och detta går inte göra ogjort!

Du har förstört flera år av vårt liv genom ditt supande och idiotiskt uppförande genom alkoholen!

Du har uppfört dig mycket illa : tafsat på mina döttrar och deras kompisar, krypit ner i deras sängar när de sovit, gått omkring naken i huset när vi hade folk hemma, suttit och runkat offentligt i soffan både när vi var ensamma och när det fanns gäster som kom, likadant i sovrummet (din idiotiska kommentar var då att : titta gärna, för detta är det mest naturliga som finns), gått med besvärjelser i huset och generat barnen när de haft kompisar där, stått i köket och pratat med tapeterna i några timmar och inte varit kontaktbar plus en massa, massa annat. Jag har inte tid och ork att skrva ner allt!

Jag har aldrig nånsin sagt ifrån eller skällt på dig, jag har bara en massa gånger bönat och bett att du ska sluta dricka och sluta förstöra ditt och vårt liv. Du lovade gång efter gång..... men den sista kommentaren du sa var värre : du sa att detta är ditt liv!!! och du trivs att leva på detta sätt och att det nu fanimej är på tiden att jag och mina barn lär oss att acceptera och tycka om det också!

Du ska även veta att allt du gjort satt spår i hjärtat och sårat väldigt mycket! Vi kan inte ens fira jul längre.... Jag kan inte ha framme tomtar och absolut inte ha en gran. Camilla blir så fruktansvärt ledsen och upprörd av detta att vi låter bli. Allt som har med julen att göra får hennne att tänka på din ständiga fylla. Då var du ännu fullare än vanligt och såg det som helt ok, för det var ju jul..... såna minnen och spår har du satt efter dig! Såna minnen finns det massor av!

Och så fick vi städa huset nästintill själv och hitta ännu mer minnen av dig och ditt supande! undangömda tomma spritflaskor här och där. Kunde du inte ens ta bort dem efter dig? Men du kunde hämta dina färdigpackade lådor som jag packat åt dig (för att du inte orkade) och du kunde komma hem när jag var på jobbet och hämta andra saker som du ansåg tillhörde dig utan att vi kommit överenns om det.

Du ska veta också att jag slänger allt som påminner om dig. Det ska inte finnas minnen kvar. Det får mig spyfärdig! Inget vill jag ha som påminner om dig! Jag har försökt bearbeta detta inom mig i några år nu. Det är mycket svårt att läka sår i hjärtat, både hos mig och barnen.

Du är fortfarande skyldig mig både saker och pengar. Fast du anser nåt annat. Du kan inte räkna det du fått i skatteskuld nu, flera år senare. Det var året vi skildes och huset då som räknas. Och glöm inte att jag fick ta ett dyrt lån med hög ränta för att kunna betala skattemyndigheten det DU var skyldig mig! Här är jag med skulder som gör allt 3-4-dubbelt dyrt pga av dig.

Och alla skulder som du själv gav oss när vi levde ihop : alkoholen gick ju först och främst för dig och du använde t.o.m. mitt kreditkort för att köpa ut när pengarna var slut, du lånade hit och dit och gav oss ännu mer skulder. Så säg inte till mig en gång till att du redan betalt det du är skyldig!

Jag är så fruktansvärt trött på dig! Så trött på att ha tråkiga minnen kvar! Jag har hållit \"god min\" i alla år inte sagt nåt pga att jag inte ville bråka, men detta måste ur mig nu för att jag ska kunna gå vidare! Du måste nån gång få veta vad jag tycker. Jag skriver inte allt, det skulle ta flera dagar att nämna allt illa du gjort. Men en del av det vill jag påminna dig om.

Ser du mig eller barnen ute, heja inte på oss, se oss inte, glöm oss helt och hållet och hör ALDRIG av dig! Du finns inte mer i vårt liv! Du är borta för oss! Minnen ska också bort med tiden och allt illa du gjort. (visst hade vi några bra år i början, men de är bortblekta pga av att det som gör ont tar överhanden )

Du har lovat ersätta mig för både det ena och det andra, både saker och pengar. Men vad jag förstått nu är att du bara ser allt till ditt eget bästa, du ser bara dig sjäjv, du ser bara din egen lycka och skyller hela tiden allt på att du inte mår bra.....

Lämna mig och mina barn ifred! Det är väl inte för mycket begärt...

...och du, super du sönder dina glasögon igen så kontakta nån annan som får laga dem åt dig!

/ Annette








 

2007

mars (3)