Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




JagMinns


31 år Male icon


Dagbok

Dagbok - Mars 2019

« Tillbaka till dagböcker



Torsdag den 28 Mars 2019

Efter en tid. Återvänder jag.

Det var ett tag sen jag skrev i min dagbok nu. Varför? Jag har inte haft ork att skriva något. Samtidigt som jag har varit rädd att jag inte ska skriva något kvalitativt nog.
Men nu är jag här återigen och dessa första rader jag skrivit känns bra. Det lättar inom mig för varje ord jag skriver och jag kan bara anta att det är en bra stund att fälla lite meningar som i sin tur får ut mina känslor ut i världen.

Det är en period nu som.. Jag är väldigt förvirrad i. Jag har varit förvirrad ett tag nu. Ett bra tag. Allt som hände när det tog slut med henne har lämnat mig väldigt osäker och identitets brusten om man kan kalla det så. Det var en tid där jag inte visste vem jag var alls om jag ska vara ärlig med mig själv. Samtidigt som jag gav upp mig själv så kanske jag hjälpte en själ åt en riktning som denna faktislt ville gå åt och fick gentjänsten tillbaka. Kryptiskt.

Jag känner att jag vill ha ett liv av äventyr. Eller inte bara av äventyr men något annorlunda än det som alla andra. Jag kan känna mig själv förlorad i tankar av magi när jag intar ett liv av självständighet. Ett liv där jag är fri att göra allt jag vill i. Jag kände det för någon dag sedan. Allt var bara.. bra. Min plats inom mig är verkligen det stället jag känner mig som mest hemma i.

Att kunna längta till den världen mer. Sammankopplad med min intuition, är något jag måste försöka jobba på. Alla säger ju att de är mer kompletta så och jag kan förstå varför. Jag tror bara att jag har haft svårt att komma i den intuitionen i det verkliga livet när jag bott hemma. Det har inte funkat eftersom jag inte känt att jag är en självständig person, fri att göra vad jag vill.

Och på ett sätt som jag inte kan förklara så hänger de sakerna ihop. Min intuitionen tillsammans med frihet & självständighet. Hur ska man kunna göra vad man vill när man fortfarande känner att man är fast i föräldrarnas grepp? Kanske börjar saker klarna både i mitt eget huvud och i verkliga livet men just nu vet jag bara att det klarnar inom mig i stunden.

Det var bara så länge sedan jag hade något bra att skriva. Och nu känns det bara som att det är de ända jag vill göra. Mycket som är osäkert nu men det är en tid nu som kommer som säger "det är nu eller aldrig". Aldrig har jag ångest något i mitt liv eftersom jag alltid känt att jag inte börjat leva på riktigt nu. Men den ursäkten är slut nu. Det går inte att skyllas på längre. Mina vingar är utfällda och det är bara jag som kan ta klivet mot stora drömmar.







Tisdag den 12 Mars 2019

Innerst inne. Hör mig.

Jag sitter här. Och funderar. Funderar på framtiden och funderar på var jag är just nu. Var är jag just nu? På en plats som inte känns sådär super bra helt ärligt. En plats där jag inte riktigt är nöjd med min tillvaro. En plats.. Där jag känner att jag hade viljat känna mer genuina känslor av att kunna finna lycka bland mina med människor. Människor.. Med samma intressen, hobby och drömmar. Människor där jag för en dag slipper låtsas. Människor som är av min sort.

Jag längtar efter det. Faktiskt så gör jag det. Är det så svårt att kunna hitta folk som är lite mer som du. Och inte bara.. Helt ingraverade i den här kulturen som samhället skapat för oss. Jag kollar på folk och dom känns samma. Eller så är jag okapabel att se igenom dom.
Trots allt så kollar jag.. Det gör jag alltid. För människor som har de där lilla extra. För människor som jag känner att jag kan ta konversationerna i den lite djupare riktningen. För människor, som bara kan ha en klarare förståelse för hur den här världen hänger ihop. Eller.. Hur jag ser att den hänger ihop. Perspektiv. Människor som har perspektiv och har som intresse att dela med sig av dom.

Hur gör man egentligen mina idealistiska tankar om livet till en verklighet? Finns det förutsättningar för dom? Det jag vill innerst inne är att hitta "rätt" människor. Människor som jag kan bygga min plats här i världen tillsammans med. Det är svårt att passa in helt känner jag bara. Det har jag alltid känt. Om jag bara hade kunnat sluta låtsas och bli accepterad för den jag verkligen är.







Tisdag den 12 Mars 2019

Förvirring.

Mina känslor. Dom är slut. Vad har jag mer att skriva ikväll? Att känna? Vad finns det mer kvar i den här världen? Behovet.. Behovet av att kunna uttrycka sig. Förståelse. Igen känning. Att någon ska lägga märke till. Att man ska få bli omtyckt för den man är. Att kunna få sina känslor bekräftade på ett sätt som gör att jag inte behöver känna mig som en cirkus clown medans du är en adlig man i kompani med din adliga fru och dina barn.

Jag vet inte.. Förstärks. Känslorna.. Förödelse. Dom faller. När natten sakta trillar in kommer de mest kreativa sinnena fram. Är jag för idealistisk ibland? Många gånger? Hoppas jag på något som inte finns? Som aldrig kommer att komma? Som inte existerar. Existens. Min existens. Hur definieras jag? Så här? Denna sida?
För att i andra stund kunna leva ytligt. För att i andra stund känna att jag klarar av att vara glad som alla andra. Men.. Något. Det finns något. Som behöver ett utrop. Alltid.

Mitt kapitel här i livet. Är på en ny bana. Börjar om. Det har börjat om. På ruta ett igen med mig själv i huvudrollen. Att vara oansvarig hela livet ut där det går ut på att njuta på festliga fasoner. Är det möjligt? Konsekvensen blir alkoholist och uteliggare. Jag ser det.
Men vad finns kvar. Jag känner ovilja, osamarbetsvilja, obeslutsamhet blandat med otillräcklighet. Blanda de ingredienserna så har du ett recept på resultatet som jag bär inom mig just nu.
Sen ska man kunna prata, kunna uttrycka sånt här till folk för förståelse. Vem ska någonsin kunna förstå det här... Jag är knäpp.





 

2020

juni (1)
maj (3)
april (3)
mars (4)
januari (1)

2019

december (3)
november (1)
oktober (3)
september (1)
augusti (6)
juli (4)
juni (3)
maj (2)
april (2)
mars (3)
februari (3)
januari (3)

2018

december (6)
november (16)
oktober (10)
september (7)
augusti (9)