Värmen vare med er.
Med dig vare ock värmen.

Fager vårsommar, simeleven.
Helgbadet var i hamn,
Simskolehemmet Dykeri.
Sked i vaniljsås, som i simeleven,
så ock på Poolen.
 
Vi tror på plusgradens glassmäktighet,
himmelsblåa fjordens kapare.
Vi for ock på resecirkus,
dess glödheta Sol, vår Värme,
vilken är badglad vid den soliga stranden.

Flådda ljungfrön med sangria
pinad under Pentlandspotatis.

Forsfest, öl och bravader,
leder stigen till båtsfiket.

Vi tror ock på den soliga stranden,
en solig, allmännelig ljusstyrka.

Låt oss prisa sommarn:
 
Vi prisa dig, vi tillbedja dig, vi tacka dig för dina stunder,

Värmens skrud, Himmelske njutning, Plusgrader, Glassmäktige.

Värme; Den Allra varmaste glödheta Sol, Jordgubbstristess,
Härliga strand; vågens, sandens och fritidens Strand.

Tag emot värmens vällust:

Sommar väl bekomme er och glädje er.
Värmen låte sin dräkt hulda er och vare er tillstädes.
Solen lyse över ert ansikte och give er ton.

I plusgradens,
molnens,
och den soliga strandens famn.

Jamen.

Vid foten av vulkanen Katla på Island fann man av en slump en liten åder av ett mjölkvitt hårt ämne. Det var hårdare än den omgivande porösa lavamineralen, och blänkte liksom musselpärlor i ljuset.

Man valde att kalla det för Elfenbenskvartsit på grund av dess utseende och mineralinnehåll. Ämnet visade sig äga märkliga egenskaper. Bland annat var det supraledande redan vid rumstemperatur. Det i sin tur la grunden till ett i det närmaste perfekt batteri, som snart skulle komma att ersätta bensinmotorn. Trots att man provborrade runt hela vulkanen fann man inte mer än denna lilla åder, som bara var två meter lång och en decimeter tjock.

På grund av den lilla mängden sålde Island ämnet för rekordsummor. Alla nationers forskningsinstitut ville ha en liten del att undersöka. Det gav öriket så stora inkomster att statslånet kunde amorteras, och att man kunde lägga om alla gator i Reykavik och bygga en trefilig motorväg runt hela ön.
 
Det tog inte lång tid förrän man kunde utvinna elfenbenskvartsit i laboratorium. Men det gav så små mängder att det visade sig vara omöjligt att kommersialisera.

Det enda sättet var att föra upp magma till ytan, och under olika kemiska processer låta det stelna långsamt. I Sverige fanns det goda förutsättningar att tillverka elfenbenskvartsit, på grund av berggrundens ålder, och att man kring dalarna fann en aktiv magmaficka tämligen nära ytan.

Alltså evakuerade man hela Dalarna och sprängde med hjälp av kärnvapen upp en grop som var tio mil i diameter, och borrade tills man fick magmakontakt. Efter en rekordtid, fyra år, kunde man tillverka elfenbenskvartsit – cirka tio kilo per år. Över hela världen borrade och sprängde man upp nya vulkaner, för att täcka det allt mer skriande behovet av mineralen.

De tusentals aktiva, men kontrollerade, vulkanerna spydde aska och gaser i atmosfären, som snart blev så giftig att luften inte gick att andas. Det fanns så klart inget som tydde på att det var vulkanfabrikerna som orsakade detta, eftersom syrahaltig atmosfär hade kommit och gått naturligt i jordens historia. Det löstes enkelt genom att använda syrgasmasker. Genom FN enades man om att filtren till dessa skulle vara komposterbara, för att spara miljön.

Sverige blev världsledande på att framställa elfenbenskvartsit, och lyckades snart också leda magma via floddalar ner till kusten, där mineralen framställdes. Utmed dalälven och piteälven, rann den trögflytande magman, och som med tiden förbrände älvdalarnas landskap till asköknar. Eftersom inga längre kunde bo där, och skogarna var borta, kunde man lägga om vägnätet i stora delar av landet, så att sträckorna förkortades mellan städerna, och på så sätt gjorde man stora miljövinster.

Det starkt frätande regnet dödade snart all växtlighet på jorden, men var inte värre än att några få utvalda särskilt stryktåliga arter kunde odlas i museiväxthus, som drevs enligt antroposofisk modell i största möjliga harmoni med naturen.

Vulkanutbrotten förde så mycket svavel och andra salter till haven, att korallerna dog ut på bara några år. Men även här fanns arter kvar i saltvattensakvarier runt om i världen, så det var förstås ingen större skada skedd. Man var också förberedd på fiskdöden, som följde kort efter, på grund av den höga salthalten. Detta hade man löst genom att skapa underjordiska odlingar för matfisk. Fiskfodret, som tillverkades genom bakterier, var kravmärkt och närproducerat. Att få tag på grottlax i butikerna var inga problem senare när produktionen väl var igång. Fisken distribuerades miljövänligt genom ett tågnät som drevs av underjordisk vattenkraft.

Man avlade också fram blinda grottkor som betade alger på de betongbesprutade underjordiska gångarna. De var genmanipulerade på sådant sätt, att deras metangasutsläpp var i det närmaste obefintligt. Här och där odlades potatis under värmelampor, som försåg människorna med kolhydrater. Elenergin kom uteslutande från förnyelsebara energikällor, vilket var ett strängt krav från de internationella miljöorganen.

Energifrågan var löst i och med elfenbenskvartsitens egenskaper, och i och med detta levde människor och djur snart i ett väl avvägt ekologiskt system långt nere i underjorden.
 
All denna kunskap om att överleva under jorden kunde överföras på månen, där man byggde ett jättelikt grottkomplex, skyddat från strålning och meteoritnedslag. Så småningom flyttade alla människor dit, då man kommit på ett sätt att klyva jorden mitt itu.

När jorden var klyvd i fyra bitar, tillverkades en jättedepå av elfenbenskvartsit, som skulle räcka i miljarder år. På så sätt hade man löst energiförsörjningen resten av universums levnadstid. Det företag som skötte distributionen och lagringen av elfenbenskvartsit, valdes ut vart fjärde år efter en upphandlingsprocess där man la stor tonvikt på företagets interna och externa miljöarbete.

Jordens befolkning, eller numera månens befolkning, beskattades hårt för att bekosta det omfattande miljöarbetet. Men ingen klagade. Miljön är trots allt en mycket viktig sak för de flesta.