Nej, jag känner mig inte gammal. I alla fall inte inombords.
När jag tittar mig i spegeln ser jag rynkor, påsar, valkar, slappt skinn och allehanda ålderstecken. Min hals är liksom rutig, nuförtiden. Mitt hår är grått, nästan vitt, sedan länge, och inte springer jag så fort som förr heller, men jag känner mig liksom inte gammal.

Ögonen har jag för länge sedan slitit ut, så till den grad att jag  behövt nya linser och har just (igår) genomgått min andra katarrakt-operation. Jag fick förtur för att jag var så ung! Det kändes liksom både bra och dåligt på samma gång...

Innan jag blir för gammal är det så mycket jag vill göra.
Så många platser outforskade, så många oupplevda äventyr. Så många osagda ord. Så många ogjorda borden. Jag vill ju vandra Inka-leden, fotografera isbjörnar på Svalbard, åka till Afrika och sova i tält ute i det vilda, åter få dyka med hajar, muränor och barracudor. Jag vill lära mig spanska,  och att måla. Jag vill få uppleva pirret under förälskelse och få ha picnic i sovrummet, med nån jag älskar. Jag vill få göra galna saker. Utmana mina rädslor, komma över min höjdskräck.

Jag ser på mina vuxna barn, den ena fyller 31 om en vecka och den andra 30 om en och en halv månad. Båda stadgade familjeförsörjare på väg in mot medelåldern och jag känner mig mer jämngammal med dem än med mina forna klasskamrater. Gamla tanter. Och riktiga gubbar. Fula gamla gubbar.

I går när jag anmälde mig i receptionen inför ögonoperationen upptäckte jag att "tanten"  som registrerade mig var en gammal klasskamrat som jag inte sett, mer än kanske en gång, sedan vi slutade skolan. Vi växlade några ord.
Medan jag väntade på att ögondroppar skulle göra verkan satt jag och funderade på var all tid tagit vägen? Vad blev det av våra drömmar? Allt som vi planerat? 

Is this it?

I want more...