Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




User avatar

mamma08


36 år Female icon från Kalmar


Dagbok

Dagbok - Mars 2011

« Tillbaka till dagböcker

Tisdag den 1 Mars 2011

Det var ingen som såg dig

Tisdagen inföll under samma dag som datumet viskar att våren närmar sig. Det är mars.
Mars månad för med sig hoppet.
Klimatet i vår seminariegrupp är laddat. Människor skrattar och talar. En professor står i ett hörn och drar sina anekdoter.
Men jag har blicken på dig.

Du som sitter tyst och stilla med ögonen ner i marken. Ingen ser dig, ingen verkar veta om att du existerar. Jag sitter på andra sidan ringen av stolar. Rummet är fullt så när som på två platser. Två tomma stolar ekar runt dig. Det gör ont att se dig. Se dig sitta där, ensam. Med de två enda stolarna runt dina båda sidor.

Professorn delar upp oss i grupper och du drar nervöst i tröjan. Jag kan inte undvika att se hur smal du är. Så smal, så ängslig, så ensam. Önskar och hoppas febrilt att tilldelas din grupp. Men det gör jag inte. Jag tvingas låta fler minuter gå. För varje minut blir ditt ansikte rödare och du har börjat riva dig ängsligt över halsen. Undrar om du räds den kommande muntliga presentationen vi övar inför, eller om du räds att ingen ser dig.

Presentationens tid är kommen och vi är grupp efter grupp som presenterar. Jag är rädd för din skull. Ingen har talat med dig, ingen har gett dig några uppgifter eller ord att utföra. Ingen är villig att ta dig från ditt tomrum. Så plötsligt är det din grupps tur. Alla reser sig, utom du. Ensam sitter du kvar där. I ett hörn av rummet trots att det syns så tydligt att du är en del av gruppen. Ingen vänder sig. Bara professorn reagerar. Inte empatiskt. Han är irriterad.

Dagen är plötsligt över och jag kliver rakt emot dig. Med all självbehärskning försöker jag undvika att se dina tårade ögon. Din hals som flammat upp av nervositet och ljusa streck av dina naglar som rivit oroligt. Jag minns inte vad jag frågade dig, mening efter mening, jag vet bara att jag ville stå där. Visa att du finns, att du lever.

Du svarar med viskningar, jag anstränger mig. Hör knappt vad du säger. Hjärtat gör ont för din skull. Du vågar knappt tala. Du som är så söt, som verkar så mjuk. Varför har världen plötsligt velat dig illa. Varför väljer alla att blunda samtidigt.

Plötsligt är det någon som ruskar om min axel och den kvinnan börjar tala på om dagen och helgen. Jag tappar din blick för en minut. Har sagt att vi ska ta följe hem. Men när jag vänder uppmärksamheten mot dig igen är du redan borta. Jag ser din rygg utanför glasdörren, hur du skyndar bort med huvudet hängande. Vi studerar inget ihop. Jag kanske aldrig får se dig igen.








 

2013

april (1)

2011

mars (1)

2007

februari (1)