Kuolinsiivous - dödsstädning är ett tvetydigt ord. Man kan städa sin omgivning till döds genom överdrivet städnit. Eller ta kål på de sina genom underdrivet nit. Man kan städa ut, för att bereda rum för döden. Eller städa in döden?

Det privata vill man ju inte belasta sina anhöriga med, att städa ut sitt gamla liv är rituellt. Lite så där som att julstäda, före och efter. Fast efter vår egen död är det inte mycket vi har att säga till om det vi lämnar efter oss.

Som bäst går jag igenom en mellanfas - källarlådor med mors efterlämnade, utrensade minnen. Intressant att se vad hon tyckte var lämpat för barnens ögon! Och hur hon sparat teckningar, skolhäften och annat plåtter... 

Samtidigt rensar jag också mitt eget material - minnen, texter, fotografier, och brorsbarnens teckningar. Ju längre jag kommer i processen, desto tydligare blir det att jag inte bara städar in min död utan i än högre grad mitt liv. Varje rensad hylldecimeter ger  livet rymd och glädje - och sommaren står för dörren, än en gång. Fint att få leva, helt enkelt.