Stardust

från Norrköping

Dagbok

Dagbok - Augusti 2007

« Tillbaka till dagböcker

Torsdag den 30 Augusti 2007

Den 30 augusti

Min biffige, tårt, kak och wienerbrödsälskande sambo är upphov och orsak till att jag börjat med tidiga morgonpromenader. Och när jag skriver \"tidiga\" så är det verkligen just det; tidiga. Tidiga, förresten, ett så konstigt ord det är. Om man upprepar det ett par gånger undrar man om ordet verkligen existerar.

Nåja, vare hur som helst med den saken. För att återgå till mitt kakmonster, så har hans inmundigande av bullar och tårtor fått även mig att lassa in. Det är helt omöjligt att bara titta på när någon njutningsfullt stoppar in doftande nybakade läckerheter i nyllet. Man blir inspirerad. Man tar en bulle.... ett wienerbröd... en tårtbit...och utan att man själv insett det har sju kilo extra lager fett applicerat sig över kroppen på det mest oaptitliga vis.

Sju kilo tar man inte bort så där i en snäver vändning. För den som inte vet kan jag berätta att joggning ger bara kondition men fläsket sitter där det sitter. Fast. Läste i en tidning att vill man verkligen bränna fett ska man ta en rejäl promenad FÖRE frukost för det är då man bränner kalorier.

Jag har faktiskt provat det några gånger och det fungerar, ja det vill säga om man håller på ett tag och i kombination med återhållsamhet vad gäller godis och kakor. Mitt stora problem är att jag måste passera en grannes vakthund; en rottweiler som tagit till livsuppgift att skrämma slag på mig.

Ändå känner vi varandra, rottweilern och jag. Vi har träffats massor av gånger, men då har husse eller matte varit med. När vi stöter på varandra så här på \"tu man hand\" har han förträngt alla sådana möten. I mig ser han bara och endast ett stycke kött som passerar hans vaktområde och då spelar det ingen roll hur \"bundis\" vi är med varandra i vanliga fall. Så var det med \"vänskapen\".

Så jag har börjat mina tidiga morgonpromenader...igen...Än så länge har besten, dvs, rottweilern hållit sig undan. Men skulle han dyka upp får jag väl se det positivt; sliter han bort ett stycke kött och fläsk från min kropp så slipper jag \"vandra\" bort eländet.

Man kan tycka att ett par kilo hit eller dit spelar väl ingen som helst roll. Det är sant. Men i en värld där familj och vänner drabbas av svåra förluster och där sorg och vånda rår, där man inte kan göra stort mer än hjälplöst bara se på, då är det skönt att fokusera på något man faktiskt KAN påverka. Så jag motionerar och dricker morotsjuice. Och pratar i telefon. Och finns. Än så länge.

2007

september (2)
augusti (1)
juli (1)
juni (1)