usch, så gör jag ju liksom aldrig. bara skriver nåt. jag brukar ju skriva av någon annan anledning än själva skrivandet, för att gestalta en dröm, utforska ett versmått eller samla stoff till en roman. eller ett drama.

men nu skriver jag alltså, bara. vad skriver jag om då? inget särskilt. det är inte någon särskild dag eller så, bara en vanlig jävla onsdag. jag har handlat till min granne som är sjuk och sorterat tvätten. resten av dan har jag ägnat åt att sakna. honom, barnen, och dig dig dig. vännerna lite också, men det är ändå sekundärt, och jag vill inte att mina fina vänner ska känna sig sekundära, så därför undviker jag att träffa dem när jag är i den här jävla saknaden. jag sitter bara och lipar och dricker vin, det är ju inget kul för dom.

nä man borde väl ta sig samman och göra nåt. söka jobb eller flytta eller så. det där sa jag bara för att så ska man säga. det är pk. jag hatar "pk" för det har blivit pk att säga att man är anti-pk. utan att tänka över värdena i sig själva, bara för att man vill vara en fri tänkare, en anti-konformist. det är jag fan för gammal för. jag är pk: socialist, feminist, anti-rasist, ekologisk fairtrade nästan-veggo, tja vad finns det mer? anti-age: jag kan älska både äldre och yngre män, och stundom t o m attrahera en och annan kvinna. 

men va fan. det hjälper ju inte. saknaden är lika stor för det. mitt hjärta stelnar sakta. mitt ansikte faller sönder.