Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




User avatar

Grävling

VIP icon
Female icon från Umeå


Dagbok

Dagbok - Augusti 2014

« Tillbaka till dagböcker



Onsdag den 20 Augusti 2014

Ur en resa; osorterat och ocensurerat

1/8 TÅG MOT UPPSALA

Jag vill hungra efter mer. Jag vill att människor beundrar min hud på avstånd. Ett oväder närmar sig. Jag reser med tåg, lyssnar på Bright Eyes "Happy Birthday to me", hjärtat jublar. Molnen är överväldigande, otröstliga. Allt hänger samman.
Med åldern får man sämre syn för att inte lägga märke till kroppens allt fler skavanker.
Molnen är blå som upphettat stål, huka dig på myren
lilla räv, lapa kopparbrunt vatten, tugga tuvstarr och ängsull
Världen är så överväldigande, stor och vacker att jag vill gråta, hugga pennan genom handryggen, tala med främlingar, betrakta den genom ett filter av ord
Lennart Sjögren - Flugan. Och jag vet precis hur det känns, en flugas kalla mun mot handleden, en så liten sak, och anledningen till allt jag skriver: Jag vill visa de små sakerna, få människor att se, att lägga märke till, att tänka "det är ju precis så det är". En fluga på handleden, doften av en skog, hur himlen ligger över oss som silke.
Jag är ett ensamresande barn, jag är ensam i ett främmande rum, jag är natten som viskar i rören.
Avvaktande närmar vi oss spåret, vi är harar, vi är symboler för skräck, uppspärrade ögon, kornblå iris, ögonvitor
Att ha sett skräcken i en hares öga, ett vilt djur och jag ville henne inte något ont.

3/8 FÄRJA MOT VISBY

Du söker gränserna mellan en kropp och andra
söker området emellan
rönnbären mognar och spricker
du är en rävunge, du är kall som berget
dina ögon kastanjekärnor, pälsen blommande mossa
skiftar ännu i livsrött
Minnet, undfallande, falnande. Jag kan inte räkna allt jag glömt. Jag kan inte lista det som inte längre finns. Att uppleva utan att ordsätta. Vem är jag om jag inte vet vem jag varit. Nuförtiden tycker jag om mitt leende.
Att samla på otaliga exemplar, alla jag kommer över, av min favoritpenna. Att köpa dem billigt begagnat och det mjuka i bröstet då jag öppnar förpackningen. Det finns ännu ord kvar. Att vilja skriva på hud för att det är så förgängligt att det betyder något.
Den märkliga sorgen i att inte känna sorg över detta.
Min handstil liknar marscherande myror, små och spretiga ben.
Jag minns er inte. Ni bär mitt ansikte.

4/8 - VISBY - VÄNTAR I KÖ PÅ LOKE

Här härjar vindarna och isarna och tomma ljus
slockna lågor, frampressade ur isen, ur jordarna
som vårlökarna, som människobarnen, som båtarna och ljuset

VID HAVET, SOLNEDGÅNG

Molnen är skepp, drömmar, harar
ett dis följer min blick, en färja ankrar vid himlen
båtarnas lyktor rör sig utåt i dimman
Jag är den jag vill vara. Sitter vid havet och skriver, solnedgång. När det blir så mörkt att jag inte ser orden längre kan jag be att få låna ett hörn av en cirkel av ljus, lyckliga människor som kurar kring lågan. Mina ögon är sorgsna när jag ser mig i en spegel. Min mage är hungrig men själv är jag nöjd och mjuk. Man kan ta miste på en färja och en anhopning av moln vid horisonten. En människa som jag bär så varma känslor för använder heroin. Alla onda associationer hos det ordet. Jag oroar mig inte längre för honom. Det är för sent för oro. Heroin. "The smell of moonlight wysteria". Jag tänkte skicka honom den låten men tänkte att den handlar ju om heroin, den har inget med honom att göra. Men nu. Kanske anade jag något.
Göm mig bakom trädens stammar
vi härstammar från vita nätter och blå dagar
Att beskriva skuggor och dagrar, blickar och dis
peta på mina sår, förstrött gör mig illa
gå med ostadiga steg, bakgrundsdånet, svallvågorna
badflickor och barfotasand, hunger
de kan se mitt ansikte, jag får inte avslöja min position
Den här lyckan. Perfektionen. Mörkret faller, jag skriver i gatlyktsljus. En gång lade någon sin hand på min axel och sade "Du är fantastisk" efter att jag läst upp en dikt som inte ens var min. Själva uppläsandet bara. Rösten, pauseringen. En sådan komplimang. Om det saknas bokstäver så är det för att jag knappt ser vad jag skriver. Skymning, käraste. Jag skall söka ljus.
Molnskeppet sjunker och upplöses i skymning. Himlen ligger slät och sval som ett duvblått lakan över oss. Vågorna faller mot stranden. Det ljudlösa pockar på uppmärksamhet. Det ordlösa. Skönheten i detta. Det finns en ordlös plats. Jag har varit där. Jag vill dit igen. Där Allt Är. Människor samlas, de sätter sig i närheten. Mörkret faller. Jag undrar om de har en lykta. Jag önskar att de bjuder in mig till sin krets. De anar inget.
Månen är en blank skärva. Människor är skärvor av ljus. Åh, att världen finns. Jag funderar på att gå och terrorisera folk med diktuppläsningar.
(Det gick bra.)

5/8 VANDRARHEMMET

En snara av finaste lin att lägga om din hals
en grop att fylla med tystnad, att hälla sin skugga i
ett lock av vax och honung
ett tunt sidentyg i alla nyanser av blått
"hjärtverksamheten hos sömniga och sovande katter" Lyrikvännen 3/14 s. 90

6/8 VANDRARHEMMET

Nynna mig varm, min kropp levande, infria min väntan
"So come back, I'm waiting"
Och du faller, faller fort
du vet hur blåregn doftar

VID HAVET

Det är tidig kväll, jag har havet för mig själv
vinden, duvgrå röster, bruset
de andra har sin gemenskap
så även jag.
Människor fryser, hukar i blåsten
jag skulle kunna kura i värme in mot mig själv
men öppnar bröstet, lutar ryggen, andas storm
havet betraktar mig, ringduvan ropar
hon kan endast tre ord, jag inte ens dem
känn omsorg om havet
din ena sko är röd, den andra grå
av leran som du gick i, endast halvt
åh, så du skulle trivas i min värld inatt
de var skepp, de var nya tecken mot horisonten
horis-ont, ont
jag skrattar, jag önskar du hörde, rörde vid mig
(Alla människor har satt sig att titta på eldshowen ikväll. Det är den perfekta kvällen för att sitta vid havet och skriva. Havet är mitt. Underbart mitt.)
Det luktar salt, rutten tång och somrars minnen
de ligger inlagda i mitten av min kropp, oåtkomliga

7/8 VID HAVET

Håret blåsvart, ordlöst, tungt som sammet
min far målade skogar på väggarna –
landskap, skymning, dolda grottor –
jag skyler mig i min egen skugga
en fluga på min hand, vet hon att jag är en varelse
"hålla mardrömmarna ute med små vita staket" Lyrikvännen 6/05 s. 60
hålla havsdrömmarna ute, åskdrömmarna, rida maran
tills hon faller undan, ber om mer
Jag sitter vid havet och skriver, en främling sjunger med mild röst i närheten, hans vän spelar fiol, deras vän sover i solen med armen över ögonen. Att denna lycka kan finnas, denna ynnest.
Jag behöver ett extra exemplar av Lyrikvännen nr 6/05 för att kunna klippa ut och hänga upp sidorna 62-64 på väggen. Och sidan 106
Jag gömde mig under ett träd,
jag drack ljummet vatten
jag lyssnade till främlingars sånger
skrev mina egna ord
flydde regnet under ett träd med en ung gatumusikant
jag lärde henne sånger, sjöng för henne
en fluga blev min vän utan att veta det
jag vill be dem att sjunga Kråkedansen
jag vill fråga någon vad ordet "rhizomatisk" betyder
flugan är nästan inte rädd för mig längre
Att vara den man vill vara:
segelbåtar vid horisonten, en mistlur som ljuder
jag älskar din röst, jag skulle kunna ha den i en burk
att ta fram och lyssna på när jag behöver,
när jag saknar dig, när världen är för stor
när jag drömt att du inte längre finns
och jag bleknar till hav
jag bär en bläckpenna i halslinningen på min klänning
Jag känner hur blicken svajar, vinglar längs raderna
det är fantastiskt
så ofta jag skriver detta, jag förstår dig
alla livsfarliga associationer till ordet heroin
men ändå, förstår





 

2017

december (1)
juli (1)

2014

september (1)
augusti (1)
juni (1)

2012

januari (1)

2010

december (1)
september (1)