Snart är det skola. 

Snart sitter alla barnen i salar där papper virvlar runt med tal, ord och betyg, salar som luktar unket sedan dom städat dagarna innan. Klottrade bord och stolar i takt med whitebaord tavlan som är blå av all text som suttit där. Salar med fönsterbrädor att sitta i och prata och rent ut skita i läxor, och sätta sig på golvet i skymt av en lärare. Egentligen borde man inte längta.

Snart Leker dom små på baksidan, leker tafatt i klätterställningen och i rök, röket ur matpersonalens cigaretter. Och på gräs mattan springer dom upp, ner, upp igen och ner tills dom ramlar och slår sig och vrålar ut sin smärta. "Vad hände? Säg vad som hände, annars tänker jag inte hjälpa." Och barnen omkring står och tittar på sin fete, elake lärare. Stakars unge, stackars. Egentligen borde man inte längta.

Snart sitter 7:orna i sofforna och petar upp tyget så att lärarna måste dra in sofforna och sedan slänga dom. Och 9:orna tar sönder datorer i takt med att smula sönder pennorna. 6:orna står och tittar blygt på, och lär sig och 8:orna flirtar med de äldre. Tjejerna står bredvid och betraktar nöjt, killarna Imponerar genom att förstöra. Egentligen borde man inte lägnta.

Snart sitter elever i den nästan fulla matsalen och trängs i kön till pankakor medan dom skiter i soppan, drar sedan till centrum och köper godis. God mat? Knappast när det är tort ris och en hinna över soppan, för hård pasta och för rinnig köttfärssås. Mjölken för varm, Vattnet med äckliga bitar i och saften är slut. Egentligen borde man inte längta.


Men det gör jag i alla fall, för jag är en del av det. Jag längtar till det vanliga, till vardagen. Jag längtar dit.