Jag tänker på hur jag vanligtvis vid den här tiden på året har tillbaka-till-skolan-ångest. För första gången någonsin har vi ingenstans att komma tillbaka till. Visst har vi planer och saker att göra, de flesta har till och med jobb. Men allt är nytt nu. Samma värld, samma människor, men så helt plötsligt betraktas vi som vuxna. Förväntas ha kontroll på vår ekonomi och vårt känsloliv. Borde gå upp i tid, skriva under viktiga papper och sen gå ut på krogen och bli fulla som as. Fortfarande bo hemma. Hjälpa mamma med maten. Be mamma om hjälp med, tja, allt. Låna pengar, inte av banken, men av pappa. Rensa ut gamla lådor. Hitta kondomer med utgånget datum och ett nummer till psykakuten. Hitta en kompisbok från år 2000. Ringa till försäkringsbolag och optikern. Gå på möte, hämta ut recept, förklara sig. Dricka öl för att det är gott och sprit för att bli full. Vara på gränsen, ta ett steg. Bestämma vartåt man ska gå, försöka att inte ramla. Låtsas vara vuxen, sedan låtsas vara barn. Vara vuxen, sedan vara barn. Rymma hemifrån, inte till skogen bakom huset utan till ett annat land. Lämna sin barndom och sina i-landsproblem för något annat. Hoppas lära sig, inse något, förstå varthän man är menad att gå. Varsamt prova om man kan gå på den här konstiga nya jorden. Jag tänker på hur det känns att inte ha någon aning, men att vara hoppfull, och rädd.