orden känns så tunga idag.

finns ingen flyt, ingen kärlek, ingen värdigthet

i något man skriver.

Refuserat mig själv gång efter gång.

Tårarna rinner, sakta nerför min kind.

Var finns ni tröstens ord?

Eller skall det vara tyst en sådan här måndag?

... skall vi böja oss ner i sorg och vanmakt en stund

och bara stilla oss, inför detta hemska.

Och samla kraft och mod, att i framtiden,

bemöta ondskan varhelst den närmar sig...

ÖVER 80 DÖDA PÅ Utøya.

En högerextremist skyldig till både Utøya skjutningarna och Oslo bombningarna!

----------------------------------------

Vaknade halv fyra. Någon gallskrek på gården, efter ett kvinnonamn. En mor på sök efter sin dotter. Svenskar.

Modern var inte nykter. Hon skrek och gapade, även när dottern kom ner till bilen.

Hon ringde polisen och skrek om svartskallar och negrer - som hon trodde - misshandlat dottern. Att polisen skulle hit nu...

En svart man vågade sig fram. Hon kallade honom för neger, så att alla på området hörde det - inte bara en gång utan flera.

Polisen kom inte, innan hon hann åka därifrån.

Nu är det lugnt.

Men tänk om folket här hade reagerat med annat än huvudskakningar åt hennes grova rasistiska utfall?

.....

Jag är så trött på fyllesvenskars rasistiska utfall!!! Jag är så trött på att höra rasistord slängas ut till höger och vänster när något händer! Jag är så trött på att till synes schysta svenskar sitter och pratar skit om flyktingar och invandrare!!! :(

Jag har följt händelseutvecklingen genom tv:s olika nationella och internationella kanaler. Och jag bävar inför det som hänt och framtida konsekvenser.

Jag bor mitt inne i ett segregerat område. Jag vet hur utsatta flyktingarna är. Jag vet hur ifrågasatta muslimska, skäggiga män är!

Jag tog en nattlig promenad med hunden för att rensa tankarna. Fredagnatt i en småstad. Motorerna tjuter. Ungdomar skriker och gapar.

I mitt område har muslimerna i sina traditionella kläder, ett möte på gårdsplanen. Strax innan midnatt.

Jag försöker sova. Men hamnar vid datorn.

Hör motorljud. Och högljudda röster. Ställer mig vid fönstret och tittar.

Två unga somaliska män. Tonåringar. Pojkar? Stoppade och visiterade av burdusa polismän. Om jag inte tar fel hör jag rädsla i polisens tonfall, när dem frågar efter stickvapen... 

Vart är vi på väg?

Nej, jag är inte rädd att vandra på min gård. Men jag är rädd för motsättningar. För vendettor. För hat mot folkgrupper.

... och vad allt detta kan ställa till med!