Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




User avatar

Dagbok

Dagbok - Mars 2008

« Tillbaka till dagböcker

Måndag den 31 Mars 2008

Glödregn över korpsvarta stränder

   

Jag vet inte när eller var det började

Vad jag vann först
eller förlorade..

Kanske var det den där gnistrande kalla vinterdagen för 5 år sedan när jag klev in mitt i terminen och fann konsten..

Märkligt, men efter den dagen, för varje sak jag vann..
förlorade jag tre andra..

 

Jag vann Konsten
Och förlorade min följsamhet, min tysthet och mina
händers stumma uttryck

Bra kan man tycka, men jag vet inte längre..
Skulle jag gå tillbaka om jag bara kunde?
För det var nog där allt började, vandringen som slutade i glöden på korpsvarta stränder..

Det första steget, min älskade konst, det jag brann så häftigt för. Måla, skulptera drömmar och tankar med olja, pigment & penslar.. skiktmåleri på canvas
Van Dyke brun, indianröd, umbra, ockra, indigo,
för mig är det riktigt mumsiga ord...

 

Sen kom dagen då jag vann Orden..
Förlorade mitt yttre skydd, min vaksamhet
och min rädsla för just ordens inflytande över mig..

Höll en penna och skrev ord från mig själv, om mig själv, för första gången..
Egna ord, blev en dikt, hamnade på Poeter.se efter vändor ur och i olika lådor..  medlem, skrivarvänner, ett hav av ord jag kunde njuta av, känslor och ordbilder från olika världar, så mycket jag ville ta in,  min själ njöt och jag älskade alla orden som alltid fanns så lättillgängligt..

Nu kunde jag i lugn & ro hitta ett språk som passade mina tankar, försiktigt trevande utforska mitt ständiga vågsvall av känslor.

*


Mellan andetag och andetag

Smakar sakta på dina ord, de expanderar, så jag lätt kan rulla dem med tungan
Mina läppar återformar orden då jag lyssnar på dess mening

Kysser dig sakta
Mellan andetag och andetag

Med dina ord på mina läppar


*

 

En ljus dag mitt i allt regn, vann jag Frihet
Samma dag förlorade jag min grund, min falska trygghet och mitt förflutnas band..

Mitt hjärta dansade av lycka
och behagliga känslor av frihet..
Det var inte lätt, inte alls, dödstrött & sliten..
vilsen kände jag mig
men underbart fri!

Pennan i min hand skrev livsglada längtansdikter..


Kastanjelöv..

Vickar lite på det
följer ådrornas nät med ett smeksamt finger
de taggiga kanterna och den lena ytan följer
armens hud när jag långsamt drar den över

virar stjälken som en ring runt mitt finger
njuter leende av känslan det ger
den följer vackert mina livslinjer

en dag, en annan tid
när famnen är en mans
inte vindens smekningar
lövet stöpt i guld
att bäras med innerlig kärlek

vinden sliter i mitt yviga hår där jag sitter still
tänkandes, i gräsets viskningar

i nästa vindil släpper jag lövet fri att hitta vägen hem


*

 

En skönt solig dag fann jag kärleken
Men förlorade mitt lugn, mina gränser och min vilja att vara försiktig

Början var ett fängslande äventyr, jag hand i hand med mannen jag just börjat älska. Med kärlek från mitt hjärta, leenden och fina stunder.. men inget är enkelt, att lära känna en ny människa så nära.. att kunna vara sig själv fullt ut, men tiden var ju på vår sida..

 *


Din blick över glittrande vatten
min fångad av dina linjer
du vilar mjukt i mitt knä

varmt leende ögon
charmiga skrattrynkor
nacke gjord för att smekas av fingrar

jag bara älskar dig

*

jag vann Självständighet
Förlorade min älskade, mitt leende och mina sköna drömmar

*

~ Fångar olydiga tankar ~

ge skimmer till min luft
låt döva toner leka

snälla


för bort mig här ifrån

*

Jag skrev hela tiden, jag grät i mina vänners armar och de tog med mig ut på resor, på fest. Vi dansade & sjöng, grillade på stranden.. vi pratade.. men mina tårar skapade dagg runt mina fötter..
Men jag lärde mig att leva i dagen, att se & älska livet omkring mig igen

Mitt val blev att gå konstens väg igen
Men mina drömmar var borta..

Jag skrev andra dikter:

*


Legenden om Leandras Kärlekssång

Ett svårtytt leende likt oceanvågor seglar
genom Leandra och han glömmer allt annat,
kan bara känna hennes mjuka väsen

-Är det min kärlek du vill ha?
Be om den och jag ger den till dig, säger Leandra
det har jag alltid gjort..
men du måste önska ut det till mig
säga det högt
skriva det i sandens dynor
rista det i barken på mina träd
och gör du det med glöden från ditt hjärta
på andra sidan natten..

blir jag din

Hennes gula maskrosord utvecklas och
faller över honom som en kaskad av flygande frön..
-Åhh.. sluta, ber han henne och viftar leende bort dem
Leandra min älskade, du är en fantasi, en dröm
Vallmons mjuka röst har du, Saharas varma kurvor
och eldens alla färger lyser i ditt hjärta,
men du finns inte älskade Leandra..

När natten gjort sitt och drömmar tagit slut
vandrar Leandra nattvägen vidare
och sjunger sin kärlekssång

Leandra, fången i drömmarnas värld
tills hennes namn vidrörs av hans kärlek


men ingen tror på sina drömmar längre..



*

 

En natt vann jag min Självrespekt
Men förlorade min glädje, min öppna spontanitet och några ord fanns inte längre kvar

Pennan var krampaktigt tyst
Bara minnen, bilder som kom och gick som de själva behagade, som små skälvande sländor, dagarna var varma, min kärlek fanns för vänner och nära..
Jag hade vunnit min självrespekt, men till vilken nytta?

 

Med tiden vann jag så min Självinsikt
Vad jag förlorade var min nyfikenhet på livet
musiken och mitt sista skydd


Vart jag än vände mig, vad jag än gjorde,
vad jag än sa..
krossade jag det jag älskade
allt jag ville smeka, bröts..
allt jag ville värna om, tog jag sönder..

Oförstående och förtvivlad över att allt jag gjorde
gick så rasande fel..
Som en skogsbrand härjande jag oavsiktligt
i mitt eget liv, tills inget längre fanns kvar

Jag gick sönder..

Tårar rann oavbrutet i höstregnet..
så fortsatte det..

"När själen inte kan gråta mer
börjar kroppen gråta"

...tills jag vände ryggen mot alla omkring mig i min bitande brist på något att ge, oförmögen att ta emot, gick min egen väg, utan ord & utan glädje, utan någon lust till livet. Jag lärde känna mig själv som jag aldrig sett mig förr, sidor jag inte vetat om, jag fick en klar kontur nu, när inget längre fanns att spegla det jag tidigare trott var jag. Mycket kom fram som jag hatade: otillräcklighet, falska bilder, behövande..
En vän, en mycket älskad själsfrände, fanns alltid mentalt vid min sida, vi delade, utforskade tankar ända ner i urgrunden av våra själar, nicciart, hon kunde lätt vandrat ordvägen, men  hon valde tidigt att med starka uttryck ge sig in i konstens outtömliga värld

Stiltje formade mina omättliga timmar, dag fanns inte, natt fanns inte
Feberfri smektes jag frostad eld utmed huden.
Jag jagade sanningar, insikt, ögonblick av klarsyn

fritt strövar tankar
skadar
läker
skingrar
omformar

 

Men pennans uttryck var lika trött som jag:

*


Dörren av sten slår tungt igen
inlåst i ett rum som är runt, ett rum utan slut

ditlurad av ekot från skratt som
aldrig lämnat några läppar

vilsen

kuvad

eoner glider förbi
liten tanke växer

gör sig stark
riktar sig och skär tomheten i bitar


så jag kan rymma över kross av ingenting

*

Tanken som växte hette död, men inte ens den lockade mig, skrämde inte heller
Utan att blinka brände jag broar, klippte många trådar rädd för inget, med lust till inget

Allts värde upphörde att finnas..

Min existens var hotad, jag fanns, men jag levde inte
min puls var svag men rytmisk

Inga ord vill rädda
Inga ögon ler
Regn & Grus drar tillbaka
Finns inte mer

 

Det är här vandringen slutar..
på knä i de fortfarande glödande resterna av det
som en gång tillhört mitt liv

Så vilsen i mig själv
Ensam
Avskalad från det jag älskar
Blottad in till själen såg jag
sanningen om mig själv, och jag tog in den

Av alla omöjliga ställen..
var det just här jag fann det som alltid flytt mig
tvingad på knä, i glödregn på mina korpsvarta stränder, fann jag den..

förmågan att känna kärlek till mig själv
just för det som är jag

*

För varje sak jag nu förlorar

Vinner jag tre andra

så mycket av det som varit mitt liv är nu borta
men hela världen ligger bara
ett steg framåt

*

Springer i motvind medan tiden lätt
följer mina steg

som en trogen hund
lunkar den nu bakom mig, förbi mig..
~ och jag stannar ~

ser när den tyngdlöst och med osmyckade minnen vilar på mjuka tassar framför mig

skrattar högt när
tiden vänder sig om mot mig

och flirtar..

 

 






 

2008

mars (1)