Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




JagMinns

VIP icon
27 år Male icon


Dagbok

Dagbok - Juli 2019

« Tillbaka till dagböcker



Lördag den 27 Juli 2019

Kod identitet återfunnen.

Denna väg har jag vandrat länge.  Rädd & ensam har jag upplevt det om och om igen. Inom mig. Där inne där jag varit alldeles ensam. I en värld som varit så svår att förstå. I en värld där jag inte vetat hur man kan hjälpa till.
Alla mina äventyr. Alla mina bravader. Där ute. I den riktiga världen. Jag kan inte förklara nog hur mycket de hjälpt mig. Uppåt. Mot min väg. Men likaså lämnar de mig toma. Toma i ett skal. Skalet som gör att jag aldrig mer vill tillbaka ditt igen. Att jag aldrig mer vill uppleva denna tomhetskänsla. Att jag aldrig mer vill bege mig ut och söka upp ett nytt äventyr. Eftersom.. Var lämnar det mig egentligen? I misär. I total misär.
Men jag kan inte sluta... Jag mår samtidigt bra. Bra för jag lyckas. Bra för jag öppnas. Bra för att jag aldrig någonsin varit så mycket mig själv som jag är nu. Bra för jag är bra. Bra för att jag är älskvärd. Bra för att jag har förmågan inom mig att älska andra. Den kärleken räcker. Både till mig själv och till andra.
Jag är mig själv. Och innan jag slutar söka. Så kommer jag att få total inre frihet på detta jordklot. Jag kommer aldrig sluta söka. Efter kunskap. Kunskap att förstå alla aspekter i mitt mänskliga sinne möjligt.







Onsdag den 17 Juli 2019

Ge mig näring för att läkas.

Efter allt som har hänt nu, så känner jag att det finns så mycket till denna världen som jag inte vet. Det är precis som jag öppnats upp till något större, till verkligheten av allt. Efter att ha kollat på artistiska människor och deras resa så förstår jag att det är de som jag egentligen strävat efter hela tiden. Bara det att jag inte viljat visa någonting för den riktiga världen.
Samtidigt så bär jag på alla mina sår inom mig att när jag väl öppnas upp, så kommer all den smärtan ut på en och samma gång och bara det är en läskig upplevelse att gå igenom.

Jag har haft en helt underbar helg. Det har jag verkligen. På riktigt. Jag har varit på äventyr både fredagen och lördagen och träffat på två tjejer som jag tycks ha en connection till. I stunden, gjorde detta mig överlycklig. Verkligen. Jag kunde fungera, jag var glad, det var som att allting bara föll på plats.
Det är de som är, jag kan alltid fungera bara jag har den tryggheten vid min sida. Något som är stabilt och något som bara flyter på.
Problemet kommer senare. När de tas ifrån mig. Min öppenhet.. Förvandlas till min värsta mardröm där jag är alldeles för öppen för mitt eget bästa i ångesten och en känsla av att de personer som jag känt denna glädjen med, inte är kvar där med mig.
Under dessa perioder när allting är bra, känner jag för snabbt och för intensivt. Hur ska jag kunna stoppa det jag egentligen känner?
Jag frågar mig själv om detta verkligen är mina autentiska känslor eller om det är en skada jag har fått med mig sen tidig barndom, tonåren eller en blandning av bägge två.
Det är nog det som tär på mig mest. Att inte veta. Att inte förstå. Om jag inte förstår.. Hur ska jag då kunna göra det bättre? Istället svävar jag i en värld av ovisshet där jag bara har stängt av.

Denna helgen har varit bra. Fantastisk även om du hör om den som historier. Kollar du mig djupt inne i ögonen dock, säger mitt namn rakt ut och frågar hur det egentligen kändes så kommer jag att svara att det var helt meningslöst. För vad har jag kvar efter allt det här? Minnen av det förflutna och ett väldigt brustet inre.
Dock... Så har jag även detta dagsboksinläggg nu. Detta inlägg som är väldigt ärligt skrivet om verkligheten och vad som faktiskt har hänt med mig. Och jag antar att om det inte hade varit för alla erfarenheter av helgen, så hade jag inte haft något uttav de alls.







Torsdag den 11 Juli 2019

Öppenhet välkomnar total lycka.

Alltså jag svävar. I detta ögonblick så svävar jag. Helt lyrisk av mig. Vad händer? Hur händer? Att kunna känna sig så fantastisk fri, flytandes på alla möjliga moln! Helt fantastiskt!

Försts dagen på det gamla jobbet igen och redan där... waow... Jag är tillbaka. Jag är hemma, äntligen är jag hemma!
Åkte på en utflykt till Malmö idag och jag bara kände det väl där inne. Malmö är en otroligt vacker stad. Med alla dess torg och stora fina byggnader. Wow! Här vill jag bo kände jag.
Precis samma frihets känsla jag kände som när jag var utomlands, hade jag även idag. Precis... Likadant. Jag har upp nåt eufori liksom. Jag är där. Jag är där precis var jag hör hemma. Den högsta drömmen. Det högsta stadiet. Jag bara svävar, alltså waow vad känslor är fantastiska och kan bära dig till helt underbara platser inom dig! Jag älskar mig själv.
Men... Till och med nu när jag är på väg hem från Malmö igen. Så händer det. Det sitter en tjej mitt emot mig. Och jag märker att hon kollar på mig ganska ofta.
Intuitionen jobbar... Vad händer? Är de detta? Attraktionen? Jag känner den. Gör hon?
Jag lägger min blick på hennes fönster, inte så jag kollar på henne men jag har fokus i ögonvrån för att se om hon kollar.
Då drar hon upp blicken, kollar på mig, lägger ner huvudet för att sedan kolla på mig igen. Två gånger kolla hon i skedet på 2 sekunder. & då. Där & då. Så visste jag. Jag visste vad det var. Attraktion.
Så vad gör jag? Börjar prata med min vän bredvid och är 100% mig själv. Alltså väldigt mycket. Vilket är en person som ger ut så mycket positiva vibes. Och jag märker att hon fortsätter att kolla på mig.
Då gör jag det. Lyfter huvudet och vänder det mot henne. Kollar henne rätt i ögonen. Helt fantastiska blåa ögon har hon. Damn vilka fina ögon. Helt kär. Men jag ler. Hon ger ifrån ett något awkward leende, precis som att hon inte var beredd på vad som skulle hända.
& sen? Blissfull. Fantastisk. Eufori. Jag fick mer power, mer än vad jag redan hade. Jag var gud kände jag efter det där.

Det är de jag menar. Det är såna här moments jag lever för. Attraktionen. Attraktionen mellan två parter. Mellan mig och en annan. Kommer aldrig kunna sluta. Kommer aldrig vilja sluta. Lusten är för stark för att jag ska sluta nu. I detta ögonblicket i mitt liv. Där jag kan uttnytja min unga aura till något bättre. Något finare. Till det som faktiskt gör oss till människor och meningen med hela vår existens.
Idag var en bra dag.







Onsdag den 10 Juli 2019

Ett inre söker efter svar.

Här är jag igen, skrivandes i stundens hetta. Mycket som har hänt dessa senaste dagarna. Mycket som jag inte har kunnat processera. När jag sitter här och känner på det så är det ofantligt mycket. Det är helt sjukt. Att jag lyckats hålla allt detta inom mig till detta ögonblicket här.
Det här bara varot långa dagar.. Långa dagar utan möjlighet att kunna vara introspektiv med mig själv. Jag har liksom inte haft möjligheten att gå in där.. Hur kunde jag gå så långt? Att falla så djupt. Att blockera det som finns i mitt inre när det bara forsar ut nu.
Hon skrev till mig.. Hon skrev och det gjorde ont. Klandrade mig för allt som har hänt igen. Klandrade mig för att det var jag som gjorde fel. Jag frågar mig själv, kunde jag göra rätt med tanke på allt vi gick igenom tillsammans? Med all den smärtan jag genomgick tillsammans med henne. Idag så vet jag inte.
Jag hade viljat inse sanningen för gott. Att om allt var så felaktigt gjort av mig, så hade jag kunnat påbörja min resa för att försona mig själv. Försona min själ. Göra den ren igen. Bli.. Den människan jag alltid hoppats och strävat efter att bli.
Men nu.. Att få vara här. Att få vistas i ett rum, ovetandes om vad som är rätt och fel. Ska jag glömma och gå min väg? Eller behöver jag försöka göra det hela rätt för en gångs skull? Ska jag vända mig till mig själv och låta detta vara en andledning som förändrar hela mitt liv? Att gå på mission igen. Vad ska jag göra? Var ska jag vända mig?
Jag har helt ärligt ingen aning vad som har hänt under den tiden jag var tillsammans med henne. Mycket var svart.. Mycket var svårt. Mycket var jag som gav upp mig själv eftersom jag inte kunde se verkligheten och vad som egentligen hände. Mycket.. Sår i mitt inre. För mycket. Och hela upplevelsen är jag rädd för har krossat mig ännu mer.
Vad vill du från mig egentligen? Vad är de du söker? Jag står här. Snälla, säg mig vad det är du vill från mig.. Jag klarar inte av att leva med denna skulden på detta sättet som jag gör.
Kanske.. Hittar jag försoning i det hela en vacker dag. Cloud gjorde ju det. När han kollade över Zacks grav...
"Is this a grave?" - "No, this is the place where a hero started his journey."
Kanske borde jag göra samma sak. Kanske kommer jag inse det en vacker dag. Kanske så är det hela rätt att gå vidare ifrån & vara ifrid med den skuld som finns inom en. Kanske...

Till något lite lättare.. Jag blir alltid så sårad känner jag. Speciellt när det kommer till en partner. Att bara när jag just nu får kontakt med någon och börjar skriva lite lätt. Det gör mig så glad. Så lycklig. Jag blir så otroligt lycklig och tar verkligen i med de barnakänslor jag har inom mig. Men... Sen... Slutar de svara mig helt plötsligt. När jag faktiskt får upp ögonen och ser något intressant från en person så försvinner de ifrån mig. Varför frågar jag mig själv?
Det är då det börjar göra ont. Precis som jag mist något. Mist någon.
Blir ledsen när jag tänker på det.
Jag hoppas väl att jag kan få upp ögonen för någon i sinom tid. Även om det bara varar en liten stund igen. Samtidigt så känner jag att det är hemskt av mig att vilja det med tanke på vad som har hänt.
Men... Jag lär mig leva bättre till en annan gång.





 

2020

juni (1)
maj (3)
april (3)
mars (4)
januari (1)

2019

december (3)
november (1)
oktober (3)
september (1)
augusti (6)
juli (4)
juni (3)
maj (2)
april (2)
mars (3)
februari (3)
januari (3)

2018

december (6)
november (16)
oktober (10)
september (7)
augusti (9)