Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




User avatar

Minkki

VIP icon
82 år Female icon


Dagbok

Dagbok - Juli 2014

« Tillbaka till dagböcker

prazniek är den årliga fest som hålls på en kyrkas "namnsdag" - i det här fallet profeten Elias kyrka, belägen på den vackra begravningsplatsen i Lappviken. Kommentera gärna språket! här finns visst många finlandismer, hinner inte tänka efter före ;)

Måndag den 21 Juli 2014

En typisk Dag - prazniek och Mr. Gudasänd

 


20.7.2014


Prazniek!


Sommarens stora händelse, profeten Elias dag. Det kyrkliga dygnet rullar på från 18 till 17:59, därför firades festvigilia på lördagskvällen och festliturgi på söndagen. Till vigilian kom jag inte iväg - tappade rösten, och då sjunger man inte särdeles mycket. Värre än så, med näsan i  pappren tappade jag uppfattningen om tid. I morse gick det bättre - lade lite sent  iväg till gudstjänsten som inleddes med vattenvigning. Men i god tid för själva liturgin. Det är ju alltid en tröst. Upp för den smala vindeltrappan till läktaren och kören. Trångt om saligheten, noterna och notställen grupperade oss i trioler. De små fönstren gav inte särskilt mycket luft, trots att de stod på vid gavel. Däremot drogs rökelsen snabbt upp till läktaren. Och - mycket riktigt. Där gick rösten igen, inte ett ljud fick jag fram. Det hjälper föga att profylaxa med antihistamin - rökelsen tränger in i luftrör, kaviteter och glottis, torkar ut slemhinnorna. När yrsel sällade sig till bilden insåg jag faktum. Too much is too much. Om jag skulle dimpa var det bäst att göra det nere i kyrkan eller ute på gården. Tanken på att ställa körkompisarna inför en situation där en avsvimmad mink antingen skulle uppta en hel del golvyta liggandes, eller - värre än så - skulle bäras ned för den smala vindeltrappan....  usch, fy och tvi! Tyst och stilla backade jag därför ner för trappan och trängde mig ut genom dörren. Det är märkligt hur underbart lite skugga, frisk luft och en och annan vindpust kan vara! Trappan var alltjämt välbefolkad av människor som inte rymdes in i kyrkan. Föräldrar med barn - en liten flicka i anilinröd prinsessklänning hoppade och skuttade i trappan, så som friska barn gör, en pojke som tvinnade runt mellan människorna och däremellan sprang iväg mot gravarna -  unga människor, medelålders. Dags att inse att jag är gammal vorden, tänkte jag och stegade till den låga muren där några äldre redan satt. Tänk vad skönt det kan vara att befinna sig utanför! För tre år sedan tänkte jag mitt första Aldrig mera! Aldrig mer sjunga en påsknattsgudstjänst, krafterna räcker inte till för det. Året därpå såg mitt undermedvetna till att det blev så, då bröt jag benet och befann mig på sjukhus, fjärran från alla kyrkor. Men fick följa med den televiserade gudstjänsten, och sedan rulla tillbaka till sjukhusbädden. Nu kom då den bleka insiktens minut också när det gäller praznieken, där jag för två år sedan ännu klarade av att stå på kryckor i två timmar. Att inte mäkta stå på sina vanliga ben!  Åtminstone om det är ashett och mullrande åska i luften. Skam den som ger sig! In igen, och upp igen. Sedan gick det bra, med processionen mellan gravarna, med resten av gudstjänsten och med kaffedorian på gården. Skönt att träffa folk, efter enstörigheten. Åskan mullrade och molnen skockade sig, men ingen blixt ljungade, ingen vattendroppe föll.


Mr. Gudasänd


- Avslutningsvis drog jag via posten iväg till det lilla pelicanförrådet  som ska vara tomt inom en vecka. En körkompis med familj hade lovat komma och lyfta ner de översta lådorna längst bakom i förrådet, med min längd och så kallade styrka är nämligen max fyra halvkubikslådor på varann hanterbart. Nu var de sex, därtill så tunga att jag inte förmådde rubba dem ens om jag ställde mig på några lägre lådor.


När jag förberett körkompisens insats genom att lyfta ut allt som stod framför de höga staplarna och var beredd att vänta två, tre timmar ringde telefonen. Jag svarade glatt i tron att det var han. Men nej, det var min vän och vapendragare Mr. Gudasänd, som tillsammans med sin sambo hade hjälpt mig med den tröga utflytten till exilen. -"Hej, jag är på väg till snöleoparderna med några gäster, sitter på busshållplatsen alldeles nära dig. Hur går det?"


Behöver jag ens säga att han tog en annan buss än den han tänkt sig? Redan femton minuter senare var han mig till undsättning på förrådet, lyfte ner lådorna och drog iväg igen för att hälsa på de små snöleoparderna. Godmodig som bara den skrattade han - "Det verkar som att jag är gudasänd att hjälpa dig". Och så var det. Så är det. Och så har det varit genom hela flyttprocessen. Utan att vi någonsin fört några gudeliga samtal, föll sig hans ordval som det enda naturliga i situationen.


Sedan gick resten någorlunda i ett huj. Facit efter sju timmar blev en liten korridor i det större förrådet, några böcker hemsläpade och ordentliga noteringar på diverse anonyma lådor. Två kubikmeter plus småkrafs klara för Emmaus. Och den nedgörande påminnelsen om att två kubikmeter Dikter och två kubikmeter Foton väntar i slutändan...


 






 

2014

juli (1)
mars (1)

2013

maj (1)