Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




User avatar

K*


104 år Female icon från Stockholm


Dagbok

Dagbok - Juni 2007

« Tillbaka till dagböcker

Måndag den 11 Juni 2007

Rum

Hon säger;
Andas! Det är snart över. Men du får inte titta. Du får fan INTE titta! Lova det!

Det kommer in sju personer i vita rockar och ledaren frågar om det är okej för dem att titta lite. De ska inte störa. hallå - för sent! Bara observera. Lite snabbt. Sedan ska de gå. Jag tror inte att jag svarade. Jag vet bara att jag tänkte att det här är bara sådant som händer mig. Ingen annan. Fan så bisarrt. Jag vill dö, jag vill döda, jag är förbannad och jag bara hatar. Precis alla. Åh Gud. Bedövningen för fan! 

Bedövningen kommer förmodligen inte hinna verka, säjer läkaren som i förbigående. Som om att det är helt i sin ordning. Som om att det inte skulle spela någon roll för mig heller. Han minns kanske sen att folk står i kö för det här. Det står att läsa i min färdigtryckta journal över hela Sveriges socialkontor och försäkringskassor. Folk står i kö för att det här ska vara över för min del och han säger med ett hurtfriskt leende;
Det här kommer att gå finfint! Det är över på ett kick om vi hjälps åt nu!

Finfint. Jovisst du. Hade jag haft en pistol så skulle jag satt en kula i skallen både på dig och mig själv. Utan att tveka. Men visst ska jag hjälpas åt. Jag har inte direkt så många alternativ att välja mellan. Faktiskt inga alternativ alls.
Mamma skriker åt skocken med vitrockar att de ska försvinna. Ut härifrån! NU!!
Sen tar hon min hand och kramar den hårt. Lite för hårt. Jag minns inte förra gången hon höll min hand. Det måste varit när jag var en annan. När jag var barnet jag. Nu är jag halvbarnet som ingen känner. Inte ens jag själv. Ingen kommer någonsin att känna mig igen. Men det visste jag inte just då.

Någon lägger en mask över mitt ansikte och säjer ; Här! andas HÄR och räkna till tio!
Vad är det för fel på de här människorna? Måste fan ha luft! Jag sliter bort masken. Den åker i golvet. Det gör visst inget. Det är ändå snart klart. Och masker, de faller till golvet ständigt och jämt här. Helt exalterade och i kör säjer de att jag måste krysta nu. Bara-en-gång-till, bara-en-gång-till.

Sa hon att hon älskar mig? Sa mamma verkligen det? Det hänger en affisch med TinTin på vänstra väggen. Så sjukt allt är här. Något är fel i mitt huvud. Sant.

Jag stirrar på klockan på högra väggen. Räknar sekunderna och jag undrar om den verkligen går rätt. Den verkar stanna ibland. Som om den har hicka. Läkaren måste visst klippa lite. Vad fan talar han om det för? Idiot! Det har bara gått tjugo minuter sedan vi kom hit. Och det är redan över. Läkaren hade rätt. Bedövningen satte in för sent. Och inte ett ljud från mig. Jag är så duktig. Jag kan verkligen hålla tyst. Verkligen.
FEM STYGN bara!  Men håll käften nu.

Söndag. 4:e Juni. Snart skolavslutning. Undrar om jag hinner vara med... Kanske kanske. Vill nu helt plötslig ta ett bra avsked av högstadiet. Det måste gå. Det är ju trots allt nian. Kläderna kommer inte att passa nu. Lärarna kommer att tårögt krama mig. Särskilt Richard och Birgitta. Sen ska jag resa bort. Undrar hur det blir att flyga med det här egentligen... Det lär göra ont som fan. Det har man ju hört. Och sen ska jag jobba som ett as hela sommaren. Jobba och röka upp alla pengar. Gud i himlen vad jag ska röka.

Fan, jag måste ringa honom också. Hur ska man säja? "Hej, nu är det över?" Jävla jävla skit. Men jag måste. Förklara att det är klart. Lite väl mycket tidigare än beräknat. Men vad fan spelar det för roll. Ingen blir väl gladare än han. Även om han egentligen inte har varit med alls. Han kan inte veta hur det att känns att försöka förtränga att det rör sig, att det växer, att det sparkar och att det berör mig. Han kan inte veta hur det är att vara den som ligger brevid och säjer att det är okej att gråta. Att tafatt stryka bort våta hårstrimmor är inte hans bit nu. Det är ingens fel. Det bara är så. Men jag kommer heller aldrig att berätta. För den som inte frågar är kanske inte heller värd att få ta del av rum bortom. 

Sedan är det bara lite pappersarbete kvar. En sista chans att ångra sig. Ett par sista frågor. Underskrifter. U n d e r s k r i f t e r. Hur mår du och är det säkert och vill du tala med någon. Jajaja. Allt är tvärsäkert. Kan man bli säkrare än så här. Jaha och Blabla. Och sen är snart allt precis som vanligt. Precis så vanligt ovanligt som det ska vara. Som det alltid har varit. Jag lever. Och vi ska alla vara helt vanliga vänner och familjer sen. 
 
Det är en pojke! säjer barnmorskan. Han behöver en liten operation. Men, ingen fara! Det är inget livshotande! Det blir bra. Allt blir bra. Du kan få se honom sen, om du vill? Annars kan vi ordna en polaroidbild? Han är ju så liten så han får ligga i kuvös ett tag.


Hm. 
                                           
Vad är det för fel på de här människorna? Deras hjärtan verkar ugnsrostade.

Ska jag berätta om operationen för honom? Han vill nog inte veta. Han har fullt upp med att vara ny pojkvän. Som jag har fullt upp med att försöka vara flickvän till nån annan. Så onödigt. Allt det här är bara så jävla onödigt.
Jag vill fan inte heller veta någonting. Det här känns inte bra. Nej.  Inte bra alls. Det här är mitt fel. Mitt jävla fel. Och något är så jävla fel i mitt huvud. Fan, vad trött jag är. Kan någon söva mig? För alltid? 

 allt blir bra allt blir bra allt blir bra ALLT blir bra
 åt helvete med det


Jag vill säga ja, till barnmorskan, men jag får inte fram ett ljud och mamma skakar frenetiskt på huvudet och avrättar hela personalstyrkan med blicken. Såklart. Hur kunde jag tro... något annat.
Jag hör pojkskriket och den nedärvda reflexen gör att jag lyfter huvudet för att se. Jag glömde visst vad mamma tyckte att jag lovade. Hon trycker ned handen hårt mot min panna och håller kvar mig där.

Nej, säjer hon. Nej. Du får inte. Tänk på London. Tänk på London!

Jag sluter ögonen och jag minns. Något är fruktansvärt fel i mitt huvud. Man får inte gräva ned sig. Så är det. Radera. Hjälp. Sudda. Le, för fan. LE. Det här är bara en dröm. Eller hur. En jävla dröm. Jag ska glömma det här. Jag har lovat alla att jag ska glömma det här. Snart så. När jag har vaknat.

På andra sidan London.
På andra sidan jag. 





 

2010

augusti (1)
februari (4)

2009

november (4)
oktober (6)
augusti (2)
juli (2)
juni (1)
maj (1)
april (1)
mars (1)

2008

december (1)
november (2)
oktober (1)
september (4)

2007

september (1)
juni (1)
maj (1)

2006

oktober (1)
september (1)
augusti (1)
juli (1)