Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




User avatar

Ulf Popeno


59 år Male icon från Lund


Dagbok

Dagbok - Juni 2007

« Tillbaka till dagböcker

Torsdag den 28 Juni 2007

2007-06-28

Jag stod i mitt kostall idag och grät. Nej, det är inte alltför ofta. Men jag har den egenheten att jag gråter när jag känner någon annans smärta. Jag gråter när jag hör förtvivlan, övergivenhet, smärta.

Jag lyssnade på ett program i P1 som heter Korrespondeterna. Två av mina stora idoler - Cecilia Uddén och Cordelia Edvardsson  pratade om Mellanösternproblemet tillsammans med Muhammed Fazlhashemi under temat tvivel. Cordelia är, trots sin bakgrund som tidigare fånge i Auschwitz, en korrespondent i Mellanöstern som ger en väldigt trovärdig bild av vad som händer där. Jag säger TROTS, p g a att om du har upplevt ett så starkt psykologiskt trauma som ett förintelseläger, är det otroligt svårt att behålla en opartisk syn på ett så nära infekterat problemområde som Mellanöstern.
Men hon gör det, och jag beundrar henne för det.

Men,det kommer till en stund då Cecilia faktiskt ställer en fråga kring detta förhållande.

"I samband med sextioårsdagen av Auschwitz befrielse så skrev du i en artikel , 'det går aldrig över. Minnet av det öde landet är för evigt inbränt i sjlen. Hur kommer det då sig att du har blivit som du har blivit och inte lider av denna paranoia? Det handlar ju inte bara om att se att den israeliska staten är en stark militärmakt. Det måste ju vara personliga erfarenheter?"

Och Cordelia stakar sig, har svårt att finna orden. Och smärtan känns så påtaglig, som om den brann över radiovågorna. Hennes andhämtning förmedlar det otroliga trauma  hon upplevt.

Och hon säger till slut: "Jag kommer aldrig över smärtan, ensamheten, framförallt i Auschwitz eftersom jag inte upplevde mig vara en judinna, och gjorde inte de andra heller."

 

Jag själv var född tjugo år efter Andra Världskrigets slut, men finner likväl de fruktansvärda brott som begicks då, så otroligt upprörande p g a  en sak:
Det var normala människor som begick dåden mot normala människor. Det var du och jag som mördade oss själva. Det handlar inte om tyskar eller judar, homosexuella, muslimer i Bosnien eller toutsier i Rwanda. Det handlar inte om fiender och mördare, ondska eller terrorister. Det handlar om dej och mej. Du är kapabel att slå ihjäl mej, liksom jag är kapabel att mörda dej. Och vi kan båda göra det på grundval av en patetisk tro som avhumaniserar offret.

 






Måndag den 25 Juni 2007

2007-06-24

Ponera att du står inför ett intrikat val: Antingen kan du få hundra tusen i månaden medans dina vänner får femtio tusen, eller så kan du få tvåhundra tusen. Men, då får dina vänner trehundra tusen. Vilket väljer du?

Det som är intressant, är att i stort sett alla som blir tillfrågade väljer hellre hundra tusen istället för tvåhundra tusen. Varför?

Vad vi än företar oss, oavsett syfte och mål, så har det nästan alltid en social dimension. Och i denna finns inbakat en evig strävan att på olika sätt öka sin egen sociala rang. Denna strävan är så stark, att vi hellre försätter oss i en sämre materiell situation, i utbyte mot högre social rang.

På det sättet är pengar och materiell standard endast verktyg och ett sekundärt mål. Likväl har vi sett dess så enorma betydelse i ett socialt sammanhang, att vi blandat samman tillgången till materiella resurser med vår egen självbild. Vår kommersiella kultur är en produkt utav denna strävan. Sen kan man alltid diskutera problemet med Hönan och ägget, men jag har åsikten att den kommersiella kulturen är en produkt av vår strävan efter socialt självförverkligande genom materialism - inte tvärtom.

Den kommersiella kulturen ser människan, registrerar hennes önskan, åtrå och drift. Vår längtan efter en bekymmerslös barndom blir Mamma Scans köttbullar och "hemmagjorda" kanelbullar. Vårt sökande efter ett rikare socialt liv blir Spraydate, phonecafés och klubbliv. Allt blir en kommersiell produkt vi aldrig värjer oss ifrån.

På vägen dit förlorar vi förmågan att se varandra, att bekräfta och ge kärlek. Allt blir produkter och ting.





Lördag den 23 Juni 2007

2007-06-23

Dessa dagar är de dagar då jag inte borde vara här.
Efter sju dagar hoppar jag in hit för att känna en puls, en reflex, en ..nånting.

Varje text som kommer inför mina ögon får frågan att växa: Vad är text?

Varje uttryck som bränns in i svart ger frågan större tyngd: Vad är uttryck i text?

 

99% av alla texter härinne handlar om Me, Myself & I. Och jag börjar bli så trött. Och förbannad. Marken under oss mullrar, miljoner öden sätts på spel, sprängfyllda händer av makt lyfter foldrar och skakar andra händer, lika sprängfyllda. Barbari och slaveri, våld och underhållning smetar ner allt intill oigenkännlighet.

Likväl skriver alla om Me, Myself & I. Som aningslösa får, som tror de är kaniner.
En pseudoerotisk gruppterapi.

Kanske är jag uppknullad i hjärnan?  Förlåt mig då.






 

2008

december (1)

2007

juli (1)
juni (3)
maj (10)
april (11)
mars (3)
februari (9)
januari (4)

2006

december (5)
november (5)
oktober (6)
september (1)
augusti (9)