Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




User avatar

Dagbok

Dagbok - Juni 2010

« Tillbaka till dagböcker

vinter 2010



Söndag den 20 Juni 2010

När man är död vet man inte om att man är det - isolering (1)


 


Jag stänger köksfönstret och går in i lägenheten. Vankar av och an, får ingen ro. Studerar rummet, stökigt men inte på något sätt opassande, det ser bebott ut. Min gamla gröna soffa, som numer mest fungerar som avlastningsyta, ser värst ut. Där ligger några skjortor, ett par jeans, dom jag köpte när den där hurtiga expediten höll på att bli vansinnig för jag provade par efter par men aldrig var nöjd, jag tror hon slet upp provhyttsdraperiet med flit när jag stod i bara boxer-shorts där på slutet bara för att förnedra mig, fast kanske vart hon glatt överaskad, det bjuder jag gärna på hur det än var. En väska, några träningskläder och så min gråa kavaj, lätt skrynklig, köpt i Bologna för många herrans år sen, den hänger med än, klassisk. Tyckte då att om man är i Italien, modets hemvist, då måste man se till att köpa sig någonting när man är där. Jag har varit i Italien mängder med gånger sen dess och sällan köpt några kläder där efter det. Jag hade inget direkt för ögonen då, det blev en grå kavaj som jag tyckte var alldeles för dyr just då. Jag hade nog fel, för den används ju fortfarande, det var väl investerade pengar därmed. Låter bli att titta på den där avstjälpningsplatsen hädanefter den gör mig bara illa till mods, men jag har ingen lust att göra nåt åt den, inte nu åtminstone.


Häller upp lite halvtaskigt chilenskt, dämpar belysningen en smula, försöker komma ner. Slår mig ner i den rödvita sextiotalsfåtöljen, så rätt så designsnygg men ganska obekväm vilket i sig faktiskt är lite bra för man somnar inte så lätt i den. Mitt hem är fullt av massa sånt där, saker som är snygga eller unika var för sig men tillsammans bildar dom ingen helhet, det är ett misch masch, och sen var det det här med funktionaliteten eller bekvämligheten, inte alltid satt på första parkett direkt. Bestämmer mig för att försöka läsa, frågan är bara vad. Om man ska va snäll kan man påstå att jag är dynamisk när det gäller läsning, inte sällan har jag uppåt en 8-9 stycken böcker jag läser samtidigt, alla lästa en sådär hundra sidor ur. Ska man vara mer reell ska man nog kalla splittrad. Plockar upp en akademisk biografi, händer inget, svårgenomträngligt. Resonemang som min rastlösa hjärna flyr ifrån. Dumglor på texten, bläddrar bland registerposterna, ger upp, tillbaka med den in i hyllan för den här gången.


Fyller på med mer vin. Börjar vanka återigen, men jag låter datorn stå orörd och teven vila, jag lovar mig själv att inte fastna i det, jag håller det. Tittar ut genom rutan, det är bister vinterkväll. Världen är inglasad i frost, is och snö. Stjärnklart och knappt en vindpust. Det är ett järngrepp därute, som håller på att förlama landet. Jag kan inte låta bli att gilla det. Inställda tåg, vattenledningar som fryser sönder tak som rasar in eller rasrisk som stänger idrottshallar stormarknader. Det blir back to basic på nåt vis, vad det hela handlar om. Om vi nu byggt landet så att det inte kan klara av att några tåg är försenade ja då har vi helt enkelt byggt det här landet fel, för det är inte det handlar om. Någonstans tror jag också att det skapar en viss mån av samhörighet, folk kommer närmare varandra därute när det är såhär, man hjälps åt, man gör det bästa av situationen, det är ett gott tecken. Allt det där inrutade bryts upp en smula, lite kaos mår vi bara bra av. I Chile är det jordskalv som flyttar på hela jordaxeln och sen efterskalv på efterskalv på det, där är det ett annat kaos ett riktigt kaos, där sätts vad det hela handlar om verkligen på sin spets. Existensen. Det så kallade snökaoset, kylan som lamslår landet ja den är faktiskt bara och enbart uppfriskande i sammanhanget. Det må vara kallt ute men härinne går elementen på högvarv och allt det här rastlösa vankandet gör mig klibbig av svett. Jag knäpper upp skjortan ända ner och blottar bålen. Försöker nollställa mig, blåsa ut de kringflackande tankarna som ändå inte fäster någonstans. Intar den obekväma fåtöljen igen. Bläddrar bland en hög med skivor som ligger i bokhyllan bredvid. Nirvana-bootleg, ”lyssnar-techno”, två soulsamlingar. Cocteau Twins och några brända blandskivor. Jag stoppar in en av soulsamlingarna i diskmaskinen och tar på mig hörlurarna, Jerry Fuller stämmer upp i ”Double life”. Det griper tag i en liten bit av mig. Ger mig planlöst i kast med texterna i Strages samlade, bara för att komma igång med läsandet igen, vägen in i min uppgift. Det går inte, den är outhärdligt förutsägbar, utmanar inte minsta lilla del av hjärnan även om flera av fenomenen eller ämnena i sig är intressanta. Men det gör mig inte ens irriterad, vilket det borde göra, lämnar mig bara med en efterhängsen suck. Jag dricker ur mitt glas, hoppas att lite vin ska få fäste i blodet och ta mig till nästa nivå. Låter tankarna vila i soulmusiken ett par låtar, det känns och det känns gott. Eller det är gott att det känns snarare kanske. Går ut i köket igen för att ta en röka i fönstret. Mobilen ligger på köksbordet och den lyser av två nya meddelanden. På ljudlöst förstås, därför uppmärksammade jag inte när dom damp in. Alltid på ljudlöst när jag är hemma, klarar inte av signalerna och det där ohälsosamma propsandet på uppmärksamhet just precis NU, svara inom trettio sekunder annars kommer det ett till som undrar var du är någonstans och varför du inte svarar. De flesta av mina vänner har lärt sig det där och förlikat sig med det, att jag svarar när jag ser det om jag nu vill svara. Man är faktiskt herre över sitt eget liv även med en mobiltelefon ständigt närvarande. Det ena är från kompis med lite skrikiga kommentarer kring kvällens fotbollsresultat, jag väljer att inte svara på det, imorgon kanske. Det andra är ett kort mess från R, hon skriver att hon tänker på mig och undrar vad jag har för mig. Jag svarar lika kort: att jag försöker läsa men det går åt helvete, att jag vankar omkring och blir svettig och att jag tänker på henne också. Vilket ju inte är helt sant men heller inte en lögn, hon finns där i bakgrunden till tankarna någonstans. Nöjer mig med det och lägger tillbaka mobilen på köksbordet.


När jag öppnar köksfönstret är det som att bli lätt örfilad av kylan som slår emot en, man rycker till och vaknar till. Jag tänder min cigg och härdar ut. Det är en skön dov tystnad där utanför fönstret, all snö bäddar in tystnaden och den blir accentuerad. Två harar i sakta mak över snön, kanske letar dom efter nåt att äta i denna djupfrysta tillvaro. Ja vem fan letar inte efter näring i en sådan här djupfryst värld.


Jag kan inte bromsa, tänkte jag högt för mig själv


Just precis dom orden. Vet inte varför. Vad fan menade jag med det? Att jag inte kan bromsa antagligen, just så som det utskrevs. Jag kör på mitt race tills jag det kraschar, bom stopp. Ser inte väggen, hindret, eller kanske ser jag är medveten om det men tar mig ändå fram till det i högsta fart och sen pang tvärstopp, blodig panna, hjärnskakning kanske en tids förlamning,bara skrot kvar av ekipaget. Ayton Senna, Ronnie Pettersson och jag. Det finns inga skyddsräcken i världen som kan stå emot en krasch som är så målmedveten.


Vad är det sällskap gör med en egentligen? Tar rastlösheten ur en, får den att försvinna? Knappast, den bara omvandlas, det är som energi, den kan inte förstöras. Sällskap omvandlar den till skuggor, något man måste jaga och som en nedärvd instinkt jagar man förstås efter. Mannen, jägaren för primitiv för sina egna psykologiska spel, ser bara en uppgift, det konkreta åtagandet och jagar den följer den tills den är uppfylld eller onåbar. I sällskapet jagar vi ut, söker känslan i det som får en att inte sitta still, och i isoleringen hittar rastlöshet något nytt åt oss att jaga efter. Sällskap kan aldrig vara något annat än just sällskap, aldrig en uppgift, hur gärna vi än vill tro det, hur gärna vi än vill förställa våra liv till att det är så. Så när sällskap tillåts vara just sällskap först då kan det vara något meningsfullt och bra.


Med de tankarna i min hjärna fick jag faktiskt lite ro, eller om det var vinets förtjänst en bra kombination kanske. Landade i den där fåtöljen som håller en vaken, fick fatt i en text som var tillräckligt intressant för att försvinna in i, en gammal text 30-tal nånting tidigt 40 kanske, om modernistisk konstteori. Låter torrare än det var, den hade fullt med livsbejakande resonemang i sig och så det där språket det lite gammaldags omständligt men vackert. Det var en text jag måste ha rotat fram till någon av mina uppsatser back in the days. Stencilerad, hade blivit kvar i en bok där i hyllan, inte så lång tolv femton blad med text på båda sidorna. Det var ju så man gjorde då för att spara pengar på kopieringspapper som student, man kopierade dubbelsidigt. Jag mådde verkligen fint där en stund, det var en sådan där stund som man romantiserade kring, lite vin, ro, en bra text och den där känslan.



Jag blev förbannat mycket människa där några ögonblick


 






Torsdag den 10 Juni 2010

XIV


Detta sönderfall


och staden som förvrängd av nerver


Jag har en drog ned längs kusten


Den har aldrig gjort mig något ont,


och Florens var är du nu i denna stund,


när jag behöver dig som mest?


Vad mer kan jag göra,


än att ställa fönstren på vid gavel, spela Jussi och dricka mitt vin?


Bara i sagorna min vän,


följer dom smulor och går nakna på parad


En dag i taget, en natt (i sänder)


 


Men var hon här skulle hennes mun komma ihåg mig


Aldrig konventionell Honey, mysteriet i en relation.


Stänger bara ute och förtrycker, allt det som vill leva, som är det viktiga


Deltar inte i erat utmålade könskrig


Jag är bara en man, jag har mina skäl, jag har mina begär och drifter


Jag kan inte vara någon talesman för halva befolkningen


Jag vet bara att jag vill ha dig naken här i min säng, just nu.


Och jag vet varför.


Men det säger inte ett smack om hur män fungerar eller något om strukturer, det säger inte ens något om hur jag fungerar faktiskt.


Här och nu, en dag i taget, en natt


 


Får jag fråga en personlig sak?


Vem är jag för dig? Vilka är dina förväntningar?


För det är ju dem vi förälskar oss i


Jag frågar för jag vet inte längre vilka förväntningar jag har på mig själv.


Jag vet vad jag håller på med, det räcker för mig.


I alla fall just nu.


Sorterar ut kärlek och dess motsats,


och jag har bokat ett hus på Sicilien


men inte vem jag ska dela det i två veckor med...(?)


Kanske bara mina böcker och papper&penna?


Några utvalda brev att skriva, påbörja nåt nytt skrivprojekt som kommer bli ofärdigt.


Nej, för ensamt och det är fotbolls-VM


Vet man ju hur det kommer att gå


(Ja inte VM alltså)


Man kommer bli stammis på den lokala trattorian med TV´n i hörnet och bli sittandes där


För där finns ju allt man behöver... nästan


 






 

2012

februari (2)

2011

november (1)

2010

juni (2)

2009

april (1)

2008

juli (1)
januari (1)

2007

december (1)