Redan medlem?
Logga in
Grävling
från Umeå
Dagbok
Dagbok - Augusti 2014
Onsdag den 20 Augusti 2014 Ur en resa; osorterat och ocensurerat1/8 TÅG MOT UPPSALAJag vill hungra efter mer. Jag vill att människor beundrar min hud på avstånd. Ett oväder närmar sig. Jag reser med tåg, lyssnar på Bright Eyes "Happy Birthday to me", hjärtat jublar. Molnen är överväldigande, otröstliga. Allt hänger samman. Med åldern får man sämre syn för att inte lägga märke till kroppens allt fler skavanker. Molnen är blå som upphettat stål, huka dig på myren lilla räv, lapa kopparbrunt vatten, tugga tuvstarr och ängsull Världen är så överväldigande, stor och vacker att jag vill gråta, hugga pennan genom handryggen, tala med främlingar, betrakta den genom ett filter av ord Lennart Sjögren - Flugan. Och jag vet precis hur det känns, en flugas kalla mun mot handleden, en så liten sak, och anledningen till allt jag skriver: Jag vill visa de små sakerna, få människor att se, att lägga märke till, att tänka "det är ju precis så det är". En fluga på handleden, doften av en skog, hur himlen ligger över oss som silke. Jag är ett ensamresande barn, jag är ensam i ett främmande rum, jag är natten som viskar i rören. Avvaktande närmar vi oss spåret, vi är harar, vi är symboler för skräck, uppspärrade ögon, kornblå iris, ögonvitor Att ha sett skräcken i en hares öga, ett vilt djur och jag ville henne inte något ont. 3/8 FÄRJA MOT VISBY Du söker gränserna mellan en kropp och andra söker området emellan rönnbären mognar och spricker du är en rävunge, du är kall som berget dina ögon kastanjekärnor, pälsen blommande mossa skiftar ännu i livsrött Minnet, undfallande, falnande. Jag kan inte räkna allt jag glömt. Jag kan inte lista det som inte längre finns. Att uppleva utan att ordsätta. Vem är jag om jag inte vet vem jag varit. Nuförtiden tycker jag om mitt leende. Att samla på otaliga exemplar, alla jag kommer över, av min favoritpenna. Att köpa dem billigt begagnat och det mjuka i bröstet då jag öppnar förpackningen. Det finns ännu ord kvar. Att vilja skriva på hud för att det är så förgängligt att det betyder något. Den märkliga sorgen i att inte känna sorg över detta. Min handstil liknar marscherande myror, små och spretiga ben. Jag minns er inte. Ni bär mitt ansikte. 4/8 - VISBY - VÄNTAR I KÖ PÅ LOKE Här härjar vindarna och isarna och tomma ljus slockna lågor, frampressade ur isen, ur jordarna som vårlökarna, som människobarnen, som båtarna och ljuset VID HAVET, SOLNEDGÅNG Molnen är skepp, drömmar, harar ett dis följer min blick, en färja ankrar vid himlen båtarnas lyktor rör sig utåt i dimman Jag är den jag vill vara. Sitter vid havet och skriver, solnedgång. När det blir så mörkt att jag inte ser orden längre kan jag be att få låna ett hörn av en cirkel av ljus, lyckliga människor som kurar kring lågan. Mina ögon är sorgsna när jag ser mig i en spegel. Min mage är hungrig men själv är jag nöjd och mjuk. Man kan ta miste på en färja och en anhopning av moln vid horisonten. En människa som jag bär så varma känslor för använder heroin. Alla onda associationer hos det ordet. Jag oroar mig inte längre för honom. Det är för sent för oro. Heroin. "The smell of moonlight wysteria". Jag tänkte skicka honom den låten men tänkte att den handlar ju om heroin, den har inget med honom att göra. Men nu. Kanske anade jag något. Göm mig bakom trädens stammar vi härstammar från vita nätter och blå dagar Att beskriva skuggor och dagrar, blickar och dis peta på mina sår, förstrött gör mig illa gå med ostadiga steg, bakgrundsdånet, svallvågorna badflickor och barfotasand, hunger de kan se mitt ansikte, jag får inte avslöja min position Den här lyckan. Perfektionen. Mörkret faller, jag skriver i gatlyktsljus. En gång lade någon sin hand på min axel och sade "Du är fantastisk" efter att jag läst upp en dikt som inte ens var min. Själva uppläsandet bara. Rösten, pauseringen. En sådan komplimang. Om det saknas bokstäver så är det för att jag knappt ser vad jag skriver. Skymning, käraste. Jag skall söka ljus. Molnskeppet sjunker och upplöses i skymning. Himlen ligger slät och sval som ett duvblått lakan över oss. Vågorna faller mot stranden. Det ljudlösa pockar på uppmärksamhet. Det ordlösa. Skönheten i detta. Det finns en ordlös plats. Jag har varit där. Jag vill dit igen. Där Allt Är. Människor samlas, de sätter sig i närheten. Mörkret faller. Jag undrar om de har en lykta. Jag önskar att de bjuder in mig till sin krets. De anar inget. Månen är en blank skärva. Människor är skärvor av ljus. Åh, att världen finns. Jag funderar på att gå och terrorisera folk med diktuppläsningar. (Det gick bra.) 5/8 VANDRARHEMMET En snara av finaste lin att lägga om din hals en grop att fylla med tystnad, att hälla sin skugga i ett lock av vax och honung ett tunt sidentyg i alla nyanser av blått "hjärtverksamheten hos sömniga och sovande katter" Lyrikvännen 3/14 s. 90 6/8 VANDRARHEMMET Nynna mig varm, min kropp levande, infria min väntan "So come back, I'm waiting" Och du faller, faller fort du vet hur blåregn doftar VID HAVET Det är tidig kväll, jag har havet för mig själv vinden, duvgrå röster, bruset de andra har sin gemenskap så även jag. Människor fryser, hukar i blåsten jag skulle kunna kura i värme in mot mig själv men öppnar bröstet, lutar ryggen, andas storm havet betraktar mig, ringduvan ropar hon kan endast tre ord, jag inte ens dem känn omsorg om havet din ena sko är röd, den andra grå av leran som du gick i, endast halvt åh, så du skulle trivas i min värld inatt de var skepp, de var nya tecken mot horisonten horis-ont, ont jag skrattar, jag önskar du hörde, rörde vid mig (Alla människor har satt sig att titta på eldshowen ikväll. Det är den perfekta kvällen för att sitta vid havet och skriva. Havet är mitt. Underbart mitt.) Det luktar salt, rutten tång och somrars minnen de ligger inlagda i mitten av min kropp, oåtkomliga 7/8 VID HAVET Håret blåsvart, ordlöst, tungt som sammet min far målade skogar på väggarna – landskap, skymning, dolda grottor – jag skyler mig i min egen skugga en fluga på min hand, vet hon att jag är en varelse "hålla mardrömmarna ute med små vita staket" Lyrikvännen 6/05 s. 60 hålla havsdrömmarna ute, åskdrömmarna, rida maran tills hon faller undan, ber om mer Jag sitter vid havet och skriver, en främling sjunger med mild röst i närheten, hans vän spelar fiol, deras vän sover i solen med armen över ögonen. Att denna lycka kan finnas, denna ynnest. Jag behöver ett extra exemplar av Lyrikvännen nr 6/05 för att kunna klippa ut och hänga upp sidorna 62-64 på väggen. Och sidan 106 Jag gömde mig under ett träd, jag drack ljummet vatten jag lyssnade till främlingars sånger skrev mina egna ord flydde regnet under ett träd med en ung gatumusikant jag lärde henne sånger, sjöng för henne en fluga blev min vän utan att veta det jag vill be dem att sjunga Kråkedansen jag vill fråga någon vad ordet "rhizomatisk" betyder flugan är nästan inte rädd för mig längre Att vara den man vill vara: segelbåtar vid horisonten, en mistlur som ljuder jag älskar din röst, jag skulle kunna ha den i en burk att ta fram och lyssna på när jag behöver, när jag saknar dig, när världen är för stor när jag drömt att du inte längre finns och jag bleknar till hav jag bär en bläckpenna i halslinningen på min klänning Jag känner hur blicken svajar, vinglar längs raderna det är fantastiskt så ofta jag skriver detta, jag förstår dig alla livsfarliga associationer till ordet heroin men ändå, förstår |
2020december (1)oktober (1) augusti (1) mars (1) 2019november (1)2017december (1)juli (1) 2014september (1)augusti (1) juni (1) 2012januari (1)2010december (1)september (1) |