Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




JagMinns

VIP icon
27 år Male icon


Dagbok

Dagbok - April 2019

« Tillbaka till dagböcker



Fredag den 26 April 2019

Poesi Poetiker Jag & Du.

Det var så jäkla längesedan jag skrev nu. Så himla längesedan. Vad har hänt. Jag sitter här nu med dessa känslor. Ännu en gång, igen. Förbannad. Besviken. Förkrossad. Jag känner dom alla.
Hur mycket ska en man kämpa för att få finna frid på detta jordklot?

Hon fortsätter att styra mig mycket. Fortfarande. Känslomässigt, så är hon där. Saknaden jag känner för henne... Och nu när jag sitter här så känner jag mig ensam. Oälskad eftersom jag känner att jag är den ända personen i världen som bryr sig om.. mig själv.
Hur kan hon göra något sådant här. Bara försvinna sådär.
När natten kommer och ensamheten är som störst, kommer min logik eller mina känslor få det bästa av mig först?
Lite försök till rim där, varför inte haha.
Det gav mig iaf ett leende i dessa bisarra känslor av något som aldrig kommer att släckas.

Känslor.
Känslorna för henne. Fyfan vad jag saknar dig.
& när du.. Gör så här mot mig. Så krossar det mig. Mer än vad du vet. Mer än vad du anar. Eftersom.. Du en gång öppnade upp mig. Du öppnade mig för att sedan försvinna och lämna mig själv med detta att hantera. Jag klarar inte av att hantera det här. Det är de jag försöker säga dig.

Släcka det, släcka mig, släcka saknaden inom mig är något bara du kan göra. Som en missbrukare som saknar sina droger. Det är jag. Den personen har jag blivit. Den personen... Har jag alltid varit för dig.

Poesi, poetiker, du, jag, Jag & Du. Släpp mig fri för fan. Jag kommer alltid stå upp för det jag tycker är rätt & jag kommer aldrig att böja mig själv för någon. Inte för dig. Inte för någon.
Aggressivitet. Aggressioner. Ilska. Så känner jag nu. Förbannad, vansinnig, kokande skål hett vatten i mina kärl. Fy. Försvinn. Stick. Jag vill inte mer.

Berg & dalbana... När jag skriver. Du tar mig upp och ner och överallt. Över molnen, ner till havets botten.
När jag egentligen bara vill flytta över horisontens vatten kant, blickandes mot den sol som ger mig hoppet att klara av ännu en dag. Poesi, poetiker, jag. Jag är nu fri.







Måndag den 15 April 2019

I en fas, jag faller.

Det var länge sedan jag skrev nu. Varför? Tror jag har varit rädd. Rädd för att jag ska skriva på ett bullshit sätt. Något som inte stämmer överens med hur jag faktiskt tänker och känner. Har ju en tendens att göra det, har jag ju insett.

Skrev precis med henne. & precis som jag skrev till henne, har jag aldrig i hela mitt liv känt att jag håller på att förlora mig själv så pass fullständigt som jag gör nu. Alla mina drömmar. Drömmen om att bli psykolog? Det är helt bort spolat. Jag är inte den fantastiska, smarta människan som jag hela tiden trott att jag varit. Utan jag börjar se mig själv från det riktiga verkligheten och det är en synn som skrämmer mig.

Förmodligen, är detta bara en fas. Vad ska det annars vara. Men den känns väldigt verklig när jag tillåter den att vara i min närvaro. Vad som än händer när allt detta är slut, så vet jag om att jag kommer vara en helt annan människa närjag implementerat de lärdomar som denna fas försöker lära mig.

Har insett att inget går på en rak linje heller. Det finns fruktansvärt mycket väl möjligheter i livet. & missar du en chans så kan den vara borta för alltid. Jag har börjat förstå detta mer & mer.

& sen hon.. Jag saknar henne. Ville egentligen inte börja skriva om henne men jag skriver för min egen skull och jag måste få ut det. Jag saknar henne mycket. Bara nu när vi skriver. Hon litar på mig trots allt som har hänt. Det finns en betryggande känsla i hur hon skriver till mig, en betryggande känsla mellan oss som bara får mig att längta tillbaka till henne. Inte för att jag kommer göra det. Men det är bara.. Är det ett så stort brott att sakna något som får en att känna sig trygg bara.
Att kunna ha en ärlig konversation med henne. Det är bara.. Jag inser att jag inte har det med någon alls runt omkring mig. & nu när de väl händer, på ett sätt som känns rätt, så gråter jag för det känns så skönt. Samtidigt så gråter jag för att jag är sorglig som inte kan öppna mig till människorna runt omkring mig, människorna som ska älska mig mest och jag dom.





 

2020

juni (1)
maj (3)
april (3)
mars (4)
januari (1)

2019

december (3)
november (1)
oktober (3)
september (1)
augusti (6)
juli (4)
juni (3)
maj (2)
april (2)
mars (3)
februari (3)
januari (3)

2018

december (6)
november (16)
oktober (10)
september (7)
augusti (9)