OH! my poor soul came to the point of dispel!
Aye! so weary of my timeworn deeds on earth!    
Yet, I told her when she bid me her farewell:
"I should have sold you the moment after birth!"

I begged to my heart not letting her free,
but it's insistent appeal was all in vain!
Yet she was forgetful as the rest of me:
Left all our happy memories in my brain!

Vi slets i tu av syndens dryga högmod.
Nu jag på kalla jorden ensam vankar!
Av mig finns bara slamsor av kött O blod,
min ömma hud O alla sorgsna tankar!

ACK! min vackra själ har lämnat MIG!
(Kan man leva utan den, så säg?)

Ack och ve, min arma själ har lämnat mig!

Med beslutsamhet svävade hon bort!

Kanske blir mitt nu tomma liv plågsamt kort?

Om man kan leva utan den, vet jag ej.

På kalla jorden jag nu ensam vankar!

Ty hon gick i vrede, less på mitt högmod.

Kvar finns lite slamsor av kött och blod,

min ömma hud, och mina sorgsna tankar!

Yet, when she bid me her coldish farewell:

I begged to my heart not letting her free,

but it's insistent appeal was all in vain!

Aye, my soul came to the point of dispel!

But she was forgetful as the rest of me;

and left all our sweet memories in my brain!

1964

- Helvete vad båten kränger, sa Göran och tog tag hårt om skotet, - borde vi tar ner genuan?

Mattias försökte styra upp båten i vind.

- Ja, vi försöker, skrek Mattias åt Göran, - ska bara få den i vind ...

- Fan, styr upp mot vågorna, skrek Göran, då han nästan föll överbord.

- Ta ner den nu! vrålade Mattias och höll hårt om rodret.

Göran hoppade vigt upp mot masten och klamrade sig fast. Båten stördök ner efter vågkanterna, och tanken på att lämna masten och bege sig fram till fören verkade oöverstigelig.

- Kom igen Göran, skrek Mattias igen och avslöjade sin panik.

- Borde vi inte reva storseglet istället? skrek Göran tillbaka.

- Men hur ska vi kunna styra då? ropade Mattias.

Göran la sig ner och kröp mot relingen. Han hasade sig framåt mot fören för att komma åt genuans infästning. Han händer var stelfrusna av det kalla vattnet men han kämpade sig likväl framåt. Att ta ner genuan verkade som en orimlig uppgift framme vid fören.

- Det går inte! Du måste ta henne ur vind! skrek Göran bakåt.

Mattias vände båten. Båten saktade ner men var nu i vågornas grepp.

Göran arbetade metodiskt trots att han inte hade någon känsel i fingrarna. Snart hängde genuan fritt. Den piskade och slog i vinden.

- Härligt! ropade Mattias, - Skit i seglet!

Nu gällde det för Göran att ta sig tillbaka till sittbrunnen. Båten rullade kraftigt av vågorna. Han kände hur Mattias försökte få henne i vind igen.

- Fan, det händer ingenting! skrek Mattias.

- Men fan, ska vi inte reva storseglet också och bara hålla i oss? skrek Göran tillbaka.

Mattias sa ingenting. Göran formligen rasade ner i sittbrunnen, som till hälften var fylld med vatten.

- Ser du något skär? sa Mattias.

Göran spanade åt alla håll, men det var så mörkt vid det här laget att sikten inte var mer än femtio meter.

- Nej, sa Göran.

- Håll i dig bara. Vi är på väg åt rätt håll, sa Mattias. Hans röst var lugn nu. Det fanns ännu en liten möjlighet, och fortfarande fanns en svag strimma av ljus utmed horisonten.

46 år senare

Kanske finns det människor som kommer över en stor sorg och lever vidare som om inget hade hänt. Allt handlar kanske till syvende och sist om hur man vågar uttrycka sina känslor.

De rivs likväl upp gång på gång under livet. Kanske under ett sådant banalt tillfälle när en segelbåt av trä kommer in till hamn. Kanske när man passerar ett fotografi av en nittonårig man i uniform.

Eller när ens senildementa mor, som är över 90 år, frågar var Mattias är, och man försöker att tänka ut ett rimligt svar, så återkommer natten då telefonen ringde.

Kanske var tiden sådan, att barnen skulle förskonas från allt lidande och speciellt tankar om döden. Kanske var det skälet till att syskonen inte fick följa med och kasta ut blomkransar i vattnet. Kanske blev det till och med förbjudet att tala om händelsen i familjen.

Kanske händer det fortfarande i sextioårsåldern, då syskonen träffas, att tårarna tränger fram när de talar om den natten.

Det blir många kansken när syskon går bort.

Då, nu och i framtiden.

Då jag var yngre drömde jag var natt att jag var krigare.

Jag upplevde strid efter strid från antiken till nu.

Tror faktiskt jag har burit varenda slags vapen som någonsin gått att bära, och nedkämpat det mesta som står och går.

Men allt som oftast var jag skräckslagen.

Ibland vaknade jag kallsvettigt vrålande

Ibland var jag bara rädd. 

Men värst var det då jag lyfte pistolen,

och fann mig likgiltig.

Så småningom lugnade drömmarna ned sig. 

Idag är jag äntligen fri.

Kanske för att jag fick något meningsfullt att slåss för.

Låt min blyga dimma
älvdansa på Eder behagfulla äng

Kan vara något

Jag vill lapa din sol
rosta din rubinröda pistill
smaka ur din honungsburk

För enkelt

Släpp fram Eder eldröda drake
så skola vi se hur striden utvecklas uti närkampens sköna konst

Lite omständligt

Får jag plocka Edert hallon varsamt uti min munkorg

Långsökt

Jag menar
får jag gå vilse i din regnskog
tills du finner frid

Eller skriv förresten vad fasen som helst

Ser jag ut som en kärleksdoktor kanske

Jag tycker att jag skriver ganska bra,

med tanke på att jag till större delen består av vatten. (73.9%)

Räkna ut hur mycket vatten ni består av:

Vatten(kvinnor) = -2.097 + 0.1069 x längd + 0.2466 * vikt

Vatten(män) =   2.447 - 0.09516 x ålder + 0.174 x längd + 0.3362 x vikt

Längd är i centimeter, vikt i kilo och ålder i år. För kvinnor behöver man inte korrigera vattenvolymen efter ålder, eftersom de i praktiken mognar mer än åldras. Vi män skrumpnar dock år för år, vilket många kompenserar för genom ett rikligt intag av öl.

min arm värker
gamla ord ramlar ut
alla välsignelser
förbannelser
lyfter återigen tankens spjut

trött, frustrerad,
fäktas ensam utan broder
mot samma vilsna järvar
barn till okunskapens moder

tornet står ännu kvar
vaktad av Raedies ren
men vi som förr var muren
revs ner sten för sten

då rasade han plötsligt in
spred handgranater
sköt vilt
omkring

målade färger
på jordens
alla raser
skrek lappjävlar
fast inbäddat
i kamouflerade fraser

stannar sedan upp
och tittar
vafan står på?
tusen stränga
ögon omringar
närmar sig
dags att gå?

trodde
vi var outbildade
anonyma
lägre
mytomspunna textrader
inte en hel jävla
akademisk eskader

verkliga
med känslor
mänsklig hud
ärrade

tredimensionella
ditt intellekts värsta mara!
vrider, vänder
öser ur ordens källa
så är det bara!

jag:
en lapp från skötet
- med stolt självförakt!
backar aldrig
inför massornas makt!

utan märke, kastlös,
slav
från moderns sköte
till ovigd grav

bespottad, slagen
- lägst av lappar!
men aldrig i evighet
jag spjutet tappar!

Alltsedan jag påbörjade Livet har jag vandrat genom skapelsen med min hink,
 
och erfarit världens alla obeskrivliga naturfenomen;
 
vattenfallen som tecknar regnbågar,
de ändlösa gröna skogarna och hettan som kröp allt närmre.

Om somrarna glittrade det om vattnet i hinken,
men tyngden var enorm och handtaget skar in i händerna,

var gång jag lyfte den upp ur Förtvivlans brunn.

Svalkan fann jag vid kusten,
 
där satt jag timtals ute vid kobbar och skär,
skissade på solnedgångar och sjöfåglar,
 
just vid randen till Helvetet.
 
Det var under den tiden jag mötte min första kärlek,
och erfor ungdomens ljuvligt skärande ångest,
 
När det ännu fanns tid att umgås med vänner,
läsa böcker
 
och barrikadera huset från eldens demoner.
 
Nu finns endast en ljuv melankoli, över svunnen tid,
de minnen om hur sommarängarna doftade.

Hur vattnet från hinken kluckade.
 
Och numera rör jag mig inte långa sträckor i taget,
jag går lugnt utmed den grusade stigen,
genom eklundarna mot flammorna.

 
Jag bär hinken än idag,
försiktigt för att inte tappa något,

baddar mitt ansikte då och då,

på vägen ned till Skärselden.

Så fick jag syn på honom, släppte allt vad jag hade i händerna, och rusade åstad.

Som tur var hann jag precis ikapp honom, medan han var inom mina ägor, och jag kastade mig över honom. Vi rullade runt några varv och jag låste honom i ett järngrepp.

- Nu ska du få se hur vi behandlar utbölingar, sa jag flåsande efter jakten, och släpade honom till gården.

Tjära och fjädrar är en effektiv påminnelse om störningar i äganderätten, men jag föredrar kallasfalt och målade påskbolster.

Fast han slet och drog, var han snart en svartklibbig färgskrikande dunboll. Jag hade själv fått den förbannade asfalten på händerna, men det fick bli ett senare problem.

Jag föste honom till tomtgränsen tills han var på grannens ägor. Han tittade upp mot mig.

- Som du märker har vi inte mycket till övers för banditer och mördare, sa jag och spottade ut snusen och satte händerna på bältet.

- Reglerna är enkla ... återvänder du går det som för dina kamrater, förklarade jag och såg honom rätt i ögonen, medan jag pekade på plommonträdet. Det brukar ge effekt. I trädet dinglar nämligen flera av hans likar, i slak påminnelse om livets förgänglighet.

Jag såg honom kräla iväg. Så gör de alla.

Ingen av dem har någonsin återvänt, så jag har aldrig kunnat statuera något exempel.

Därför har jag hängt upp urvuxna bruna babystrumpor i plommonträdet.

Någon har sagt mig att de är närsynta, dessa mördarsniglar.

Tyvärr såg jag mig tvungen att avpublicera hela rasket. Dels för att jag har tidsbrist, men dels också för att jag har omdisponerat romanen ganska rejält, och det var omöjligt att fortsätta publicera.

Ska återkomma med romanen efter 1:a oktober.