Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




User avatar

Sanchez


45 år Male icon från Linköping


Dagbok

Dagbok - Maj 2007

« Tillbaka till dagböcker

(dikten "Alla kommer skriva poesi är provisoriskt" översatt av mig medan dikten "Bön" är översatt av mig och W.F. Maun, båda dikterna är skrivna av Branko Miljkovic)

Lördag den 12 Maj 2007

I VirvelEldens Öga: Branko Miljkovic (sista delen)

 

Nyårsafton 2001, Bitola. Vi är ett tiotal. Firar det nya årets ankomst. Det är ovanligt varmt för att vara vinter, sydvindar blåser, hela staden är i gyttja och luktar bränd kol och dieselolja. Vi är "special", hatar nyårsfiranden, hatar folkmassor, hatar diskotek, hatar folkmusik, hatar dansmusik, hatar att hata, hatar droger, hatar oss själva, älskar att plåga oss med alkohol och sorg.

Vi är långt borta från Korzo och all drumandbase och turbofolk. Sitter samlade kring en brasa uppe på kullen vid den tyska kyrkogården och tittar ner på staden omsvept i sitt cancerogena hölje. Alla har inte kommit än. Själv som ansvarig för elden kom jag först. Läkaren och professorn är naturligtvis också här, de röker braja medan jag själv har klättrat upp på kyrkogårdsmuren och skriver en dikt med staden som panorama:

...havet stördes av trafikljusens röda ljus
det röda var i våra händer
i våra ögon istället för det vita

det vi såg
var hopplöst det samma
- vi såg ingenting...

Jag avbryts i mitt skrivande av några tjejröster, vänder mig om och ser att professorns flickvän med sina väninnor har kommit. Hon är en toppentjej, ambitiös, läser franska på filologiska fakulteten i huvudstaden. Hon brukar bl a recitera Prevert på franska för våra döva hjärtan. Krossar dem, med andra ord. Även denna kväll är avsedd för en sådan tillställning, men vi vet det inte, än.

Efter en stund av skojande och drickande, kanske efter en halvtimme eller så, drar alla fram sina anteckningsböcker med sina amatörmässigt utspridda och radbrutna blodgjutna ord. Dånet från Korzo har vi stängt av och professorns flickvän, eftersom hon inte skriver själv, drar fram en bok som vi aldrig sett förut och börjar läsa, som hon sa, en liten:

Bön

man ska tillbe döden med sitt liv,
tystnaden skall bevara förstenade kranier
för ansiktenas regn och himlens dörr
ur sand ska även svarta rosor gro
längs vägarna öppna för alla de vindar
med vilka de ofödda går efter sin egen död

- en dikt av Branko Miljkovic, sa hon

Jag hade hört farsan prata om BM, om Eld och Ingenting, om döden och hjärtat, blommorna och fåglarna men inte mer än så. Jag började drömma, jag började dagdrömma att jag är där, i Zagreb, på krogen strax dessförinnan.

Tre feta horor trängs mellan mig och BM. Vi häller skummande vitvin över deras halvnakna kroppar. BMs ögon är tomma, han väller ur sig nedlåtande vidrigheter riktade mot de tre hororna som, svettiga, trycker sig mot oss. Det är varmt och dåligt med luft på krogen, det är späckat med folk och det händer mycket samtidigt som det inte händer något alls. Det är som att befinna sig i ett vakuum, i ett livlöst landskap full av taggiga döda kaktusar där det blåser isvindar som bränner lungorna så fort man andas in.

BM är i delirium. Pladdrar osammanhängande. I ett slags tom vrede krossar han vinflaskan i huvudet på en av hororna och trycker henne mot golvet. De gratis supande polisjävlarna vid baren, hastande, genom att tränga sig igenom folkmassan, kommer fram till oss utan förvarning och börjar slå på mig och BM. Själv fick jag ett slag i bakhuvudet och svimmade av.

När jag piggnade till fick jag se att jag befann mig i en folktom krog, liggande på ett bord. BM var inte där. Jag gick in på toaletten och tvättade mitt ansikte, såg mig själv i spegeln och drog snabbt bort blicken. Med hastiga steg gick jag ut från den folktomma krogen och betraktade min omgivning i hopp om att jag skulle få syn på BM. Men det var fullständigt tomt på folk, det var fullständigt ljudlöst och total mörker utanför. Jag antog att staden hade drabbats av elavbrott. Ingenting att hetsa upp sig för.

Mitt i mitt dagdrömmeri, min galenskap, hör jag professorns flickvän viskande säga "Le Desappoir est Assis sur un Banc"  och jag darrade till medan jag fortsatte mot parken söder om krogen där jag och BM söp, förnedrade tre horor och fick stryk.

Med blicken mot marken, med händerna löst hängande och darrande gick jag genom parken och letade efter en bänk. Fick syn på en och satte mig där. När jag lyfte blicken, utan att först tro det på riktigt, såg jag en hängande  människokontur,  svagt vinglande ovanför marken, under ett träd. Jag gick fram mot konturen och när jag kom tillräckligt nära förvandlades den till en man. Allt med denne hängande man var kusligt bekant, hans byxor, skjortan och den kroppsliga fysionomin. Jag gick runt ett halvt varv, såg dess ansikte och började garva, jag började skratta, men det lät inte som skratt, fast det var inte gråt heller. Det var ett avgrundens vrål så djupt och jämrande att ingen levande varelse kunde höra det. Det var BM, det var BM som hängde.

Jag klättrade upp på trädet, drog ut min långa livrem, klämde fast ena änden vid trädet och virade den om min hals. Jag hoppade ut och började hängande svaja bredvid BMs förevigade kropp. Jag var inte rädd, jag var ingenting medan hans ord brann i mig:

Alla kommer skriva poesi 

drömmen är en fjärran och glömd sanning
som ingen längre kan kontrollera
nu sjunger förskingringen som hav och bryderi
öst är väst om väst den förljugna rörelsen är
snabbast
nu sjunger visheten och mina övergivna fåglars
sjukdomar
blomman mellan askan och doften
de som vägrar att överleva kärleken
och älskarna som vrider tiden tillbaka
trädgården vars dofter jorden ej igenkänner
och jorden som förblir hängiven döden
eftersom denna värld är inte solens enda bekymmer

men en dag
där hjärtat finns nu kommer solen att vara
och det ska inte finnas sådana ord i människornas vokabulär
som dikten kommer försaka
alla kommer skriva poesi
sanningen ska infinna sig i alla ord
på platserna där sången är vackrast
den som först började sjunga skall dra sig tillbaka
och överlämna dikten till andra
jag accepterar de framtida poeternas stora tankar:
en sorgsen människa kan inte vara poet
jag godtar den sjungande massans dom:
den som ej kan höra sången kommer höra stormen

men:

kommer friheten kunna sjunga
så som de tårdränkta sjöng om den


Den kvällen, i Bitola, på nyårsafton 2001, svor jag att jag aldrig kommer att skriva igen.

 

 

Ordförklaringar:

Korzo = en lång gågata i Bitola, Makedonien
Turbofolk = avart till musik från Balkan (blandning mellan techno och folkmusik)
Tyska Kyrkogården = en kyrkogård med stupade tyska soldater från första världskriget, på en kulle i Bitola, Makedonien
"Le Desappoir est Assis sur un Banc" = dikt av J. Prevert






(Dikterna "Hyllning Till Elden" I, II och III samt dikten "Medvetandet om Glömskan" är skrivna av Branko Miljkovic och provisoriskt översatta av mig

Lördag den 12 Maj 2007

I VirvelEldens Öga: Branko Miljkovic (del 4)

 


Vi sitter i filosofiska fakultetens restaurang. Det är lite att ta i att kalla det för en restaurang, de fixar till med cevapcici, pljeskavica, shopska sallad och så finns det tre sorters rakija. Dubbeldestillerad serbisk rakija på plommon, honungsfin gul makedonisk rakija på druvor och whiskeyn av all rakija; aprikosrakija från Vojvodina. Det finns även ett antal ölsorter från hela vårt socialistiskt broderliga land. Bara för att nämna några så kan jag säga att de har Lasko från Slovenien, Karlovacko från Kroatien, Sarajevsko från Bosnien, Niksicko från Montenegro (min personliga favorit), Skopsko från Makedonien, Jagodinsko och Jelen från Serbien.

Det är egentligen en högtidlig dag. BM har uppmärksammats än en gång med en av de största utmärkelserna som man kan få. Allting har dock sitt pris. Priser kostar. De kostar en vaselinsmord analöppning i vädret så att alla kan stoppa ett finger eller två och gräva fram från din inre honung. Din "själ".

BM är förtvivlad. Gnider ansiktet med sina björnhänder. Hela "restaurangen" är full med olika typer av apor. Kommunistiska, riktigt kommuniska, spionapor, stalinistiska, råttapor, riktigt onda apor och filosofer. BM reser sig upp och man hör hur stolens stålfötter gnisslande glider på marmorgolvet efter att jäveln puttat iväg den.

- Orden lever i poetens kropp och äter upp hans hjärta, såsom örnen hackade ut Prometheus lever. Orden blir "mots carnivore" (ett rovdjurs ord). Poesi skrivs med ens eget blod. Vissa ord är oriktiga, men riktig är blodet, skrivandets smärta, sa jäveln och gick sin väg.

Jag visste att jag måste låta honom gå. Helt uppriven gick han genom hela "restaurangen" från ena änden där vi satt mot utgången. Sparkade till stolar som kom i hans väg och ropade svordomar mot pateterna på sedvanlig serbisk vis: knulla din njure, knulla ditt kors, knulla din partilegitimation, knulla din morsa, knulla din syster, knulla din eld . Sedan gick han ut genom dörren.  

Vad göra, var min fråga. Min vän BM; vår Hamlet.  För som han sa: för Hamlet är världen ful och oförståelig. Jag minns som han sa en gång: Den store författaren anar riktigt att varje människa, som är bättre, som har mer känslor och mer medkänsla, blir bortstött från gruppen. Hans leverne blir bistert, fullt av laster och ondska och det finns bara en väg på vilken denna människa kan bevara sig själv och det är genom Hamlets väg. Min vän BM; vår Hamlet var borta,  och jag har aldrig varit riktigt bra på att hantera besvikelser och känslor i övrigt.

Jag fortsatte sitta på "restaurangen", drack Pelinkovac shots (Campari kan suga kuk) med blicken fäst på ytterdörren. Och ljus kom in i "restaurangen", ytterdörren öppnades och en liten råtta klev in. Mina ögonbryn spetsades till, jag fokuserade min blick lite mer koncentrerat på råttan som kom in för att vara riktigt säker och tillsist när jag var absolut säker ropade jag: SLAVKO! hej Slavko var har du varit, kamrat Slavko, kom, kom sätt dig här! (Kamrat Slavko, chefredaktören, hade kommit till "restaurangen", hahaha haha ha) tänkte jag för mig själv.

- Hur är det Slavko? frågade jag.
- Jo, tack, det är bra.      

Så vi satt där i "restaurangen", jag och Slavko, och jag såg direkt att han var på riktigt bra sprithumör. Jag kastade Pelinkovac flaskan rakt in i väggen och ropade efter kyparen, sa till honom att bringa oss riktig sprit. Råttan Slavko är ett riktigt byråkratavskum, en snyltare som har tillgång till det bästa av det bästa utan att själv bidra med något alls. Hans status, hans obetydlighet på det stora hela, gör honom osynlig i den labyrintiska statsapparaten. Han gör vad han behagar helt enkelt, varje boks publicering, varje boks vara eller icke vara, ligger i hans händer. Efter varje publicerad bok i stan följer ett stinkande spår av rövslickeri och kuksugeri, både bildigt talat, i pengar och på riktigt.

Det var ett riktigt lågvattenmärke på vår diskussion... Jag satt där, kokade inuti, och samtalade glatt med råttan. Jag väntade på att han ska supa sig tillräckligt full för att tappa förståndet. Till sist någon gång på kvällen, runt klockan 10, var han färdig. Jag tog råttan under armen och gick hem till honom. På vägen dit köpte jag 5 liter bensin, tejp, nålar, en sax, en kniv och burek.

När vi kom till råttans hem, som naturligtvis var tomt eftersom råttan inte hade någon permanent partner, slängde jag honom på golvet och gick för att leta efter en bra stol. Hittade en som såg rätt så stabil ut och placerade den i mitten av foajén. Jag lyfte upp råttan, satte honom på stolen och tejpade fast honom. Sedan gick jag och la mig att sova.

När jag vaknade på morgonen hade råttan inte vaknat till än. Jag satte på kaffe och tog fram burek(en) och åt medan kaffet kokade. Tog en porslinskopp från skafferiet, hällde upp kaffet och tände en cigarett. Jag gick fram till råttan och viskade milt och ömt, Slaaavko, Slaavko. Han vaknade. Vad tänker man när man plötsligt upptäcker att man är fastbunden med tejp på en stol? Man tänker, naturligtvis, att det inte är sant. Jag drämde till honom, så hårt som jag kunde, och samtidigt som han började förstå vad som höll på att hända, började han även grina av smärtan han kände från mitt slag. SLAVKO råttan min! God morgon!

Medan han skrek och gapade gick jag fram till påsen med varorna som jag köpt. Jag tog fram nålarna, närmade mig råttan och greppade hans huvud. Medan jag höll fast hans läppar med mina fingrar på vänster hand började jag långsamt sticka nålarna med höger hand så hans underläpp och överläpp blev fastsvetsade med nålar.

- Nu så! Ropade jag till, du tycker att BMs dikter är plagiat? Du tycker att dessa ord som kommer från det helvetiska djupet av en mänsklig själ är stulna? Låt mig påminna dig om dem:


Hyllning Till Elden

I

Den har ingen
Förutom mig och solen

Är dessa ord, är denna eld stulen?; sa jag till råttan medan jag tog saxen ur påsen och jag upprepade det som ett mantra medan jag klippte av hans fingrar, en efter en.

II

Den uppenbarar sig för luffaren
uppenbarar sig för den sluge
uppenbarar sig för den förälskade

Ingenting är förlorat i elden
Det är bara begynt

Är dessa ord, är denna eld stulen?;  upprepade jag som ett mantra medan jag tog fram kniven ur påsen och började kapa hans vänstra hand.

III

Vid eldens utkanter
tingen som varken lyser
eller har några andra utmärkande attribut
varar i andras tid

Fågeln som ensam utgör en flock
flyger upp ur den

Tag en handfull färsk aska
eller vad som helst förgånget
och ni kommer se att det ännu är eld
eller att det kan bli

Är dessa ord, är denna eld stulen?; upprepade jag som ett mantra medan jag kapade hans högra hand.


Medvetandet om Glömskan

Hoppet är en lyx. Den eviga natten i blodet
Hotar det inbillade ögat med blind mur.
Å eld mörk bakom dig själv, som om vore den förste
Att älska så älskar jag, kan inte komma ihåg.

Vet jag det jag visste vet jag det jag veta skall:
ensam skelett förlorad namn
underbart anpassade med tomheten som minns
blommans karghet och vinterns karghet

Jag är den blommans orolige älskare
Blomman som lurar ur mig solen och tomheten
Förvandlar mig till näktergal, när olik världs-
landskap rör mig vid och förvandlar till stoft.

Men med glömskan har jag världen behållit och håller den
För all tid av tid och stoft
Å var är de platser som sätts i rörelse
När vinden blåser? Var ilar min stjärna?

I onödan suktar lågtsinnigheten dikten! Knäböjd
Läser landskapet som öppnar sig
I väsendet i stenen tom där gömd är
Den sista stjärnan vars lyster ej bedrar

EJ BEDRAR! EJ BEDRAR SLAVKO! I åsynen av Slavkos lemmar på golvet i sitt blod, i betraktelsen av hur hans avskurna händer och fingrar hoppade och plaskade i blodet, kände jag ingenting. Ett stort ingenting fyllde mina lungor, ett stort tomrum belägrade mitt hjärta. Jag kände hur mitt hjärta lämnade mig medan jag tog fram bensindunken, medan jag sakta öppnade den. Jag kände hur mina skälvande händer trivdes i hatet som drev dem framåt mot råttan medan jag hällde bensinen över den lemlästade, nedskitna och nerpissade råttan Slavko. Jag tog fram min 250$ tändare, tände på fanskapet och gick därifrån.

 

 

Ordförklaringar:

*cevapcici = grillade och kryddade köttfärskorvar från Balkan
*pljeskavca = grillad och kryddad köttfärsbiff från Balkan
*rakija = brännvin från Balkan
*shopska sallad = sallad med tomater, gurka, paprika, lök och fetaost (samt lite olja och persilja)
*Burek = paj av filodeg fylld med ost eller kött

 






(dikterna  "Agon" och "Glömskans Början" är skrivna av Branko Miljkovic och provisoriskt översatta av mig)

*sarplaninac = storväxt hundras från Balkan



Fredag den 11 Maj 2007

I VirvelEldens Öga: Branko Miljkovic (del 3)

 

Den vita staden, Belgrad. Belgrad är inte alls som sitt namn. Klockan närmar sig fyra på morgonen, gatorna är öde och svagbelysta. Krogarna stängde för länge sedan, men jag och BM har tanken full med bensin och vägrar ge efter för sömnen och fyllans hallucinationer. Det är så tråkigt och tomt att man vill dö.

För att driva ut tristessen måste man våga riskera sitt liv, man måste våga blunda och låta helvetets odjur kräla längs nacken på en. Man måste känna sig kåt när kall svett greppar en, man måste skriva bortom sin egen person när man skriver om sin egen person.

Vi är gudar. Jag kliver ut ur bilen, tar BMs franska regnrock, regnrocken i vilken han såg ut som Jean-Paul Belmondo och ställer mig 50 meter bort från bilen på gatan. Jag skriker: vamos el toro! Jag är toreador, viftar med regnrocken medan BM gasar utan att lägga i växeln. Mina ben orkar knappt bära min druckna kropp och jag viftar med regnrocken i slowmotion. Jag hör jäveln gapa något medan han lägger in i första växel och så strax därefter i andra växeln. Han börjar närma sig mot mig som en ursinnig tjur. I obalansen hinner jag inte dra mig undan i tid och även om han bromsade in mot slutet så blev jag ändå fastklistrad på framrutan som sprack på grund kraften med vilken jag körde mitt ansikte i den. Det var inget farligt och jag, som vanligt, kände ingen smärta alls. BM gick ut ur bilen och vi garvade ihjäl oss tills han fick syn på regnrocken som hade hamnat under bildäcken. Han blev ursinnig och började gråta. Jag tröstade honom en stund, men jag blev också ledsen så vi grät tillsammans mitt på en gata i Belgrad, strax efter klockan fyra på morgonen, lutade mot en motorhuv.

Vi måste bort från denna förbannade smutsiga stad. BM höll på med översättningar av Osip Mandelstam och en del franska symbolister det året och många chefsredaktörer, med Slavko V. (en liten råtta, som runkade på foton av sig själv) i spetsen, avvisade BM för publicering. De anklagade honom för plagiering. Hur kunde de bedöma att han gjorde det? Kunde de franska? Kunde de ryska? Jag antar att ens genialitet bedöms utifrån hur många idioter och ärthjärnor kallar DIG en idiot. Sådana anklagelser var fullständigt befängda! Alla visste att det inte var sant, men det gjorde ont, det gjorde ont att se en genial, ung, kåt och fullständigt fri människa lyckas med någonting eller hur, eller hur kamrat drönare SLAVKO?!? D r a  å t  h e l v e t e, ni kan alla dra åt helvete.

Vi behövde åka bort härifrån, det är alltför patetiskt och meningslöst när ens ord vägs som potatisar och rädisor på en stinkande marknad.

- låt oss besöka en vän uppe i bergen, sa BM
- okej, sa jag

Vi körde mot bergen, alldeles röda i ögonen, utmattade av all sprit. Jag var helt blodig pga min närkontakt med framrutan. Vi satt tysta i bilen, vid en tidigare hetsig ordväxling hade BM slitit loss radion och kastat den i Donau, så det var så gott som helt tyst om man bortser från bilmotorns helvetiska brummande.

- vad heter din vän? frågade jag
- BM svarade:

Agon

Så länge strandkanterna grälar
kommer vattnen fridfullt rinna

- Fuck! Känner du honom? Fan vad mäktigt! replikerade jag

Det tog inte så långt tid att komma till bergen. En timme eller så. Vi klev ur bilen och hörde hur himlen skällde, eller vi trodde det åtminstone, men det var "bara" en sarplaninac* som rusade mot oss och skällde som om vi var djävulens sändebud. En röst kallade på hunden men hunden fortsatte rusa mot oss än mer ursinnigt än förut! Plötsligt hördes ett skott från en hagelbössa och hunden vände om tillbaka mot rösten som tillhörde BMs vän, mot Herakleitos.

Alltså det är inte Herakleitos på riktigt. Herakleitos var ju en filosof från antiken så han kan inte befinna sig här och nu i Jugoslavien på slutet av 50-talet. Nej, denne Herakleitos kallas "bara" så. Det är en dunkel, milt sinnesjuk, äldre man som ursprungligen kommer från Efes i Turkiet och som tror att han är Herakleitos. Vad han gör här kan ingen säga med säkerhet, men han skadar ingen och är tillräckligt frisk i huvudet att kunna ta hand om sig själv och sin sarplaninac Logos, så att man låter honom vara i fred. Studenter från filosofiska fakulteten i Belgrad brukar komma hit regelbundet med mat och dryck för vår Herakleitos som kort och gott kallas HA! av alla.

Jag var nästintill helt borta, kunde knappt gå.

- Välkommen! Stig in, för även här bor gud, sa HA!

Vi gick in hans koja. Själv blev jag rätt så snabbt vän med Logos, HA!s sarplaninac, och vi började diskutera om metafysik och etik. Jag mumlade något om amoralen och ambivalensen, om asymmetrin och arytmin. Logos var inte särskilt imponerad, skällde om det mänskliga fördärvet, om människoföraktet och drömmen om apokalypsen. BM och HA! samtalade också om metafysik. Om panta rei och att allt förändras och att ingen jävel kan kliva in två gånger i samma flod. BM sammanfattade hela diskussionen jäkligt bra när han reciterade följande dikt:


Glömskans Början 

Det förlorade minnet när öknen här
Framför en liten eldslåga med fågeln dödad i
Flykt
Här är levande det som lever men finns inte i världen.
Som kvarhåller början i slutet, medan dagarna sedan länge
Förgått

Här är allt namn eller ord. I tiden skyndar
Solen och andra stjärnor och solrosor.
Natten ska komma upp från havet och vakna i hjärtat.
Kometen
Talade om för mörkret rosens dröm sårnadens bot.

Förströdd av himlen som snurrar och maler våra ben
Medan de visa väller lögner om framtiden.
Ser du det som du ej har något att försvara med?

Och det finns ej kärlek, bevis är denna strand och detta vatten.
Det förbannade skeppets lämningar murknar
Intill elden med vilken dagar ej kan näras.

Efter en stund gick vi alla ut från kojan för att invänta gryningen. Jag och Logos började yla, kände oss redo för en batalj med vargar. Vi ylade och kallade på bergets vargar att komma till oss. En vit substans, lite som raklödder, började rinna från våra käftar. Medan BM och HA! sköt döda fåglar och befriade de från himlens fängelse. När ska vi äntligen lägga oss och börja drömma? Det var allas sista undran för dagen.






 

 (dikten "Den Första Sången" är skriven av Branko Miljkovic och provisoriskt översatt av mig)



Torsdag den 10 Maj 2007

I VirvelEldens Öga: Branko Miljkovic (del 2)

   

Jag drömmer, jag dagrdömmer. Vansinnet befinner sig över, under och i mig.

Det är lunchtid och BM har inte börjat dricka än. Han har en föreläsning i eftermiddag medan min dag är tom så jag sitter och drar ut mina friska tänder med en tång.

Mina måltider består av (saltade) jordnötter och kokta ägg. De har inget annat på krogen. Jordnötterjävlarna fastnar mellan mina tänder och jag har bestämt mig att avsluta helvetet. Jag drar ut mina tänder, det gör inte ont alls, jag säger till BM: det här är fan smärtfritt! Han småler, lätt lutad på bardisken, med benen korsade, vänster handen i fickan och höger handen som stöd under hakan. Han iakttar mitt odontologiska ingrepp bakom sina tonade solglasögon och säger ingenting. Har ofta frågat jäveln var han hittat solglasögonen men han vägrar berätta. Undrar vem han knullat så att han måste gömma sina vackra blåmärken runt ögonen.

Många avundsjuka patetpoeter säger att han sätter på ministern. Visst är hon kåt som fan och betalar bra, fixar till och med gratis lägenheter (ämnade för det plågade folket) till sina konstnärliga gigolon, men fan inte BM, eller? Jag har sett dem prata med varann och jag har också pratat med henne, nykter skulle BM aldrig knulla med henne. Om han knullat med henne full så är det isåfall för att han är ett svin som inte säger nej till någon och inte för pengars skull.

Eftersom jag är död läser jag tidningar. Jag läser tabloider, det är 2003, 42 år har gått sedan Zagreb. Jag läser en gul tidning och på första sidan ser jag en rubrik och bild på min alltför levande vän BM. Han har öppnat sina armar så vitt att hela världen skulle få plats i hans omfamning. Tidningsrubriken lyder: "Den mördade poeten Branko Miljkovic: Drack och led på grund av kvinnorna". Död? Mördad? haha! BM är inte död, han kan inte dö, han fösöker ju, men det går inte. Ser honom, i mitt periferiella blickfång, i hans tonade solglasögon, hur han tuggar jordnötter. Antingen är han verkligen död eller så är jag galen.

Plöstligt vässas mina öron och jag hör BM mumlande berätta om Dante: "Jag fann mig vara i en mörk skog" (jag är inte galen)

Den Första Sången

Det var en skog som hade ätit upp himlen
en skog som så fort jag kom ut såg jag
att jag inte hade kommit ut att odjuren hade ätit upp mig
jag visste att det ska bli bittert att berätta
om det jag såg och inte
såg när jag fann mig i dess mörker och fann aldrig ut
från den skog som med gröna käftar
åt upp sina stigar och förlorade sig i sig själv
det finns en varm strand en grönskans kust och en
Beatrice
men de är tre käftar tre saxar och tre knivar
i viljan att hitta tillbaka
gick jag framför mig själv på den begråtna 
vägen och sanden bet i fotsulorna
som glasskärvor och jag såg hundarna som bet i jorden
jag såg syndarna hur de virvlade i ondskans vind
himlen som skäller och de tunga och eviga förbannelsernas regn
jag såg Styx blinda vatten och hatets gyttja
såg staden i flammor och kvinnor med ormhänder
såg Västra Muren utan stjärnor
och hörde smärtans ord i virveldraget
de som blivit träd eller sten
och kan inte hoppas på att dö, deras ord hörde jag
och de arma som aldrig föddes
jag såg såg såg hörde och började gråta
visslor av jord av skog
av blod
kallade på den andra strandkanten
i olidlig sorg stod folket och grät
jag såg såg såg hörde och föll död
å Acheron Acheron
alla världens sidor rinner ut i dig

 

Jag är inte galen. Jag hörde BM recitera dikten och jag föll i vansinnets olidliga sorggrepp. Jag kastade tången och mina utslitna tänder på bartendern, han föll ner till marken och jag hoppade över baren och tog i allt vad jag kunde och slog slog slog bartendern, han vek sig som en orm och började lipa för full hals men ingen hörde någonting i tumultet i paniken. Jag greppade några flaskor stark sprit och hällde de över baren, tände eld på skiten och allting började brinna och jag, tandlös, skrek och grät, grät och skrek i mitten av allt, i eldens öga.

BM stod lite bortåt och tröstade en skräckslagen vilsen bambina med sina björnhänder. Han sa ingenting, hans händer var tröst nog. Han teg, han teg och jag tandlös lipade.
Därefter svor han, än en gång, att han aldrig ska skriva mer.








Röd Aska (V, IV, III, II, I)

Dikterna "Epitaf" och "Jag Väcker Henne Förgäves" är skrivna av Branko Miljkovic och provisoriskt översatta av mig)



Onsdag den 9 Maj 2007

I VirvelEldens Öga: Branko Miljkovic (del 1)

 

Epitaf

Det för starka ordet dödade mig



Det är så det slutar, det är så det börjar. Det slutade i Zagreb 1961 hängande i ett träd i en park runt midnatt mellan 12 och 13 februari efter en sedvanlig visit på krogen.


Jag är en galen man. Jag drömmer, jag dagdrömmer om krogslagsmål med Branko Miljkovic (härefter kommer jag att skriva antingen ”BM” eller ”jäveln” när jag ska referera till Branko Miljkovic).
Blodet rinner nerför hakan, spruckna läppar sprider rutten lukt av cigaretter, döda djur och alkohol. Blodiga nävar håller hårt i argumenten, håller om den glömda dispyten, orsaken till kalabaliken. Bardisken är full av glassplitter, spilld öl och vin, likaså golvet. På våra byxor och vita skjortor har vi stora röda vinfläckar blandade med röda blodfläckar. Glassplittret knastrar under våra skor medan vi dinglar mellan planekonomiskt massproducerade stolar och bord i massivt träd och järn. Nakna lampor lyser upp våra sönderslagna ansikten. Den bystiga fejkblonda bondedottern som tagit sig till staden och blivit sångerska darrar i rösten, medan smutsiga händer stoppar smutsiga sedlar i hennes behå. Musiken får aldrig stanna och jag och BM dansar i otakt. Vi har vänner inom partiet och ingen polisjävel kan rå oss. Vi är “untouchables”, “state of the art”. Sartre var här för några år sedan och gav en utmärkelse till BM. Den jäveln! JAG! skulle ha fått utmärkelsen, det är därför, (nu kom jag på) det är därför vi manglar varandras ansikten. Han är för helvete en nekrofil!

- ja, jag såg ett foto på din döda syster och jag blev förälskad i henne, sa jäveln till mig
- jaså? vad trevligt vill du att jag ska stämma en träff mellan er två?

Men vi är vänner, den jäveln skrev t.o.m. en dikt till min döda syster, hans första kärlek. Den är bra, han kan inte mäta sig med mig, men den är ändå bra.



Jag Väcker Henne Förgäves

Jag väcker henne på grund av solen som förklarar sig själv till
                                                                                                  växterna
på grund av himlen korsfäst mellan fingrarna
jag väcker henne på grund av orden som bränner i halsen
jag älskar henne med öronen
man måste till världens ände och finna dagg i gräset
jag väcker henne på grund av de avlägsna sakerna som liknar
                                                                                                       dessa
här
på grund av människorna som passerar längs gatan utan pannor 
                                                                                                      och namn
på grund av torgens anonyma ord jag väcker henne på grund av de offentliga parkernas manufakturerade landskap
jag väcker henne på grund av denna vår planet som kanske
blir en mina i den förblödda himlen
på grund av kamraters leenden i sten, som somnat mellan
två strider
när himlen inte var en stor bur för fåglar
utan en aerodrom
min kärlek full av andra är en del av gryningen
jag väcker henne på grund av kärleken på grund av mig på grund
                                                                                                                    av
de andra
jag väcker henne trots att det är mer förgäves än att tillkalla
en fågel som har för alltid landat
hon har säkert sagt: låt honom leta efter mig för att se att jag inte
finns
den kvinnan med barnsliga händer som jag älskar
det barnet som somnat utan att torka tårarna som jag väcker
förgäves förgäves förgäves
jag väcker henne förgäves
för hon kommer vakna annorlunda och ny
jag väcker henne förgäves
för hennes mun kommer inte kunna berätta för henne
jag väcker henne förgäves
du vet att vattnet rinner men säger ingenting
jag väcker henne förgäves
man måste utlova till det förlorade namnet någons ansikte
i sanden


Jag är en galen man. Jag umgås med nekrofiler, alkoholister, våldsmän, stinkande bohemer som inte fruktar döden. BM är min vän. Vi ringer aldrig till varann, han har en bil, jag har ingen. Vi hittar varandra av slump, han hatar mina krogar, jag hatar hans krogar. Ofta händer det att alla krogar är stängda, han har en bil, vi har pengar, vi är röda banditer, lever gott på proletärers svett, får pengar för ord, vin och bensin. Vi står aldrig bakom våra ord, våra ord är under påverkan, vi avsäger våra ord, vi avsäger våra dikter – jag står aldrig bakom det sagda. BM, efter vartenda krogslagsmål, lovar att han aldrig kommer skriva mer. Skriv aldrig mer din jävel! Skriv aldrig mer, så vi kan slåss, tortera våra levrar, förälska oss i samma tjej och skära upp varandras magar, för att bevisa VEM som är man, VEM älskar mest, vem dör snabbast, tynar i avloppssaft.






 

2009

januari (1)

2007

maj (5)
januari (1)