Trivselmekanismerna slår igen sina käftar,

gnisslar med tänderna

som en överlastad torktumlare,

lika tandlöst.

Jag skickade aldrig iväg brevet

jag skrev på i en månad.

När det ringer på kvällen

drar jag ut jacket,

ty jag vet att någon ringer

för att kräva pengar av mig.

Har du problem med digestionen?

Det finns örter som hjälper,

som hjälper mot det mesta.

Trivselmekanismerna slår

omärkligt igen sina gap:

jag är fången i trygghetens livmoder.

VÄN AV ORDNING SLÅR TILL IGEN

Någon står och ”trixar” med kundvagnarna på ICA Klantkung när Bror Duktig kommer dit för att ta sig en vagn och handla dagligvaror i nämnda butik. När han ser den något överårige, skäggige ynglingen ”hålla på” med kundvagnarna ryter han förtrytsamt: ”Hallå där, vad håller du egentligen på med?” ”Det, det har fastnat en peng här i denne här vagnen”, stammar ynglingen lätt upphetsat. ”Är det din peng, då?” undrar Bror tvivlande. ”Nä, men det fattar du väl att jag vill ha den! Jag får bara inte loss den jäveln!” utbrister den andre. ”Om det inte är din peng tycker jag du ska låta den vara!” förmanar Bror förnumstigt och en aning syrligt. ”Jamen, det är ju en hel femma! Jag vill ha den, fattar du väl!” förklarar den andre bedjande. ”Min unge man”, börjar herr Duktig och rätar liksom upp sig, fysiskt och mentalt, ”om det inte är din peng har du ingen rätt till den. Så enkelt är det. Låt den helt enkelt sitta där den sitter och stå inte här och krångla! Du ställer bara till det för vanligt, hederligt folk som ska handla här. Seså, undan! Schas!” ”Fy, va taskigt, va! Va orättvist! Du vill ju själv ha den ju”, får den slarvigt klädde mannen i obestämbar ålder ur sig. Så går han därifrån, den långe, ovårdade, utvecklingsstörde mannen med det ovanligt lilla huvudet, med surmulet ilskna och mycket mörka, men ovanligt livfulla ögon, uppbragt skakande på huvudet. Nu fick han inte pengen! Han hade så gärna velat ha den att köpa godis för. Sån där Plopp! Dom är ju så goa! Det hade blivit två små för en femma.

Bror Duktig är mycket nöjd över händelseutvecklingen. Med ett enkelt grepp får han den trilskande pengen att mjukt falla ned i hans kupade hand. Fem kronor är alltid fem kronor, ingen dålig förtjänst på en minimal arbetsinsats, ingen skatt på dem heller, tänker han förnöjt när han betalt vid kassorna, det blev två Plopp för den, gott till kvällskaffet och Rapport i ettan halv åtta. Han går glatt visslande ut ur affären med en gratistidning under armen till den väntande Volvon. Ännu en perfekt dag går mot sitt slut.

PENGAJAKTEN

Bror Duktig hade för vana att svepa med blicken framför sig, när han långsamt tog sig framåt på offentliga platser i staden, liksom scannade trottoarer, rännstenar och gator utomhus och golven inomhus i jakten på små och stora pengar, allt från femtioöringar till sedlar, något det kunde bli ibland. Han tog sig således fram relativt sakta, men ändå på något vis säkert, icke av fysiologiska skäl utan ekonomiska – han ville inte missa någon chans att göra sig en slant på sitt pengaletande. Det gällde då att ha den rätta inställningen av nonchalans och upptränad förströddhet, som om han egentligen inte var på pengajakt. Detta var en aktivitet som hans yngre hustru inte var särdeles förtjust i, allra minst när de gick gatan fram på semestern i någon främmande, europeisk stad. I stället för att lägga märke till spännande, historiska byggnader och människor med annorlunda klädsel och utseende såg han bara marken, rännstenar, asfalt, gasten. Även inne på museer och gallerier bar han sig likadant åt, om inte hustrun irriterat knuffade honom i sidan och bad honom sluta upp med det där tramset.

Hans kvinna var bara sååå trött på hans ständigt flackande, sökande blick. Det var helt enkelt inte normalt! I hans gubbsjuka ålder borde det normala vara att ”spana efter unga tjejer” med lockande kurvatur, inte att leta efter pengar som en annan utvecklingsstörd uteliggare. Fortsatte han så här ville hon helt enkelt inte leva tillsammans med honom längre. Då var det skilsmässa som längre, något det för övrigt fanns en hel hög andra skäl till. Sedan kunde han gå där själv och leta pengar om det roade honom, när han förlorat det som väl var viktigare i livet än eventuellt upphittade småslantar! Det finns ju gränser för vad en kvinna kan stå ut med när det gäller en vuxen karl, den hon av outgrundlig anledning en gång valt att leva med!

Han försökte ta hennes kritik på allvar, så numera scannade han bara liksom i ögonvrån och förbifarten, när de var ute tillsammans. Var han ute på egen hand letade han mer ohämmat, kollade kundvagnar i affärerna efter kvarglömda mynt, liksom förvaringsboxarnas myntfack. Det fanns tusen och en möjligheter att förbättra sin privatekonomi. Hans pengaletande var alltid tänkt som en tvåstegsraket, först hitta en slant, sedan köpa en skraplott. Vann han då köpte han en ny, fast dyrare och med bättre vinstchans. Hittills hade han inte kommit så mycket längre än till en femtiokronors vinst på en skrapis. Men hoppet är det sista som dör, sedan all stolthet och värdighet farit all världens väg…