"Varför är jag inte kär i tjejen som är så kär i mig", frågade en kompis här om kvällen. "Hon är ju både söt och trevlig", fortsatte han något nedstämd. "Och jag har verkligen längtat efter ett seriöst förhållande - ända sedan Linda svek mig..."

Efter några tafatta försök att råda och trösta min vän, ger jag upp och börjar grubbla över varför så många av kärlekens karuseller går sönder, eller snurrar i otakt. Minns åren innan jag gifte mig. Hade väldigt lätt att bli kär, men tappade snabbt intresset om jag märkte att killen blev för allvarlig med förhållandet. Jag skulle aldrig gifta mig, sa jag. Ville bara ha roligt.

Drömmer mig tillbaka till tiden innan förhållanden blev komplicerade. Första gången jag "på allvar" blev ihop med någon, var i tredje klass. Jag hade just fyllt nio år och bodde i Värnamo. Killen hette Markus. Han var fräknig, rödhårig och mycket blyg. Jag hade sett honom snegla på mig i smyg, på rasterna...

En dag skrev han en lapp där det stod "Du är söt Mia, får jag chans på dig?". En av hans kompisar kom hem till mig med lappen. Medan kompisen väntade utanför dörren, klottrade jag snabbt ner ett "ja, det får du väl" på en annan lapp, som sedan skickades tillbaka till Markus.

Vi var ihop i flera månader, bråkade aldrig, träffades enbart i skolan - och aldrig ensamma. Det var ett enkelt och okomplicerat förhållande. De kärlekshistorier som följde blev betydligt snurrigare.

När jag gick i sjuan i Perstorp, Skåne - blev jag allvarligt förälskad för första gången. Det kändes i hela kroppen och jag tappade all koncentration på skolan. Han hette Micha, gick i klassen över mig, och var lång och mörk. Vi spenderade varje ledig minut tillsammans, och var båda övertygade om att vårt förhållande skulle hålla livet ut...

Tills jag mötte Ulrik, skolans populäraste kille. Då förändrades allt. På högstadiet där vi gick utlystes en Luciatävling, och jag kom oväntat till final. Då öppnades Ulriks ögon, och han bestämde sig för att det var mig han ville ha. Mina tjej-kompisar sa att jag inte kunde missa en sådan chans. "Ingen säger nej till Ulrik." Så jag lämnade en djupt sårad Micha, som jag fortfarande var kär i, och blev ihop med Ulrik - för att han var populär...

Ja, någonstans här förlorade jag nog kärlekens oskuld. Förhållandena som följde gick upp och ner. Dörren till svek och förljugenhet, som jag själv hade öppnat - visade mig en helt ny värld.

En värld av trasiga kärlekskaruseller...

Jag tyckte länge att det var kul så länge det snurrade, men när farten avtog eller något gick sönder - ja då hoppade jag av. Då och då hoppade någon på min egen snurrande karusell. En del fick stanna en stund - andra knuffade jag av direkt.

Hur kommer det sig att det vackraste i livet kan bli så komplicerat?

/Grubbelmia - Läs mer på www.grubbelmia.se
Ps) Även om kärleken ibland ger oss stort lidande, så måste vi tro på den. Den kan avta eller gå sönder - men vi måste lita på att kärleken alltid är värd risken...

Trött sjunker jag ner i vår mjuka skinnsoffa, med ögonen riktade mot hemmets altare - teven. Det är en sådan där kväll, när det känns som att man inget annat orkar än att se på film.

En efter en, släcker jag lamporna och ser berättelsen rullas upp...

Filmen handlar om Oskar, en udda och mobbad 12-åring som drömmer om att hämnas sina plågoandar. En dag träffar han Eli, och blir snabbt kär. Eli är en märklig varelse. Hon tål inte sol eller mat, och för att komma in i ett rum behöver hon bli inbjuden.

Eli ger Oskar styrkan att slå tillbaks, men när han förstår att Eli måste dricka andras blod för att leva, blir livet komplicerat. Är det verkligen okej att döda för att överleva, och hur långt kan man gå för att hämnas?*

Filmen som helhet upplever jag som djupt obehaglig, men det är några detaljer som jag inte kan släppa...

Titeln "Låt den rätte komma in", blir för mig djupt filosofisk. Vem och vad släpper jag in i mitt eget liv? Gör jag ens ett val, eller släpper jag in allt och alla?

Funderar sedan på fenomenet att Eli måste bli inbjuden för att komma in i ett rum. Detta får mig att tänka på gud. En del av er kanske minns de inom kyrkan så väl spridda tavlorna, där Jesus i form av en fåraherde - står och knackar på våra hjärtans dörrar. Grubblar på hur långt in i mitt eget liv jag bjudit gud - står han kanske kvar på tröskeln? Måste nog gå och se efter...

Grubblar vidare på det här med att döda och dricka andras blod för att överleva. Tycker att jag då och då möter sådana människor. De kanske inte går så långt att de dödar sina medmänniskor (åtminstone inte fysiskt), men de suger definitivt omgivningens blod för att överleva.

Så till sist det här med hämnd... Det är en så mänsklig känsla att vilja hämnas, om man blivit utsatt för en oförrätt. Jag har själv haft många brottningskamper med dessa känslor. Ibland känner jag mig riktigt glad, när det går dåligt för någon som gjort mig illa. Men denna glädje är ofta kortvarig. Att förlåta för att själv kunna gå vidare, verkar vara en bättre väg.

Ja, som popcorn studsar tankarna efter denna märkliga kväll. Tänk att en film som man inte ens gillar, kan generera så många tankar...

Kanske var den bra ändå?

Vad tycker du?

Se smakprov på webben:
www.youtube.com/watch?v=lJuxX3uuW1g

/Grubbelmia

Ps) Kommer framöver att satsa på att skriva nya bloggposter på onsdagar, eftersom jag är ledig då. Läs mer på www.grubbelmia.se

*Låt den rätte komma in är filmatiseringen av Johan Ajvide Lindqvists kritikerrosade succéroman med samma namn. Det är romantik och neo-skräck i åttiotalets Blackeberg.

Ja, så var det då dags att klara av första arbetsdagen, efter en lång och avkopplande semester.

Vaknar lite för tidigt, och ganska mycket tröttare än vanligt. Som i en dvala tar jag mig igenom frukostbestyr och påklädning. En timme senare finner jag mig själv sittandes på ett pendeltåg in mot Stockholms central. Tittar drömmande ut genom fönstret och ser de första stationerna rusa förbi...

Men sedan, utan förvarning tar det plötsligt stopp.

Människor runt omkring mig börjar sucka och stöna. "Tekniskt fel", ropar en kvinnoröst i högtalarna. Tåget står still ytterligare en stund, innan kvinnorösten meddelar resenärerna att "tåget måste startas om".

Ungefär här vaknar jag till liv. Meddelandet om att "tåget måste startas om", väcker mig ur min slummer och jag börjar grubbla över känslan av att befinna sig mitt i ett dataspel, eller en virtuell värld - om ni så vill.

Minns barndomen när min bror Daniel ständigt fick ligga och mecka med våra rishögar till bilar. Det var så fysiskt, smutsigt och verkligt på något sätt. Men nu... nu är ju det mesta datoriserat. Man meckar inte med bilar eller tåg, som man gjorde förr i tiden. Man startar om dem... som man gör hemma med datorn, när något krånglar.

Två olika tankespår pockar på min uppmärksamhet. Först känslan av en virtuell resa, där mitt transportmedel nu startas om. Likt det för vanliga människor osynliga tåget i böckerna om Harry Potter, ska nu detta datoriserade och omstartade tåg föra mig ut på en fantastisk resa - i cyberrymden. Inser dock snabbt att denna tanke är lite för flummig, så här en måndagsmorgon.

Börjar i stället grubbla över hur många av de problem vi har med datorer och andra tekniska maskiner, som löser sig genom en enkel omstart. Tänk om vi människor kunde lösa våra problem lika enkelt. Funderar vidare på om jag ska ta och testa detta förhållningssätt på mitt liv och arbete i höst.

"Nej, nu lovade jag att ta på mig mer än jag orkar igen -
kan vi starta om?"
"Jo, jag vet att jag sa ja till detta, men jag har ångrat mig nu -
kan vi starta om?"
"Ledsen att jag sårade dig, jag var egentligen bara trött -
kan vi starta om?"

Vad tycker ni? Ska vi vara lite snällare mot oss själva och andra, och inse att en del av våra mänskliga problem kanske går att lösa med tekniska metoder. Gör inte så stor affär av att din livsskärm svartnar eller att du ibland, utan synbar anledning - helt enkelt kraschar.

Det mesta går kanske att lösa genom att du helt enkelt...
startar om.

/Grubbelmia   -   www.grubbelmia.se

Så är då festen slut, och alla trettiotvå middagsgäster väl hemkomna till sina egna varma sängar. Min äldste son har fyllt arton år, och jag sitter i soffan och grubblar över vad som egentligen hände?

Både en fest och en barndom kan i bland passera så snabbt. Många lyckliga stunder... och samtidigt ett högt tempo. Samma sak är det med vänskap.

En tanke som återkom när jag letade vilsegångna champangekorkar - är den som någon yttrade i en kommentar, här på Grubbelmia.se. "Kanske behöver vi lite mer vardag i semestern och lite mer semester i vardagen?" Borde kanske spara alla korkar jag hittar, som en påminnelse om att ge tid till oaser av avkoppling, mitt i vardagens lunk.

Det fungerar väl på ungefär samma sätt när man letar efter minnen från barndomen... man söker "stunder av lycka", som någon sjöng. Ofta är det ju inte det där påkostade man kommer i håg - utan just små stunder här och där. Ett förtroligt samtal på sängkanten, en kärleksfull kram och torkade tårar.

Det behöver inte vara krångligare än så, därmed inte sagt att det är enkelt. Hur många gånger har jag inte varit på väg att ringa en vän, för att sedan glömma bort vännen när något oväntat kommer i vägen. Tråkigt både för mig, och för min vän - eftersom det ofta är just här vi hittar våra små stunder av lycka.

Kanske kan vi meditera över Cecilia Vennerstens ord, när vi nu sakta närmar oss en vacker sensommartid. Tillsammans kan vi söka de små stunderna av lycka.

Stunder av stillhet, ett ögonblick av ro ibland.
Stunder av lycka, att bara ha varann.
Det är en rikedom - att få älska och att älskas.

Vår kärleks sparsamhet.
Är det vackraste jag vet.

/Grubbelmia   -   www.grubbelmia.se