Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




User avatar

irenecbcn


63 år Female icon från Göteborg


Dagbok

Dagbok - Maj 2006

« Tillbaka till dagböcker

I Huvudet på en toårsmorsa...

Måndag den 15 Maj 2006

Dagbok 2006

Dagbok 11. 01.06-25.01.06



Jag ser som en röd tråd i mitt liv att allt liv jag någonsin mött i livet kämpar för sin överlevnad och makten och kontrollen över livet. Detta får mig att tänka helt filosofiskt att det hela är en kamp om " Energierna " .

Just nu när vintern är som mörkast och en fuktig rå kall kyla, blandad med snöslask får en att undra om man bor i ett kylskåp, är all kamplust borta. Vintertröttheten gör att man ingen "energi" har alls.

Tonåringarna har förvandlats till ”softande”, ”trötta håglösa individer som glatt använder sina sista krafter om så vore till att vinna, när de spelar Jedi på Datorn, och Sony play station som går varm i sovrummet .

Mina tonåringar påpekar att i dag räknas man formellt som en ungdom tills man är 30 och, detta gör dem som bara är 20 och 18 i så fall till barn.
Som barn kan man bara vara i sitt nu och ägna sin tid och "energi" till det man just nu vill göra och inte det som vuxna anser att man behöver och måste göra på grund av ansvar och plikt.

Ett utmärkt försvarstal som skulle kunna göra succe, i vilken domstol som helst.
De påpekar att jag har utsetts till att vara en diktator och envåldshärskare med total makt och kontroll.

Därför har de senaste 14 dagarna gått ut på klargörande av gränser och att ställa sig frågan?
Behövs det makt och kontroll? Vad lägger vi vår "energi" på?
Vem vill ha makt och kontroll och i så fall över vad?
Vad är syftet med denna övning?


Innan jag blev förälder så tog jag ansvar för mig själv. Jag kunde både ha och släppa kontrollen i livet. Men i och med föräldraskapet och det band av Kärlek som jag fick till mina barn upptäckte jag till min stora skräck och fasa att jag nog stod inför en helt "okontrollerbar" händelse.

Det värsta var att ju mera tiden gick efter mitt första barns födelse och jag börjat vänja mig vid tanken att det hela tiden varje sekund kunde" hända" henne något jag inte kunnat förutse eller förhindra, dvs utöver min kontroll, så fick jag ju som sagt två barn till och ytterligare ett syskon som har en annan mamma att ta hand om.

Jag börjar med att förklara för en av tonåringarna att" Ja, det skulle vara skönt och kunna slappna av lite nu efter 25 år".
Envåldshärskaren vill dela upp sitt rike och demokratiskt dela med sig av makten. Problemet är bara att undersåtarna är ena stunden unga som tar ansvar och andra stunden barn och detta skapar en känsla av opålitlighet.

Kan man stoppa denna spiral som gör att jag som förälder måste vara totalt ansvarig för allt som är fel i ditt liv? Om det inte är klockans fel varför du inte vaknar på morgonen så är det mammas?
Om man misslyckas med sina egna val och det man lagt ner sin energi på så kan man ju bara bli ett barn igen och springa till mamma.

Vi har kommit på att Envåldshärskaren inte ville vara detta och att hon aldrig varit det heller.
Efter olika diskussioner om varför hemmets sysslor dvs olika ansvarsområden, tvätt, handling av mat, betalning av räkningar ,omhändertagande av akuta situationer alltid hamnar hos mamma för sin lösning.

Nu har vi i alla fall börjat förstå att det hela handlat om en rädsla hos henne att förlora det käraste man en gång fått här i livet, sina barn ,och inte en önskan att bestämma och kontrollera andra.

Tvärtom så förstår de "intellektuellt" att deras fostran av mig syftat till att de skall kunna ha makten och kontrollen över sina egna liv och friheten att kunna göra sina val och ta ansvar för konsekvenserna av sina val och handlingar.

Helt plötsligt när jag påpekat att konsekvenserna av att inte gå till skolan eller det arbete man valt helt frivilligt utan att ha en pistol vid huvudet blir att "Pensionat paradiset", som jag nu döpt om mitt hem till, stängs på obestämd tid för att Ägarinnan har stuckit utomlands på Semester för utmattade.

Då började de två "Barnen" med att välja nya utbildningar och helt plötsligt började cirkeln på nytt igen.
Det nya året har inletts med nya val. Detta är i och för sig inget nytt!
Det nya är att man nu förstår att det blir konsekvenser som påverkar andra, och deras energi och hälsa, inte bara ens egen.

vi har bestämt oss för, att vi skall försöka lägga vår energi på att ha det trevligt när vi ser varandra hemma.
Att respektera att man får fråga innan man släpper in sina egna kompisar etc
Vi skall hjälpas åt om de stora tunga posterna som handling och tvätt.
"ungdomarna" vill nu ha makten att flytta till egna lyor och ha en egen ekonomi.

Man vill kunna förstå att detta att vara vuxen inte bara handlar om en kamp om kontrollen över sitt liv men, även om att ha en insikt om vad andra levande har för behov och vad händer om behoven inte tillgodoses?



Glädjande nog sa min son en dag helt tårögd att " mamma vi vill inte att du skall bli helt utmattad och svag "och, någonstans får man väl som mamma bara slå sig till ro med tanken att allt ordnar sig nog.

Om ni som läser detta trodde att jag trott att detta bara händer mig, att man har tonåringar som ena stunden är vuxna ungdomar och den andra barn när de är enligt medicinska forskningsrön är Vuxna individer, så är detta inte fallet.

Jag har faktiskt pratat både med ensamstående och gifta föräldrar. Även de med andra kulturer upplever samma fenomen.

Kunskap är makt sa någon. Sannt säger jag. Men ? Har vi använt alla våra Kunskaper för att skapa en individ som vi inte kan uppfostra? En okontrollerbar människa ?
Alla föräldrar är rädda.

En del vågar inte ens debattera.
Man har fostrat en individ som kan allt från arbetsmiljöskyddslagen , till, "senaste nytt om psykisk hälsa för unga".

Man anser att rönen från forskare som säger att ”det är helt förkastligt och skadligt för barn att t e x, få ett straff för sina illgärningar”(?) är helt sanna.
O nej, straffas ska de inte detta påpekar de har ingen effekt på dem. Det enda man kan göra är att vädja till dem om att lyssna, hoppas .
Skall en människa straffas säger tonåringen så skall ju straffet tjäna syftet att man får lärdom på ett positivt sätt. Då gör man inte samma misstag en gång till.

Hur skall då en förälder kunna leva upp till detta krav?
Jag skrattar gott med väninnan, sörplar i mig en hel kanna kaffe, och summerar upp mina 14 dagar.

De små liven vet en hel del, och de är ju geni barn hela högen som förstår att man inte ska arbeta om jobbet är tungt och dåligt betalat.
Det enda de nu skall fatta är att det pågår en kamp i världen utanför mitt köksfönster om valet till det jobbet du älskar att göra och få pengar för.

För min egen del känns det bra att kunna konstatera att jag inlett ett försök att få mera tid till mig själv och mina egna behov.
Att försöka släppa över lite av ansvaret, inte bara det roliga som sagt, men och så konsekvenserna av vad som sker i familjelivet.

Framför allt så handlar det om för min del att, kunna andas lite i lugn och ro och njuta av det käraste jag fått, mina barn, medan, " tiden vi lever här gör det möjligt trots stort besvär".






Kära Dagbok 26.01.06-08.02.06


Ja, så här brukade jag skriva när jag var barn och skrev i min första dagbok.
Dagboken hade ett litet hänglås och om jag hade tappat nyckeln gick det bra att öppna låset med ett av mina hårspännen.

Boken, blev sedermera en ”elevkalender”, som i dagarna fyllt 30 år. Kalendern har som sagt överlevt alla mina resor på vårt klot. Alla mina flyttar hit och dit och plötsligt så har min son plockat fram den en gång till ur en flyttkartong.
Han öppnar boken och börjar läsa allt vad mamma gjorde exakt för 30 år sedan.

Mamma ! Hans bruna ögon lyser stora av förvåning när han tittar upp och leende säger ”Nu ser jag att allt du sagt i alla år om hur du var ensam om att ta ansvar för att du gick till skolan. Tränade olika sporter på din fritid, samtidigt som du gick till EPA på Avenyn för att arbeta som kassörska på kvällar och helger.”

Jösses ! Jämför man sig med dig så är man lat som 18- åring! Jag skrattar gott och påpekar ”det är ingen tävling , lilla gubben, du måste inte bli mig eller jämföra dig med mig.
Men….visst är det ”coolt , att tänka på vad du gjorde i dag för 30 år sedan.

Vad gör jag idag? Vad gör min 18 årige son med sitt liv? Är det så att mamma var född på 1800-talet?
Han ber så om ursäkt och säger,” att det känns konstigt att tänka på att hans mamma faktiskt innan hennes halva liv har gått, har gjort och upplevt det som många behöver minst en livstid för varje sak för att hinna med!?”

Jag svarar” filosofiskt”, att om jag inte hinner i detta livet så är det väl ändå tur att ”evigheten” finns för det man i så fall inte hann med!

Våren är en brytningstid och, ”det gör ont när knopparna brister”. Det gör ont att växa, det gör ont att älska någon.

Diktatorn har numera abdikerat .De små undersåtarna har gjort uppror. Efter att
ha klargjort det faktum att de inte längre är några små barn. utan ungdomar som vill leva sitt eget liv började de att bråka precis som förr i världen när de var 5 åringar.
Helt plötsligt var det kaos och krig i det lilla riket, de kallat sitt hem.
Ungdomen som inte” är barn”, slog tonåringen som inte heller ”är ett barn” när man bråkade om den nya leksaken, i detta fallet en cd-bandspelare som diktatorn köpt för att i demokratins anda kunna delas lika.

Bråket slutade med att bandspelaren gick sönder när båda drog i den och ”lillebror” fick några små” blessyrer”.

Hjälp, jag har tredjevärldskriget i mitt hem.


Det gör ont med blåmärken och skrapsår, så som en god moder och vårdarinna(är ju utbildad), plåstrar jag om skrapsåren.
Ja min son, nu ser du vad jag försökt att säga till dig hela din livstid. Det är när du ”prövas” din livsåskådning är något att ha i bagaget, inte när man ”softar”, ”chillar”, dricker vin och sjunger glada sånger i glatt sällskap.

Jag ringer väninnan och beklagar mig. Det är ju märkligt(!), att jag av alla människor som inte har slagit mina barn någon gång hur arg jag än har varit, fått barn som är vuxna(?)och, väljer att lösa konflikterna med våld.

Min väninna påpekar då att det är nog så att det inte är jag som varit en envåldshärskare utan snarare är det så att barnen härskat över mig, du har inte varit nog sträng säger hon.

Visst är det så att vi vet att inte misshandla barnen i uppfostran. Men, inget barn mår dåligt av att du som förälder skulle ha smiskat dem lite när de var mindre? Titta på oss,
Vi mår väl inte dåligt?


Ja men vad skall man göra? Det känns som om man har uppfostrat en individ som faktiskt vet en hel del, kunskaper har de, men att hantera sina kunskaper rätt verkar vara ett problem.


Innan jag vet ordet av verkar djungeltelegrafen ha signalerat och ungdomen bestämmer att om det nu i den nya demokratiska ordningen innebär att man faktiskt ”måste” ta ett ”vuxen” ansvar så vill man inte längre bo kvar på pensionat Paradiset.

Helt plötsligt så är man bara två personer hemma.

Svaren verkar vara givna, ”ungdomen” är en vuxen person som förutom talangen att han säkert kan bli en ny ” Tyson”, kan välja att ta ”Svenskt mästerskap” i ”Softning”, i soffan.
Oansett vad han väljer så har han valt att gå sin väg ut i världen. Jag älskar honom fortfarande ”villkorslöst ”. Jag tillåter dock inte att han gör vad som helst.



Kampen om ”energierna”, tar energi. Vi bestämmer oss för att vila och tittar på filmer som beskriver att hela världen är utsatt för en stor ”konspiration”, där syftet är att ha makt och kontroll över alla våra ”sinnen”, inte bara de 5 vi fått lära oss finns, utan även av de ”sinnen”, ”mediala” människor i en stor ”new-age” våg de senaste åren fullkomligt överöst oss med.

Tonåringen säger då till mig att ” mamma, du behöver inte vara orolig, genom att ha uppfostrat oss med din kärlek så att vi trots allt är fria själar och människor, har du i alla fall gjort ditt på din jordevandring”.

Jag svarar då att det skulle vara skönt om de avtal man nu bestämt kunde hållas. Detta faktum att vuxna människor uppfostrar barn till att vara ärliga och goda när de är små, för att sen ”förväntas” bli oärliga och onda manipulativa människor när de är stora, är en förklaring till det elände vi ser i vår värld i dag. Snacka om dubbla budskap!!


Jag fick ju barn när jag var ung, jag var uppfostrad i ett ”individualistiskt” samhälle, som i 60-talets glada anda fick mig att ta ansvar för mig själv och bli djupt engagerad i ”regnskogen”. Att dricka kaffe på ”eko - bönor”, med mjölk från en ”lycklig ko”, och skänka av sitt” överflöd”, i ”solidaritetens namn”, har varit helt naturligt.

Att inte använda min ”energi” till både plikter, ansvar, omsorg, kärlek skulle för mig vara otänkbart .


Tonåringen vill att allt levande skall kunna leva i sin egen frid i sin egen värld utan att störas. Jag tittar på honom och påpekar att disken han lovade att diska i går fortfarande står och om han inte skyndar sig att diska kommer bakterierna att använda sin ”energi” emot honom, för tro mig min son de små rackarna kan döda mera människor än en atombomb.

Han tar på sig sina hörlurar, stänger in sig i sitt senaste” Hip-hop” beat, och diskar.
Undertiden samlas ett helt hov av vänner på rummet. De är ”gruppmänniskor”, tidigt i livet på dagiset fick de lära sig att i denna grupp behövs en god ledare, någon som lyssnar, är rättvis när man bråkat. Lyckligtvis har mina barn haft en dagisfröken som hetat Peter Birro ibland.

Eftersom vi bestämt att vi skulle lägga vår energi på trevliga saker, så fixade väninnan gratis biljetter på förhandsvisning på Bio. Jag trotsar vädrets makter och skall på premiär. Jag sjunker ner i en mjuk fåtölj, biografen är fullsatt och det prasslar av alla godispåsarna. Min dotter som faktiskt är vuxen både med sina 25 år men också med sitt liv i övrigt tröstar mig med att säga att ”allt ordnar sig nog”.

Jag tänker bara för mig själv stilla att jag hoppas vid Gud att det finns terapi att få när barnbarnen kommer. Om mina barn gjort mig till en konstant orolig människa, så vill jag inte ens tänka på vad barn-barn kommer att ha för effekt på mig. Nu vill jag bara koppla av och njuta av det faktum att jag just nu är förälder bara till ett barn, som ju faktiskt inte är ett barn utan en ung människa han med på väg ut i världen.

Utanför köksfönstret sjunger fåglarna glatt i regnet som löser upp all snö. De verkar fokusera på att sjunga sin sång i stället för att vara rädda. Jag pratar med min tonåring, han vill fortsätta att bo kvar hemma.” Paradiset ”skapar vi själva säger han, här och nu.

Du borde våga att gå ut mera, lämna mig själv hemma, resa etc.
” Paradiset” är ju för dig med mamma. Det gör ont när knopparna brister, det är sannt.

Men, en annan sanning är ju den att knopparna sitter på samma gamla träds grenar som får nytt liv när det kommer en ny vår. Skall Livets Träd fortsätta att växa behövs starka rötter, då gör det inget om det svajar i trädkronan ibland.






Dagbok 26.1.06-8.3.06


Jag började denna dagbok med att det finns ett syfte med denna övning(?).
Saken är den att vi kastades ur balans samtidigt som en våg av ondska formligen sköljde över oss och dessutom tog med sig nästan alla våra ägodelar i sitt kölvatten.

När man tittar på tv och ser alla läskiga hemska nyheter, så skäms man för att belasta andra med sina egna problem på hemmaplan.

Det verkar som om det finns en press på oss som föräldrar att orka arbeta, prestera mera och samtidigt ha orken kvar till en stökig tonåring och deras problem. Mitt i allt detta skall vi även ha tid till oss själva. Många är vi som sorterar soporna, köper ekologiskt, skänker en slant till de fattiga .

Jag själv har på grund av en” olycka” haft mera tid att vara hemma, att vara till hands.
Nu när jag ser att en ”fas”, ungdomsåren, tonårstiden snart är över och jag enbart har vuxna barn och sen barnbarn att ha hand om känner jag mig tacksam för att jag ändå varit så lyckligt lottad att mina problem har lyssnats på och inte ansets vara banala av de jag professionellt pratat med under den här tiden.

En annan sak är att jag själv tycker om kommunikations terapier, dvs här och nu ser man på mönstret i familjen ur kommunikations synpunkter. Att ”analysera” en utåt agerande tonåring kanske kan hjälpa en del men inte det stora flertalet. Det jag som förälder behöver veta är att jag inte är ensam , och att det finns hjälp at t få. Jag behöver också kunna få tid snabbt för att ta tag i problemen så att de inte växer när man känner att gränsen är nådd.

Min lille tonåring åkte bort ett par dagar, den andre ungdomen bor fortfarande hos pappan och vi har delad vårdnad om hunden. Under tiden kom den andra dottern på besök. det visar sig att de minsann diskuterat hur mamma skall tas om hand, att den lille tonåringen bett dem att” kolla mamma”.


Jag skrattar åt detta, och säger då ” han som inte ens kommer ihåg att stänga av spisplattan när han går hemifrån!”.
Vidare vill de unga damerna som är mina döttrar att jag skall fräschas upp så att jag inte behöver annonseras ut till en antik-handlare.

Tonårs tiden är faktiskt en egen tid en alldeles egen ”fas”, då om någonsin skulle barnen behöva ha en förälder som är mamma-ledig ,eller pappaledig. Jag tänker på att mina barn har faktiskt varit 1+3,1+9 et c .
Mitt syfte har varit att påpeka för dessa s. k barn att ni faktiskt nu är på väg bort från hemmet bort från mig och mina skyddande vingar.

En av väninnorna sade nog så filosofiskt över ett glas vin att ”det är otäckt”, att denna så intensiva fas i livet detta att vara förälder ,vara den som betyder mest i livet för ett annat liv tar slut. Ofta tar det slut med dunder och brak och vips så flyger den ena efter den andra ungen ur boet.
Mina ungar och även i viss mån andras som flockas i mitt hem verkar inte vilja flyga alls, så bekvämt är det att softa i soffan, och äta mammas mat.

Vår katastrofångest har lagt sig och det känns bra att tänka på framtiden, jämnvikten är återställd för ögonblicket. Till alla de som skall gå igenom tonårstiden kan jag bara önska att de tar vara på den tiden i livet även om den är jobbig.

Det är jobbigt att en tonåring ser alla ens fel och brister och kan påpeka detta på sätt som kan få dig helt hysterisk.

Det är jobbigt när ens barn blir bötfällda eller hotade eller mutade av kriminella gäng etc.

Men det är en helt underbar känsla att känna att man ändå vinner med att hålla ut under den här tiden .En underbar känsla ändå att dessa tonåringar har ett helt liv framför sig och inte bakom sig.

Jag är inte rädd för att säga ifrån till dem, inte rädd att gå ut på våra gator och torg på samma sätt längre. Jag vet ju hur de ser ut och lite om hur de tänker etc. Jag är inte rädd att vara en vuxen som visar empati, en vuxen som sätter sina egna gränser.
Mina långa” tallar” går som ett par två meters ”bodyguards” bredvid mig.

När jag tittar på dessa ungdomar så känner jag att de visst är värda att satsas på. att deras problem måste tas på allvar. Det är inte bra att vi blivit så avtrubbade att man nästan måste ha det lika eländigt som de stackarna ute i världen som drabbas av jordbävningar för att man skall våga söka hjälp här hemma om det som händer i hemmet.

För min egen del så känns det som om livet tar fart på nytt. Våren börjar nu komma och fåglarna kvittrar. Cirkeln sluter sig och kampen om energierna går vidare. Vi har fått ny livslust. Vi vet inte hur vår nya fas i livet skall se ut? Jag är bara glad att jag orkat stå emot de krafter och negativa energier som hotat mina ”ungar”.

I vårt demokratiska land med fina reformer skulle jag inte bara lämna barnen på dagis, ha ett heltidsarbete och vara en perfekt medmänniska som uppfostar utan att aga. Jag förväntades klara allt detta utan att ha handledning eller någon att fråga hur?

Inget barn behöver vara oälskat eller födas oönskat i Sverige idag, men vår statistik visar att det finns många unga som känner sig just oälskade och oönskade. Att vårt samhälle är bra på att skapa lagar och påbud men inte att visa vägen på ett empatiskt sätt,kan det vara så att det finns en stor klyfta?

Kan det vara så att många fortfarande tror att våra barn glömmer och inte kommer ihåg bitar av barndomen? Att våra barn skall göra som vi säger att de skall göra och inte det de vet är det rätta att göra? kan det vara så att våra barn har rätt? Rätt att säga att vi har rätt till en barndom, en tonårstid som numera sträcker sig tills man är ca 30 år? Ja varför inte! Tonåringarna är jobbiga men de har definitivt en poäng

.Man skall leva i nuet, och det är viktigt att ta hand om sig själv se sina egna behov för att sen kunna se andras.

Jag har definitivt bestämt mig för att hålla på dessa gränserna, att de skall kunna stänga spisplattan och även betala för sin del av hyran och maten etc.
Men viktigast av allt är att vi lärt oss att tala med varandra i stället för till varandra och att vi kan skratta med varandra inte åt andra.





 

2006

maj (1)