Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




JagMinns


31 år Male icon


Dagbok

Dagbok - Maj 2019

« Tillbaka till dagböcker



Söndag den 19 Maj 2019

Reflektioner över tiden.

Det har gått ganska så exakt en vecka sen det hände. Sen allt hände. Känner jag skam? Känner jag skuld? I stundens hetta känner jag bara total och magnifik känsla av frihet, eufori, lugn samtidigt som jag sakta håller på att hitta tillbaka till mitt riktiga jag.

Livet är... komplext. & har jag någonsin varit så intelligent som jag tycker mig att vara? Så intelligent som jag byggt upp i mitt inre att vara? Allt håller på att falla på plats, sakta och sakta, bit för bit. Det är en skrämmande väg det här. Det tänker jag inte ljuga om. Men samtidigt så har jag nog någonsin aldrig känt att jag varit på så här rätt bana tidigare. Samtidigt.. återigen, har jag aldrig fallit så här djupt som jag gjort nu heller.

Poesi, poetik, dagbok & brevduvor. Det är underbart när man sitter här och faktiskt mår bra. Fantastiskt även.
Min skuld kommer att hinna ifatt mig i sinom tid. Den har redan tagit sitt pris sakta men där är mer att komma. Hur ska jag kunna förlåta mig för det jag gjorde? Hur ska jag kunna förlåta mig själv för den stora skadan jag gjort? Mina händer.. Som jag sagt så många gånger förut är nu röda. Jag är skyldig.
Men även fast jag är det monster som jag insett att jag är, känner jag samtidigt en sorts lättnad.
För faktumet är, att det är nu jag börjar ta chanser och leva ut på riktigt i mitt liv.







Fredag den 10 Maj 2019

Försvunnen i strid.

För första gången på länge... Så känner jag en välbekant känsla i min kropp. Den är min. En känsla som jag faktiskt förstår. Känslan är.. Ett bud. Ett message. Något som säger åt mig att jag måste checka in med mig själv.

Mina känslor ikväll, förutom denna vaga känsla, känns typ inte. Jag har svårt att komma åt dom. De genuina. Man kan väl säga att just ikväll så är jag inte den mest svävande på moln typ av person men.. Jag är ändå en del av mig själv.

Något fantastiskt att säga... Jag vill att något fint ska komma ut ur detta. Jag vill höra mitt inre tala till mig själv. Jag vill höra hur det är att sjunga fritt, inifrån utan att få någon dömande blick från mig själv.

Henne... Det är svårt med henne. Du vet.. Vi är så olika jag & hon men vi försöker ändå tillsammans. Jag tycker om henne. Det är jag säker på. Det ända jag vill är att kunna öppna mig för henne. Att hon ska förstå, förstå något.
Förståelse, hon måste förstå mig, mitt sätt att fungera, mitt djup, mitt läsande mellan raderna, mitt okonkreta sätt att uttala mig på.

Jag fortsätter att skriva.. Fortsätter att skriva i hopp om att mitt inre öppnar sig. Att jag öppnar mig. Det tar längre tid nu.. Tiden som jag aldrig har. Tiden som jag aldrig haft. Tiden.. Som för mig är så dyrbar. Utan den, kan jag inte fungera, utan den så faller jag långt ner. Utan den, så har denna världen mig precis var den vill ha mig. I dess.. Händer.

Att kunna försätta vara ett jag som passar in med alla andra är något som jag alltid kommer önska. Att kunna få bli stimulerad i vardagliga situationer med hjälp av min egen personlighet. Inser kanske nu att kvällens dagboks inlägg handlar om att jag behöver bekänna vissa saker till världen?

Jag har inte varit mig själv på sistone.. Inte helt och hållet. Jag vet på riktigt inte vem jag är. Inte när jag är i greppet på det här. På detta traumat. Då vet jag inte in eller ut.
Alla dessa fraser jag kör med här också. Dom är så.. Jordliga? Är jag jordlig? Var tog min rätta personlighet vägen? Ifrågasätter.. Ifrågasättande.
Jag förlorar mig själv lite när jag är med henne. Anpassbara den anpassningsbare.

Men det är inte hennes fel, det vet jag. Det är inte hennes skuld att lägga det här på. Jag måste.. Öppna mig. På ett eller annat sätt så måste jag öppna mig & släppa ut. Den tunga luften som finns här i.

Dagens skrivning, kvällens mörker. Jag inser nu att jag är en förvirrad själ som försöker hitta ut. Hoppandes från så många aspekter.. Hittade jag till slut dig. Jag vill se hur vi funkar, om vi kan funka. Jag vill se dig & jag vill försöka öppna mig till dig. Men jag är stängd, ikväll och dessa dagar har jag varit stängd för de äkta känslorna.
Men jag stannar kvar med dig inte på grund av dom. Jag stannar kvar för jag tycker om dig. Jag stannar kvar för jag bryr mig om dig. Jag stannar kvar för trots våra olikheter så lyckas du på något sätt att få mig att le på ett viss.
Jag stannar kvar för att jag vill att du ska få bli min & jag din. Jag stannar kvar... För att du har hjälpt mig se ett ljus som kanske kommer till att förändra hela mitt sätt att tänka till det bättre.
& för det.. Så behöver jag vara förlorad. För det så behöver jag vänta & låta livet visa mig som du så fint säger.
Jag ska stanna kvar. För dig. & för oss. Jag måste.





 

2020

juni (1)
maj (3)
april (3)
mars (4)
januari (1)

2019

december (3)
november (1)
oktober (3)
september (1)
augusti (6)
juli (4)
juni (3)
maj (2)
april (2)
mars (3)
februari (3)
januari (3)

2018

december (6)
november (16)
oktober (10)
september (7)
augusti (9)