Torsdag den 30 Augusti 2018

Det vägledande ljuset.

Nu är Jag riktigt överväldigad. Sur även. Det är bara för mycket, på en och samma gång. Känner att jag byter bana från mitt normala skrivande. Är inte melankolisk alls i stunden. Utan snarare bara hopplös, arg & extremt överväldigad.

Det är precis som att jag inte har drivkraften till att göra någonting. Att jag är dömd i en oändlig spiral med mina känslor som jag inte hittar ut från. Det är mörkt nu. Dimman är tjock & jag kan inte se klart. Alls. Varför börja vandra och försöka hitta ut när jag är miljontals mil hemifrån?

Detta är konsekvensen av när man tar ifrån mig min frihet. Att bara präglas av för mycket ansvar dödar mig, överväldigar mig. Jag känner inte mig själv längre. Vem är jag? Vad har jag för syfte? Att låta mig själv vara med vanligt folk och deras extroverta kulturistiska anda gör mig till något jag inte längre förstår. Hur kan dom bete sig så här dag in och dag ut?

Jag måste få vara jag, mig själv, med min egen värld, med mina egna tankar & känslor. Var kommer allt detta ifrån egentligen & varför är jag så obenägen att ansluta mig till den stora massan? Dom är så konstiga.. Och där står dom och sneglar på mig med samma tankar. Olikheter. Det funkar en kort period sen måste andra sidor fram. Undra om det är så för alla?

Jag är bara orolig att återhämtnings tiden är för kort. Jag tror inte jag har lärt mig hur man gör det här ännu. Att känna så mycket mörker & ta sig ur det. Jag måste ha mitt syfte vid alla tidpunkter, kunna känna det. Annars tappar jag allt hopp. Konsten att kunna vara trygg även om stunden är väldigt blek är något att jobba på.

Oavsett vad så tar jag mig i kragen nu & fokuserar resterande kväll på mig själv. Vem vet, jag kanske hittar något i detta stadie som jag tidigare inte sett förut. & vem vet, jag kanske hittar ut från min skog trots allt.






Tisdag den 28 Augusti 2018

Stunden som vände.

Det bara brinner, inombords, i mina tankar överallt, själen brinner upp. Jag är överallt och ingenstans. Pressen den tar mig. Eldar upp mig, bränner upp mig.

Jag har så mycket känns det nu. Jag är inte vann. Att bli itagfrågen min frihet. Även om jag tycker om jobbet, så blir det jobbigt. Jag kan inte se slutresultatet hur jag får ihop min vardag med diverse ansvar, jag får inte ihop det. Jag kan inte planera.

Att leva i stunden just nu. Vill egentligen bara bort. Ta mig härifrån. Är det rätta att möta dessa känslor så som dom är nu? Att lida ett tag? Jag har mycket trauma känslor som spökar också, som kommer upp, som amplifias.

Inte ens hon hade kunnat göra det bättre nu. Du vet.. inte en tjej men just hon. För jag vet att ända vägen ut är framåt och även om hon är här så måste jag ändå ta mig igenom detta i sinom tid.

Men det hade varit bättre, lättare även. Om hon varit här. Om jag haft någon som förstod. Förståelse. Du vet någon att visa sig sårbar med. Som kan ta ett opartiskt parti och låta mig vara blödig. Är inte det varje individs högsta önskan? Jag ser hela scenariot framför mig. Att jag någonstans försöker trycka ut känslorna när vi ligger ner på en bekväm plats. Därför att jag vet & jag märker att hon vill mitt bästa & hon vill veta vad jag går igenom och vad jag känner.

Men just nu är det du. Det är bara du, min dagbok, som får veta mitt misära skede. Vad hade jag gjort utan dig. Vad hade jag gjort utan talangen att uttrycksfullt kunna skriva? Just nu känner jag hur nyttigt det är med såna här dagar.

När jag började skriva kände jag mig överallt men det känns bättre nu, lite lättare men att jag även har mer kontroll. Det hjälper när man får uttrycka sig även om det är på sitt speciella sätt.






Lördag den 25 Augusti 2018

Final Battle.

Då kom den dagen också. Dagen som jag fruktade så. Dagen som jag trodde skulle ta mig med storm, släppa mig till helvetet där jag hade fått frossa en tid.

Det gör ont. Verkligen. I själen på mig lider jag. Hur kunde hon? Hur kunde detta ske? Varför gör hon så här? Mina känslor är överallt, sårade, bränder, förstörelse, domedagen.

På ett sätt är jag okej med det. Eller rättare sagt så trodde jag väl att det skulle vara värre när dagen väl kom. Men nu är den här & jag känner mig sviken. Även fast än vi inte har något med varandra och inte haft det på en väldigt lång tid. Hur ska jag kunna känna något annat?

Det är inte över. Det är fortfarande inte över för mig, den här kampen. Kampen om att vara i frid med allt som hände. Med känslan hon fick mig att känna. Med hur hennes hand av egen vilja kunde få mig som jag var någon helt annanstans bort från denna världens förutsättningar samt begränsningar.

Du betyde så mycket för mig. Mer än vad du någonsin är kapabel att förstå. Om du bara kunde vara kapabel att förstå.. I bara 10minuter för att sedan kunnat återgå till ditt riktiga jag. Ditt ansiktsuttryck, chocken för att sedan bryta ihop i tårar och krama om mig så hårt där inga ord behöver sägas bara en mening kännas. "Jag ser klart nu."

Det hade varit en välsignelse som jag hade tagit med mig från detta livet & in i nästa stadie. För iallafall då, så vet jag helt säkert att de plågor som vi båda gick igenom med varandra, inte var förgäves.






Tisdag den 21 Augusti 2018

Demonerna.

Nu ikväll gör det ont. Det gör så ont. Vad är det jag har gjort? Vad är det som händer? Att känna mig från killen som gör rätt, den personen som går efter den moraliska kompassen till att känna att jag har förlorat allt, inte bara mig själv, men allt.

Jag förstår bara inte. Hur kan jag känna att jag inte gör bra ifrån mig? Jag känner mig hopplös, värdelös även. Oälskad bara. Jag är rädd. Orolig. Orolig att hon inte ska gilla mig tillbaka. Orolig att hon ska trycka ner mig och ha någon sorts makt. Jag vill inte, jag vill inte mer. Bli sårad. Jag vet att jag har gjort det förut men denna gången vet jag inte om jag klarar det.

Allt blir för bekvämt. Livet. När jag sakta börjat bli min egna person. Förut så var allt svart. Jag var i en skog med en ögonbindel som jag inte hittade ut ifrån. Alla träd var nedbrända. Alla berg täckt av dimma. Allt var dött. Det var dödens skog. En plats för dom på andra sidan.

Nu så vet jag. Jag vet bättre. Jag har perspektiv idag. Och helt plötsligt.. Så blev allt också så mycket svårare.

Idag har jag valmöjligheter. Hur? Varför? Jag är klar. Jag är klar med utforskandet. Jag behöver inte försöka. Entusiasmen är bara borta. Jag har utforskat allt och jag vet hur verkligheten är just på detta ämnet iallafall. Det gör mig oförmögen att försöka skapa nyans i min personlighet som gör mig så fruktansvärt taggad, unik och ännu mer mig själv.

På något sätt så vet jag inte om jag klarar det precis som jag har skrivit. Jag inser även nu att det finns metoder för detta. Hur vet jag inte än men jag känner att jag kommer hitta en plats i mig själv då jag kan hitta den här nyansen igen. Kanske är metoden att börja söka mig till något annat? Kanske är den även att börja ta min personlighet på allvar & faktiskt bli taggad av min personlighet istället bara för de nya situationerna som det varit tidigare?

Som vanligt så är det mycket frågor som jag fullt ut inte har svar på. På ett eller annat sätt så är det även det som driver mig framåt. Nyfikenheten av att inte veta. Men när man är för självmedveten och har mer perspektiv, blir man också mer självmedveten och får mer perspektiv på sina mest mörkaste rädslor. Och det är det min vän, som du måste vara i frid med. Hur ska Du, jag, vi annars bli den personen du alltid strävat att vara?






Söndag den 19 Augusti 2018

Äventyr i dess höjd.

Dagen börjar bra. Sådär kallt på något sätt dock. Allt inom mig är bara stabilt, orubbligt. Även fast jag mår bra, fantastiskt även, så tillfredsställs jag inte av mycket. Det är precis som om att känslorna inte når ända fram till djupet. Till centralen där alla känslor möts & upplevs.

Gårdagen var bra. För bra nästan. Att kunna vara ett sån fors av energi som jag utstrålade under kvällen & sedan fortsätta ha den dagen efter är himmelskt. Bra stämning. Bra folk.

Men framför allt så fick jag en hon. Jag fick tjejen.







Lördag den 18 Augusti 2018

Hon igen.

Hon fortsätter att dyka upp, överallt, i mitt sinne. Jag är så sårbar nu, det är de som är. Jag har ingen kontroll verkligen, hon bara dyker upp av dom mest oväntade minnen & jag har ingen kontroll att styra utan bara känna en omedelbar ångest över minnet som presenteras i mitt subjektiva jag.

Ändå vägen är framåt och jag vill inte låta mig plågas av henne mer. Sanningen är att hon krossa mitt hjärta. Att låta en annan människa ha så mycket makt över mig är något jag aldrig gjort förut. Hon hade makten att göra allt med mig, få mig att känna vad som helst, vilket är både på gott & ont inser jag när jag skriver ut det.

M.O, du vet vem du är. Varför hände detta på det sättet de hände? Varför ska en sådan känsla finnas med i denna existens? Varför kan något kännas SÅ RÄTT känslomässigt men bli så jävla fel personlighets? Jag förstår bara inte... Det är dagar som dessa då jag ifrågasätter allt och inser att det kanske bara har med fortplantningen att göra. Vi känner som vi gör på grund av den & sen är det inget mer. Inga magiska enhörningar. Inget glitter. Ingen kärlek som ska vara just den du sett fram emot hela ditt liv. Sånt där. Det finns bara inte.

Jag vill bara vara fri från dig, just nu bara glömma. Men jag vet om att jag inte kan det. Försöker jag kommer du hemsöka mig tills jag dör. Men jag vill lägga dig på is antar jag tills den dagen jag kollar dig rätt i dina vackra ögon & jag känner absolut tillfredställelse eftersom jag på den tiden gjorde allt i min makt för att hjälpa dig. Jag ville verkligen så mycket att du & jag skulle fungera. Men vi var inte menade för denna livstid. Jag besöker fortfarande ditt högre jag i mitt paradis.






Lördag den 18 Augusti 2018

Hon.

Just nu är jag där. Just där. Du vet därborta? Där man är som lågast, som svagast, som mest human, kanske som mest människa?

Jag känner det. Jag känner det allt, för henne. Hon. Jag menade allt jag en gång sa till henne. Allt som jag gjorde, det var inget spel. Det var inte på låtsas. Jag menade allt, och även lite till.

Om hon bara kunde se. Inom mig, igenon mig. På den tiden var min själ samt motiv fyllt med kärlek och godhet. Tvärigenom faktiskt. Bokstavligt talat.

Det hon gav mig, det hon fick mig att känna, är nu så långt borta. Det finns inte mer. Men jag känner det. Jag kan känna det allt. Hon.. Var är hon? Jag hittade henne en kort stund men hon spelade bara en roll & försvann lika fort igen. Den människan finns tyvärr inte för mig idag.

Jag hoppas att jag en dag kan känna den där kärleken igen. Du vet den där känslan att någon bryr sig om dig. Fast på riktigt? Man känner det med hela kroppen, med alla känslor & fibrer känner man det. "Den här personen kommet vara här med mig i vått & torrt, den här personen älskar mig". Det min vän, är något jag stolt hade viljat säga när universum korsar min väg med en annan kärleksfull, idealistisk själ.






Onsdag den 15 Augusti 2018

Odefinierad.

Jag blir alltid satt i en position som jag inte vill vara när jag umgås med vissa personer. En position som jag är väldigt medveten om men inte kan förändra. Jag spelar bara med. Spelar rollen som dom satt på mig genom intryck av outryckta känslor & energier.

Jag tror jag har erkänt, kommit på att jag bryr mig väldigt mycket om vad andra människor tycker om mig. Jag definieras väldigt lätt och blir väldigt lätt den människan som folk tror att jag är.

Även om det rätta kanske är att ha en stark identitet. En identitet som skriker att det här är du med en oföränderlig aura runt om. Men min väg? Vägen jag har nu? Jag gillar att folk inte vet. Någonting om mig faktiskt. Att folk kan ha bilden av att jag är den roliga, den karismatiska när dom ser mig ett par gånger.

Kanske är det min riktiga natur? Men att jag låter mig definieras alldeles för ofta att den identiteten inte går att bibehålla?

Vad är lösningen då? Låt ingen definiera dig mer. Ta dig ur situationerna där du blir dömd, omedvetet såklart men ändå dömd.

Ända vägen är alltid framåt, det har det alltid varit. Vad ska någon någonsin kunna säga när jag är den självständiga mannen jag alltid önskat att jag varit?






Torsdag den 9 Augusti 2018

En helt vanlig dag.

Just nu har jag bara en sådan här dag igen. När ska dom sluta? När ska dom vara över? Aldrig. Förmodligen. Det är mina gissningar. Jag hoppas bara att jag hittar sätt att klara av dem.

Jag känner mig trött, slut på energi, slut på lust. Jag vill inte mer. Något. Av det här vanliga. Hade inte livet kunnat vara ett äventyr? Dag ut, dag in & hela tiden? Varför ska vi lida när vi kan vara på toppen varje dag & konstant?

Jag vet varför. Balansen såklart. Ja, det och att vi kan inte leva så som vi gör eftersom det leder till för mycket girighet. Och det min vän, är det som leder en individ till mörkrets sida om jag ska referera Star Wars så fint.

Men det blir bättre, det blir det alltid. Utan denna känsla, utan dessa känslor, så hade jag aldrig kunnat skriva ner detta stycke poesi samt paragraf som jag gör nu. Min medmänsklighet, bort från ego & makt är det ända en individ har kvar när denna känner sig patetisk, svag & sårbar. Och frågar du mig, så är det bara en helt underbar egenskap