Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




User avatar

lodjuret/seglare

VIP icon
30 år från Stockholm


Dagbok

Dagbok - Augusti 2009

« Tillbaka till dagböcker

Ibland bär man en sten i munnen för att hålla saliven igång och det är då bäst att inte tugga på den eftersom det skulle kunna... oj, är klockan redan...?

Onsdag den 19 Augusti 2009

Något litet om förståelse (II)






Du säger ofta att jag inte förstår dig. Det kan du ha rätt i. Det kan också tänkas att du inte förstår mig. Det är bara alltför lätt att uttala en sådan replik. Som en sorts inledande mening för att få något slags hjälplöst svar. Uttalandet ger uttryck för att det inte är någon mening för den andra att ens försöka sig på att förstå. Man kan tänka sig att den som kommer med detta påstående uttrycker en smärta i uttalandet. Men det kan precis lika gärna vara så att det ligger makt i att säga så. Det du säger blir då följande.
-Du förstår mig inte. Även om du ibland tror att du gör det så har du fel och det tjänar ingenting till att du ens försöker genom att tala med mig. Du är helt enkelt för sent ute.
Problemet med att utestänga den andra utöver att det kan vara praktiskt är förstås att man utestänger den som skulle kunna förstå bara alltför väl, till möjlig dialog. Det är bekvämt att uttala sig så eftersom det gör att man automatiskt lägger över ansvaret för ens egen situation på den som man säger inte förstår sig på en. Var beredd nästa gång du känner lust att uttrycka dig så. Det är jag.
-Du förstår mig inte.
-Du förstår inte mig.
Där kan vi sedan sitta och låtsas inte se varandra och låtsas inte förstå varandra och även lägga allt ansvar och skuld på varandra.

Två stenar låg sida vid sida i skogen och påminde lätt om mor och dotter, med den skillnaden att det växte mossa på dem och att insekter och blommor sökte sin tillflykt till dem ibland. Solens strålar spelade över dessa kroppar och regn föll på dem så att det skvalade. Hade man inte vetat bättre hade man kunnat tro det var ämne till tårar.





Söndag den 2 Augusti 2009

Mardrömmen

Novellen Mardrömmen kannibalerna

Jag är väl, dessvärre, en ganska vanlig typ av människa. Jag är på en gång både nyfiken och ändå ganska feg. Jag hänger ibland med en helt ny bekantskap på udda äventyr men drar mig även ur äventyr som förskräcker mig. Vad jag nu skall berätta har jag länge haft mardrömmar om och dels tvekat om att någonsin yppa en enda stavelse om. Dels ibland sprickfärdig av lust att berätta. Jag är född och uppvuxen i Sverige men redan i unga år kom jag att ge mig iväg hemifrån. Jag hade så när slutat nian när jag gav mig iväg. Jag tog hyra på en båt och fick utföra de flesta av sysslor som en outbildad gosse får nöja sig med att sköta. Men trots att det ofta var slitsamt klagade jag sällan utan bet ihop och gjorde så gott jag kunde. Ofta med så bra resultat att först andra tog åt sig äran av det gjorda. Senare kröp det fram att äran var min. När jag väl lärt mig något bär det mig emot att göra en dålig insats. Jag tar hellre god tid på mig och ser att något blir utomordentligt väl gjort. Det har inget med rädsla eller mod att göra utan med tillfredställelse och en sorts stolthet. Som jag nämnde förut är jag inte särskilt modig. I början var folk spydiga och retades med mig för att testa mig. En del satte mig på olika prov och en enda man gav mig stryk för sitt egna höga nöjes skull. Men efter bara fyra månader då jag fått stå ut med det mesta så ändrade besättningen attityd. Ernst, som min plågoande hette, jävlades bara med mig ombord. Han hittades en natt, eller rättare sagt, ena foten. Resten av honom var försvunnen. Foten satt fast i ankarkättingen på babords sida av fartyget. Avsliten som i en maskin som någon fastnat med foten i. En enorm kraft hade slitit loss foten eller kanske snarare resten av kroppen som nog försvunnit överbord. Någon förklaring hittades aldrig. Iallafall slutade folk jävlas med mig från den dagen. Man ville väl inte utmana gudarna. Jag kom visserligen att trivas ombord och fick bättre sysslor. Det kom nya unga grabbar ombord som övertog alltiallosysslorna. De flesta stannade inte så länge trots att jag alltid i början försökte mig på att lära upp dem till att bli som jag. Det vill säga noggrann. Men jag antar att man måste ha det i sig. När jag så jobbat i arton månader gick jag i land och hamnade i en kuststad i Brasilien. Därifrån liftade jag till storstan och gick till svenska ambassaden för att få ett Pass utfärdat, vilket tog ungefär tre månader. Sedan tog jag flyget till Kansas och jobbade på en bensinmack med att laga motorer och litet av varje. Jag lärde mig snabbt och hade en del nytta av kunskaperna ombord på Antilla som fartyget hette. Även om fartyget, och större delen av besättningen, var svenskt så var varken namnet eller flaggan det.
Jag hade bara jobbat på macken i ett halvår när ägaren försvann. Hans far kom till macken två dagar senare och undrade över vart sonen tagit vägen. Den här gången fanns det inte ens en fot kvar att identifiera. Bara en övergiven Ford som stod vid vägkanten en dryg kilometer från macken, bakom första kurvan. Man hörde ju talas om att folk försvann då och då. Men det var omöjligt att avgöra om det var frivilligt eller inte. Ibland stod det i tidningarna som jag själv aldrig läste. Det var nog en del som rymde från ett eller annat ibland. En del utsattes kanske för brott eller olyckor. Fadern frågade ut mig och senare även polisen. Men jag fick jobba vidare och eftersom jag hade ett krypin ovanpå garaget så fick jag fortsätta tills vidare. Jag hade inga ambitioner att komma någon särskild stans i livet utan var nöjd med att jobba. Då och då kom det ungar som ville ha ett tillfälligt jobb och jag anställde ofta på prov i en vecka för att se vad de gick för, med Franks goda minne. Ägaren dök inte upp igen fast det gick ett halvår. Den som dök upp var istället Kurt Hansens fru, Sonya. Hansens garage, som väl egentligen först varit faderns, gick bra. På min inrådan utökade vi verksamheten efter att ha haft en del samtal, Frank och jag. Vi öppnade en liten dagligvaruhandel och en liten grill och fler anställdes för att sköta rörelsens olika uppgifter. Nu slapp jag ta hand om ansvaret som frun tog över, i alla fall officiellt. Jag hade redan fått högre lön flera gånger och den hade jag oavsett hon tog över eller ej. Annars var det ju bara för mig att ta min väska och gå. Varpå väl hela rörelsen skulle ha säckat ihop på bara några veckor. Det kom en dag ett par fräcka män och frågade efter ägaren och som jag inte gillade deras sätt så sade jag att han var bortrest i affärer. De kom tillbaka en vecka senare och sade att jag skulle betala för beskydd. Jag ringde Frank som kom i sin jeep. Den var av militärmodell och jag hade själv en likadan, en gäva av fadern. Jag körde den på mina tripper runt i bygden. Mest var det för att leverera saker till folk. Det var nästan lika enkelt som att köra traktor. I alla fall så försvann de in på kontoret. Efter en halvtimme bad han mig komma in och så sade han till om att saken var klar. Herrarna skulle inte besvära oss igen. Det hade han förstås rätt i. Ingen såg någonsin röken av dem igen. Folk försvinner helt enkelt ibland. Frank kom in som vanligt en fredag en sex veckor efter att de varit där och frågade mig om de där bägge männen varit där. Men jag sade att jag inte sett dem. Han berättade för mig att de bett om sju procent i ett kuvert varje månad. Vilket han gått med på. Han hade givit dem sedlarna i ett kuvert redan dagen efter. De skulle komma till gärden varje månad eller skicka någon. Nu hade det gått mer än en månad och ingen kom för att hämta kuvertet. Jag antydde att det kanske var en engångshistoria och att de inte hörde till... Men fast jag inte oroade mig var Frank inte riktigt bekväm med historien. Två månader senare när jag bytte däck på en Taunus körde det in ett skåp med två gubbar i som såg ut ungefär som FBI på tv. Fast de här såg biffiga ut. Frank satt på kontoret oftare nu än bara på fredagarna och jag såg hur de visades in där av Jake, en grabb som övertagit min lya när Frank lät bygga ett hus åt mig på mackens tomt. Det låg bara en sjuttio meter ifrån och snett bakom. Stort kök, tre sovrum, vardagsrum. Garage, källare och vindskupa. Klädkammare, gott om garderober inbyggda i väggarna och skjutdörrar mellan rummen. Sovrummen hade skjutdörrar med mässingsregel som på ett utedass. Köket hade skafferi som man gick in i. Samt dubbla kyl och frys. Ganska mycket överkurs för en ensamstående som intog nästan alla mål antingen på grillen eller hemma hos Frank och Sarah Louise, som Franks fru hette. De hade två vuxna barn till. Justin Frank, efter fadern och Thelma Louise efter modern. Justin Frank var äldst och hade flyttat till Montana. Sarah Louise bodde i byn, var gift med Henning, en norrman som hittat hit via ett annat fartyg än jag själv. Han var en riktigt lugn och skämtsam typ som aldrig gjorde mer än nödvändigt. Han hade pengar och handlade med papper. Någon sorts mäklare trodde jag mig veta. Han hade dock svårt för mig. Kanske för att han hade hundar på gården som brukade skälla så fort det kom folk. Men när jag var där var hundarna tysta. De syntes inte ens till när jag kom. Jag tror de kröp in under huset. Men jag har aldrig haft hundar på min matsedel. Henning var väl inte varken rädd för mig eller en möjlig vän. Jag brukade bara lasta av grejorna från macken och ställa dem på backen och så trava in i köket och ta mig en öl ur kylen oavsett de var hemma eller inte. Henning hade sagt att det var okej för mig att göra det. Men jag tror att det var frun som kommit med förslaget. En öl var man väl värd för besväret. Eftersom macken var familjens så betalade alltid Frank för grejorna, aldrig de själva. Det var mest udda specerier jag körde ut. När det var dricka var jag hygglig nog att ställa dem i skafferiet. Macken sålde allt bättre och affären kom att växa med åren. Frank lät bygga ut efter hand och han visste att jag höll mina vakande ögon på alltsammans.





 

2016

november (1)
oktober (1)
september (1)
mars (2)

2015

september (1)
augusti (1)
februari (2)
januari (2)

2014

mars (2)
februari (1)
januari (1)

2013

januari (2)

2012

december (1)
september (1)
augusti (1)
maj (2)
april (1)
mars (3)
januari (1)

2011

december (1)
november (1)
oktober (1)
september (1)
augusti (22)
juli (9)
juni (32)
maj (22)
april (21)
mars (5)
februari (13)
januari (1)

2010

december (6)
november (6)
oktober (7)
september (16)
augusti (10)
juli (3)
maj (1)
april (5)
mars (1)
januari (2)

2009

november (3)
september (1)
augusti (2)
juni (2)
april (1)
januari (1)

2008

december (2)
november (3)
oktober (3)
september (2)
augusti (10)
juli (2)
juni (3)
maj (1)
april (2)
mars (8)
februari (39)
januari (26)

2007

december (1)
november (3)
oktober (9)
september (10)
augusti (1)
juli (8)
juni (5)
maj (10)
april (17)
mars (17)
januari (4)

2006

november (16)
oktober (95)