Redan medlem?
Logga in
från Stockholm
Dagbok
Dagbok - Augusti 2006
|
Undrar om Coop nära också finns långborta?
Fredag den 25 Augusti 2006 Anteckningar i livetsvindMP3 spelaren är nerpackad i en låda. Avstängda och kvar glömda var också dvdspelaren, xboxen och datorn.Skall lyssna på mina egna hjärtslag, se livet och naturen spel samt bara räkna: en kotte, två kottar, mest för att det inte finns inlaggt i mobilens T9 ordlista... Solstrålarna forsade likt ett vattenfall ner från himlen och studsade mot vattenytan i horisonen, syrsorna bjöd på en symfoni i gräset samtidigt som den stora eken bredde ut sina tjocka vingar över marken för att erbjuda lite svalkande skugga. Ett vinglas var placerat i min hand, den gröna ängen som sträckte sig ner mot vattnet, speglade havets krusningar med sitt svajande gräs där de gula stråna påminde om blänket på de små vågorna genom den svaga brisen. Där var jag. Mitt i livet. Jag var verkligen där. Igen och igen, varje vindpust kastade verkligheten mot min själ, i ett försök att övertyga mig om att jag verkligen levde här och nu. Det förflutna minnet av stunden pulserade fram i allt snabbare takt. Gjorde det äst intill omöjligt för mig att se att jag inte bara var där, utan faktiskt även är här. Intrycken är så starka att jag inte ännu kan sjunka in i dem, utan bara förbluffat och tafatt notera vad jag ser. Tänkte på tågresan som förde mig hit. Mindes hur jag försett mig med en diger bunt lektyr för att sysselsätta mig under resans gång. Men när landskapep började veckla ut sig utanför tågfönstret så blev det omöjligt att ens ta upp den första tidningen. - Var det inte min skyldighett att se? Att förundras och släppa loss själen från sina strama tyglar? Tittar bort över vattnet... Där solljuset får vattnet att bli ljusare - ju längre bort det är. Skogen på andra sidan blir till en ljusblå siluett mot det solvita himlavalvet. Endast skuggorna möjliggör färgskiftningarna. Under ekens skugga flyter en humla avslappnat på en svag vind pust, samtidigt som jag för glaset mot munnen... - : - Minnen av gårdagens resa kommer upp när jag sitter och ser solen gå upp. \"Nu kan vi väl inte vara framme?\", undrade barnen förvånat. \"Jasså? Varför inte då?\", svarade jag på ett sånt där nonchalant och konstlat sätt som vuxna gör då de inte riktigt orkar lyssna på frågan. För att visa att jag i alla fall hade hört vad frågan gällde, la jag till \"Varför kan vi inte vara det?\". Svaret var lika klokt och konkret som det alltid är från barn som tänker efter. \"Vi skulle ju till Värmland, och här är det ju inte speciellt mycket varmare?!\" - : - Stressen klev precis upp. Innan ens solens värme noterats haglar frågorna - Vad skall vi göra idag? Skall vi inte åka någonstan? Tiden är kort - kanske in och köpa något? Just som morgonen knyter upp dagens säck, knyts magen ihop till ett hårt nystan. Ögonen blir smalare, synfältet snävare och hållningen kryper ihop - för att minska motståndet från kravens pinande vindar, ihop om att man skall ungå att upptäckas. Blundar Utanför den stängda öppenheten kuttar fåglarna när solstrålarna kittlar de utsträckta vingarna. Så nära. Ändå så långt bort. En glasbur sänks ner och armarna hålls fast vid sidan. Känslan av att vara naturens variant av Robert Rauschenberg\'s get på Moderna Museet infinner sig. Utplacerad i naturens mjuka famn - en hård och kantig kub, som om än dess genomskinlighet hindrar en från att se. Uppställd för allmän beskådan av den missanpassade kroppen. Där det är färg som täcker geten, så är det ekens ljusskiftningar som utsmyckar mig. Naivt och godtroget så trodde jag ett tag att ljuset belös mig vackert och att jag såg stilig ut. - När skall man egentrligen förstå insikten om att värdet sitter i andras ögon, medans uttrycket och det vackra kommer innefrån? Blundar igen - ihop om att stressen skall göra det samma och eventuellt vakna på en annan sida. Undrar om det är en Råbandsknop som jag försöker slå med mig själv? - : - Det säga att när Astrid Lindgren skall ha tänkt på den gången då hon passerade Västra Ämtervik efter att rest genom skog och åter skog, och kom fram till de öppna ängarna och äppelträden, när hon målade upp bilden av Nangijala. En tanke tänds sakta. Är detta en pånyfödelse? En start på en ny bättre tid? Vad händer om jag hoppar igen? Nangilima? Handlar livet enbart om dessa hopp när saker blir för jobbiga? Hur lär man sig då? Hur kan man då ta tillvara på de små upplevelserna? Letar efter strömbrytaren, för att släcka ner det hela... Men det är ändå ganska talande med tanken av att detta var förebilden till Nangijala, med tanke på hur själen och kärleken dött och återkommit under det senaste halvåret. - : - Jag återkommer hela tiden till att hitta mig själv tittande på fönstret. Inte för att blicken vill söka sig ut - utan för dess konstraster, former och ljuset. Blicken fastnar smekandes glasinfattningarna, speglandes i fönsterbrädets reflektioner... Nyfiket studerande blommornas silluetter och listernas infattningar samt färgen som blommar ut på glaset i dess kanter. Mitt lugn avbryts inte av handlingar, utan åter är det stressen som knackar på min kropp med sina ord om planering... \"Vi åker hem 15 och någonting (om 4 dagar). Vad skall vi hitta på nu, idag, ikväll och imorgon...?\" Själen suckar så djupt att jag tror att det är en tredje person i rummet. Varför kan vi inte bara vara här och nu, bara spontant ta en promenad, eller helt oanmält bara öppna dörren och springa ut på graset som barnen? Det finns ingen som kommer att hålla i en avräkning och kontrollera rapporter över saker som vi ska ha gjort och inte gjort under semestern. Det är vi själva som formar vårt nu.. Varför är det så fel? Varför skall vi tvinga på oss själva prestationskrav, samtidigt som vi vägrar prestera något spontant? - : - Låter fötterna ligga på varandra, blicken söker sig utåt, in i det inre och ett ännu oskrivet blad ligger i mitt knä. Lyssnar på tystnaden från barnens avslutade snickrande. Iiiiiih!... Swish! Duns... Skratt, skrik... Upplägg, planering, skatt, Iiiiih!.. Gråt, lugn, vilt, drömmande och gungande. Barnen leker i hängmattan under äppelträden. Plockar upp en vindruva och en penna... - : - Barnen säger att det är för kallt ute nu, så jag går ensamt ut och ställer mig mitt på gräset, låter grässtråna leta sig in mellan tårna samtidigt som jag smuttar på det ännu för heta teet. - :- En röd fotölj blev min plats, då mörkret sakta föll och förpassade resten av familjen i TV rummet. Jag satt i min fotölj och slog följe med pennan som dirigerade över pappret samtidigt som jag såg på ljuets och ångans (från ytterligare en kopp te) intima dans in i kvällens ljus. Ljudet av TV:n design program och orden om \"Alla kan..\" som redan föll platt innan de hade kommit över tröskeln till vardagsrummet. Jag satt ensam och kunde låta det kvarvarande ljuset söka en viloplats i mina ögon och låta själen sjunka in i det otvungna lugnet. Samtalet om det vackra rummet från andra sidan tröskeln skar som rostiga och oslippade knivar genomluften. Har ingen ställt den underbara tapetern som de pratar om, mot natthimlen över vattnet? Har ingen vägt det morgondagg fuktiga gräsets mjukhet mot silkeskuddarna... - Har ingen sett? Har ingen sett att det vackra rummet inte har några väggar? ...Att det vackra rummet inte låter sig placeras mellan lister och stålbeslag? - Har verkligen ingen sett det? Varför öppnar de flesta sina ögon först då de står vid resans slut? - : - Barnen är ute för att lyssna på vad löven säger. Nyss bråkade de, och kom till mig för att se vem som hade rätt. Jag funderade medans vart te letade sig ner i min strupe. Eftertänksamt svarade jag att svaret låg viskandes på ett löv i trädgården. Istället för den normala reaktionen med \"Men åh! Papppaaaaa! Säg sanning, på riiiiktigt!\", så sprang båda ut för att ta reda på svaret. Det kan nog inte bli mer sant och riktigt än det som naturen erbjuder tänkte jag fashinerat, och förde koppen åter till munnen. - : - Dagens kupade hand omkring tekoppen, byttes mot kvällen ut till en lika kupande hand under kroppen till ett vinglas. Tanken svävar fritt, hakan stödjer sig stundtals mot handen, noterar den tyngd som de fjäderlätta skuggorna ger det obestämbara ljuset. Än surrar någon fluga desperat. Utanför har vinden ökat och berättar om sina senaste upptäckter för trädtopparna, som nyfiket spejar mot horisontens kant. Något lustigt måste ha hänt under dagen, för nu kiknar träden i gemensamma skratt kavalkader, även molnen ovan har noterat det lustiga och brer sig ut i ett djupt och hjärtligt skratt som får dess glädjetrårar att sporadiskt slå mot fönstret. Önskar jag var en del av deras glädje, inte bara lusten inför livet. Kan bara minnas att jag verkligen skrattat en gång de senaste 15 åren. Visst har jag härmat skratt, tyckt saker varit kul.. Men att skratta, verkligen skratta är något annat. Jag har visserligen sett glädjen det senaste halvåret, men den var på andra sidan tröskel, och fel tröskel till råga på allt - min nyckel passade inte, trots att det först såg så ut. Nu är den glädjen en kär vän, som delar med sig av sin värme och närhet. Men skrattet är inte mitt. - : - Min älsta son kryper upp i fotöljen brevid mig och sjunker in i sin tidning. Jag studerar hur han läser ord för ord och studerar bilderna. Mitt iaktagande får honom att stanna upp och lyfta blicken mot mig, och spricka upp i ett leende. Jag ler tillbaka och vi tänker båda tyst på dagens lekar där pappa plötsligt hoppade in som en Tyranusarious Rex i deras Dinusarielek, vårt badminton spelade med varandra och vinden, de magiska äpplerna och de spännande sorkarna i ängen... Utan att ha sagt ett ord, återgår vi till vår respektiva tidningar och papper. - : - I dag har timmarna gått och väntat på något, de har inte velat lämna rum för varandra -s å det har blivit en lång radda av timmar som står på förstutrappan och bara väntar. Väntan har inte för den skullen krävande, kvävande eller betyngande - istället har jag känslan av att ha varit en del av, och upplevt, varje sekund. I väntan på att sonen skall bli klar med sin Kalle Anka, så att jag kan ta över den, så fördjupar jag mig i en bok om arkitekten Alvar Alto. Studerar planlösningar, skisser och sugs in i livets arkitektur. Önskar att jag hade hittat någon bok om/med den japanska arkitekten Ando Tadao som jobbar i betong. Aldrig har jag sett den så levande och lätt, som i hans verk. - : - Möttes av morgondaggen mot mina fötter och den gnistrande sjön mot mina näthinnor. Strax efter kom ett par tassande barnfötter. Han fick hoppa upp på min rygg, då de små fötterna var lätt chockade av den våta kylan i gräset. Små armar i naturens famn. Vi dukar upp ett frukostbord med allt från tomater och vindruvor till ost, juice, yougort, te och kall choklad. Den andra lillkillen kommer ner, och de går gemensamt in till fönstret mot tv världen. Själv satt jag drömmande kvar vid det stora fönstret mot vattnet. Vet inte om det beror på att huvudet är tyngre, eller om kroppen kanske är svagare - men jag finner mig själv allt oftare stöttande huvudet mot en heller två händer. Kan det vara så att intrycken, och orden hopar sig där inne? - Vill prata om annat än att planera dagen och kartlägga framtiden. Vill se och uppleva nu:ett, och inte genom att försaka framtiden... - : - Snubblade just över en tanke som låg lite olägligt placerad på golvet. Antar att jag själv tappat den där, då den inte handlade om planering eller studsade villt omkring. Vid en närmare titt, så blev det klart att tanken var min. Dess syfte var att ifrågasätta varför och för vem jag egentligen skrev allt detta. Vad har det för syfte för mig, vad vill jag med det och vad får andra ut av att läsa det? Jag nöjde mig med ett snabbt konstaterande om att jag själv är nyfiken på vilka ord som döljer sig inom mig och vetskapen om att andra kan hitta spännande kombinationer av orden, som i sin tur kan sporra en helt egen tanke. Gräver en grop åt den upphittade tanken i trädgården, och lägger den försiktigt där i. Vill låta den gro och växa sig opropitionelligt stor - så att dess pollen kan bli en skärva av något stort, istället för att bara vara något småaktigt retsamt. - : - Även om naturen ligger framför mig, så känner jag att jag behöver input, underlag, något att bolla med. Saknar det något oerhört. Vill nästan kasta ut teet över golvet och fråga varför den sprider ut sig på just det sättet, varför det inte stänker åt sammahåll, varför det inte håller ihop - det kastades/föll ju åt sammahåll? Säker inte ett Akademiskt svar från Hjärnkontoret, utan ett svar från Själkontoret, ett resonemang om vilja och lust, nyfikenhet och uppstudsighet. Viljan till liv och egenart helt enkelt. - : - Ytterligare en dag har öppnat sig. Den knackar ivrigt på fönstret, i rytmiska mönster. Bladen och gräset glänser trots den vita heltäckande himlen. Så nära, men ändå så långt bort. På andra sidan sjön slår regnbågen ner och visar sina gömda skatter. Dess klara och glimmrande färger speglas magiskt i vattenytan. Tar mig ner till vattnet för att möta dess reflektion, men under min färd ner mot sjön drar den sig retsamt undan. Den ersätts av varma droppar som återigen duggar ner och ger förtrollade avtryck på den känsliga ytan. - : - Slår upp ögonen, men det första jag noterar är inte solstrålens lek på golvet eller den morgonpigga hummlan, utan det faktum att jag har något under hakan. Något hårt. Något obekämt... I takt med att ögonen vänjer sig vid dagens verklighet så inser jag att det är mina egna knän som är inkillade under hakan... - Ja just det, jag var ju hemma i stan igen... |
2007september (1)2006augusti (1) |