Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




User avatar

mamma08


36 år Female icon från Kalmar


Dagbok

Dagbok - April 2013

« Tillbaka till dagböcker

Torsdag den 25 April 2013

En berättelse om livet

Det är mörkt i rummet. Precis så mörkt som det kan vara en natt i mars. Tillräckligt mörkt för att det fortfarande känns som midnattsvinter. Utanför fönstret i det lilla sovrummet finns en blek gatulampa. Ljuset sprids in längs med ena väggen. Skapar små skuggor och en lätt rörelse utav två kroppar under täcket. Det är en man och en kvinna där. Mannen är lite längre. Bredare. Trots detta så viskar han med mjuk stämma. Nästan pipig röst. Lystrar man riktigt noga kan man höra vad han säger. Han säger att han älskar henne. Att han är så stolt. Han viskar ömt att han är så lycklig över att hon ska bli hans fru. Hans kvinna. Med lätta rörelser smeker han hennes hår och placerar sitt ansikte i hennes nacke. Det som mannen inte kan se, det är att kvinnan gråter. Hon gråter tyst, låter bara tårar rinna ner för kinderna. Ljudlöst. Inga snörvlingar, inga ljud. Det är den där gråten som växer i halsen. Som gör att hjärtat plötsligt känns alldeles stelt. Luften är svår att dra in genom lungorna. En sorg som bara de som upplevt kan förstå. Sorgen kan också kallas för förtvivlan. För hur kan det egentligen bli på något annat sätt. Det som skett här, är att hjärtan brustit och svällt. En man vars kärlek växt sig starkare. Och en kvinna som tappat allt.

"To the world you may be one person, but to one person you may be the world"

Det är de här två individerna som är början på historien. Men kan de verkligen vara dessa individer som avslutar historien, historien om livet? För jag kan redan nu lova att de inte går att vara helt säker. Kvinnan i rummet vet inte vad som kan räknas till kärlek. Hon är inte säker på om det naturliga tillståndet för lycka känns som sorg. Eller om det lyckliga tillståndet står för rädsla. För hur vill du förklara känslor? En människa berättade att den bästa upplevelsen i världen var när hon överlevde ett fallskärmshopp. Men det var inte upplevelsen att hoppa fallskärm, eller att landa. Eller ens att veta att hon levde när hon landat. Den bästa upplevelsen var att ha överlevt. Och då var det även förknippat med att veta att hon överlevt med skador som gick att reparera. Hade skadorna sett annorlunda ut. Då kanske det inte var hennes bästa upplevelse. En annan människa berättade att det bästa som hänt henne var att föda barn. Och då var det bästa i livet, förknippat med en smärta. Eftersom förlossningen i sin tur ger ett barn, ett levande barn. Min mor sa att förutom att hon fick mig, så var det bästa i hennes liv att göra sig fri. Men hennes frihet följde med sorg som varade i flera år. Den sorgen förföljer henne fortfarande som en skugga. En äldre dam med krokig rygg och djupa smärtor. Det är hennes följeslagare. Den där skuggan.

”Be kind, for everyone you meet is fighting a hard battle”

Inom hjärnforskning ställer sig människor frågan om hur vi upplever världen. Svaren är många men en gemensam tanke är att varje händelse formar nästa händelse. Så varje tanke baseras på tidigare tänkta tankar. Och varje upplevelse beror på tidigare upplevda händelser. Det är inte en helt främmande tanke. Även filosofer försökte förklara hur människor skiljer sig åt. En tanke som förklarar många ting här i livet är att vi inte kan veta något om det vi inte vet något om. Så självklart hävdar vissa! Det är också därför det blir så svårt. För om jag inte vet något som jag inte vet. Då vet jag inte om att jag kan veta om det. Människor försöker att kommunicera. Mannen förklarade sin kärlek den natten. Till en kvinna. Hans kvinna, tyckte han. Men vem vet om mannen hade kunnat älska någon annan, lika mycket eller ännu mer? Kvinnan älskade inte alls längre. Men hur kan det komma sig att hennes hjärta slutat känna? Det var så förälskade båda två en gång, eller var det så? Var det verkligen förälskelse? Eller var det logik? Kvinnan har börjat tvivla. Börjat undra. Finns det mer i livet? Finns det andra sätt att känna kärlek som inte går att förstå förren det känns. Finns det något som jag inte känner nu, som jag borde kunna känna.

"Care too little, you´ll lose them. Care too much, you´ll get hurt"

När en vänskap diskuterar livet så utgår ofta individer ifrån att båda menar detsamma. Båda förstår eller har känt detsamma. Men hur kan två vänner veta säkert att den andra vet vad den första verkligen pratar om. En kvinna kan ha upplevt ett liv så riskfyllt och spännande att hon inte alls förstår det lugna och det behagliga. Livet spelar gärna ut olikheter. Lika leka bäst. Så att de ovetande förblir ovetande. Så att inte den lugna och behagliga tvingas förstå det riskfyllda. Och tvärt om. Då rubbas balansen. Nya upplevelser måste upplevas. Och kartan i hjärnan måste ritas om. Varför utsätta sig för dessa förändringar? Vi vet ju alla att vi vet bäst själv. Och det är sant till viss del. Vi vet helt klart bäst själv. Om oss själva. Och vi vet oklanderligen bäst om det som hänt oss. Men vi vet faktiskt ingenting om något annat. En misshandel kan vara en sådan händelse som sätter men för livet hos vissa. En enda. För andra är våld en del av dagen. Något att förvänta sig. Samma krafter, samma slag. Helt olika upplevelser.

"Don´t expect everyone to understand your journey. Especially if they´ve never had to walk your path."

En annan morgon, mitt i livet, är glittrande. Bokstavligen. Det är en gryningsmorgon i april. Vårsolen har precis förtrollat marken. Genom sprickor börjar ny grönska titta fram. Små tåliga knoppar trotsar nattens kyla. Vänder sina förväntansfulla blad upp mot solen. Den gnistrande morgonen försöker förföra alla de som passerar. Men det är ingen som ser, ingen som märker eller ens reagerar på naturens egna hänförelse. Alla utom en. Den kvinnan är en annan kvinna i den här historien. Hennes liv är lika komplicerat av tankar och hon känner samma sorg efter en kärlek som inte går att känna. Tankarna i hennes själ snurrar. De snurrar kring frågan om livet. Inte om hurdan livet bör vara eller skall bli. De tankar som kvinnan tänker, de snurrar kring om livet verkligen är ett liv. Ett liv värt att räkna med. Ett liv som verkligen existerar. Om det verkligen är värt att leva alls. Det är en en kvinna som inte är särskilt destruktiv, inte särskilt depressiv eller argsint heller. Det är en kvinna som tänker stort. Djupa vida tankar om det som andra inte vill tänka på alls.

”The worst part about being strong is that no one ask if you´re okay”

Den här kvinnan sitter i gräset. En tår rullar ned för kinden i långsamt tempo. Det är den sorts tårar som bara rinner. Inte av egentlig sorg, eller saknad. Det är snarare en utav själens tårar. Av ensamhet, vilsenhet, ovisshet, längtan och förtvivlan. Den sortens tårar som kommer från de som känner sig tomma inombords. Som tvivlar på den där existensen som är så sjävklar för så många andra. Det är en längtan efter något mer. Ett liv som ger mer än det som är så självklart, så förutsägbart. Det är en längtan efter det som är extraordinärt, passionerat och äkta. En längtan efter det verkliga livet. Och en djup, nästan avgrundslik tvivlan och förtvivlan över att inte ha kunnat hitta dit ännu.

"Maybe, strong, is what you have left. When you´ve used up all your weak"

Det finns en ensamhet i den här berättelsen. En ensamhet och vilsenhet i upplevelsen utav att drunkna i sina egna tankar. Sina egna känslor. En ensamhet över att inte kunna lita på medmänniskor, på världen, på sin egen själ eller ens på att livet är något som är varande. Frågan är om livet är verkligt. När dagar och sekunder som just passerade, aldrig mer kommer åter. Och sekunderna som strax anländer, de är bara en föreställning. Inget är självklart. Inget är varaktigt och inget i livet är lätt.

”Today is the first day of the rest of your life”






 

2013

april (1)

2011

mars (1)

2007

februari (1)