Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




JagMinns

VIP icon
27 år Male icon


Dagbok

Dagbok - Augusti 2019

« Tillbaka till dagböcker



Söndag den 25 Augusti 2019

Jag landa på en stjärna ikväll.

Alltså det har varit en sån hektisk vecka. Jag är så himla melankolisk. Så jag känner att jag kommer dö nästan. Känslorna har liksom tagit över. Den här bitterljuva känslan. Fast den är mer bitter den här gången. Jag är slut. Jag är klar liksom. Färdig med allt. Allt för denna gången. Min energi har runnit ut och jag är bara färdig med allt och alla. Samtidigt så är jag väldigt klar till att kunna agera, tänka och känna på precis det sättet jag vill. Jag är som mest mig själv nu skulle jag vilja säga.

Men mm.. Väldigt hektisk helg som sagt. Jag håller igång som en extrovert. Precis som en extrovert. Det tar kål på mig helt och hållet till slut. Efter ett tag.. Så känner jag bara så här, helt obenägen till att göra något. Helt omotiverad till att träffa någon, få något gjort eller bara.. Ja jag vet inte.

Jag vill bara sitta här. Här just nu med mig själv och mina känslor. Känna mina känslor. Låta dom andas ut och släppa dom fria en efter en i taget. Dom ger mig så mycket trygghet nu. Även fast dom är intensiva. Dom är behagliga och den värmen jag känner av dom. Den är bara helt underbar. Åh.. Vad jag saknar något dock. Någon eller något. Någon som förstår antar jag. Det har jag väl gjort hela mitt liv. Men ikväll så är den känslan ännu klarare. Det är där den här bitterljuva känslan kommer ifrån. Saknaden av att ha någon där du vet. Riktig kärlek, äkta kärlek som är på riktigt. Längtar efter att få träffa en sån person. Det är liksom inte en helt omöjlighet.

Vi går mot stjärnorna. För alltid kommer vi att varandra mot stjärnorna. Vi, tillsammans. Följ med oss till en vackrare plats bortom denna världen. Känner en sån empati för alla som har den här förmågan ikväll. Att kunna drömma sig bort och känna att man tillhör stjärnorna. Ikväll är jag med er mina bröder och systrar. Tillsammans kommer vi nå stjärnorna en vacker dag. Platsen där vi hör hemma. Platsen där vi ursprungligen kommit ifrån.







Tisdag den 20 Augusti 2019

Kan inte ibland.

Det känns bara så jävla sjukt nu. Att från ena stunden ha någon att prata med varje dag tills ingen nu. Noll. Jag har bara mig själv i hela denna vida världen och allt jag äger är tunga känslor jag inte vet hur jag ska handskas med.

Jag förstår det inte bara, hur man kan välja att gå ifrån så där. Gör det inte ont i dom? Har de tröttnat på mig? Vad har jag gjort för fel.. Har jag gjort något fel? Snälla jag vill bara veta just nu. Vad har jag... gjort för fel.
Desperata känslor. Känslor av desperation. Jag minns min lärdom och aldrig lär jag agera från den. Jag minns den så väl.
Men vad gör jag då istället? Lider? Tar mig igenom det men hur? Så här? Skrivande? I skrivandes stund så lättar allt mycket och lite till.

Men fan alltså. Att det blir så här varje gång. Jag stångar en och samma stolpe hundra gånger. När ska jag vakna upp och inse? För jag förstår på riktigt inte. Uppmärksamhet de får uppmärksamhet. Vad får jag? Inget. Inget just nu och det är bara så.. Jag har ingen kraft eller energi till något, någon eller något och någon alls. Lämna mig ifred. Men kom nära så länge.
Se mig men blunda. Hör mig men distrahera dig med något annat.

Jag är så wainig. Fan. Fan. Fan och åter Fan. Min ilska. Känslor, allt måste ut. Ur mig. Bort från min kropp. Uff. Att jag står här varje gång. Och just nu vet jag inte vad jag har att lära då poängen bara varit att få ur det jag känner. Lesson under process while mission complete.







Söndag den 18 Augusti 2019

Aldrig varit så här ärlig.

Men isåfall.. Om det stämmer. Det här jag precis har läst om att jag egentligen borde fokusera på mina egna känslor och vad som är meningsfullt för mig så kan man börja fråga sig själv ett par frågor.
Är det så viktigt för mig? Henne? Varför egentligen? Varför håller jag mig kvar till henne nu när hon känns stressad och tar lång tid på sig att svara?
Gör det mig någon nytta? Nej... Skapar det obalans, ångest och tar upp hela min tankekraft att vara i den världen? Absolut.

Så varför är jag där? Jag borde släppa det här och nu eftersom det gör mig ingen nytta, alls...
Och visst, jag har haft det underbart. Helt jävla underbart om sanningen ska fram den senaste veckan. Men jag kan inte stå kvar i något som skapar mig så mycket disharmoni. Det funkar liksom inte och känner hur min inre värld fallerar mer och mer medan jag samtidigt trycker undan allting med jämna mellan rum eftersom jag inte vill kännas vid det.

Men varför är det så jävla viktigt då egentligen? Vem är det som bedömer att det är så jävla viktigt? Är det jag? Är det mina autentiska känslor? Jag tror inte det.
I denna sekund så skrev hon till mig, och helt ärligt så lättade det ungefär 20% i bröstet på mig. Det är helt sjukt vilken makt det har över mig.. Ska det vara så tänker jag? Är det så här det ska vara? Att varje gång jag faller för någon så faller jag hårt. Jag faller så hårt att det är svårt att se in eller ut. Vid denna tidpunkt, så känner jag mig så oerhört frustrerad. Något så gudomligt frustrerad att jag bara vill skrika och  banka i saker med mina bara nävar. Alltså jag får ingen luft nästan.

Men jag vet inte.. Jag vill få ett slut på det hela. Nödvändigtvis inte hela relationen eftersom vad har jag lärt mig då egentligen? Jag har ju bara flytt. Det känns ju inte rätt det heller. Men jag vill samtidigt inte att det ska ha all denna makten om mig. Att kunna finna egen lycka i vardagen utan att ta till sig andra... Det är de som är talangen.
Jag vet inte men jag känner för att gå "oentusiastisk mode". Eller rättare sagt bara göra det jag egentligen känner för att göra. Jag känner mig väldigt låg nu. Ännu lägre var jag igår men det är en annan historia.

De säger ju att jag hör hemma i denna världen.. Med mitt skrivande, min inre värld och mina tankar. Det känns väldigt naturligt att vara här. Samtidigt som jag känner att det är så skönt att få skriva ut, orden kommer naturligt till mig.
Ibland känns det dock inte som att det är jag som skriver. Nog aldrig skrivit om detta högt men min dissociation gör det svårt för mig att få ett grepp om verkligheten och att få mig att känna mig som den riktiga mig i varje ögonblick kan vara svårt. Grejen är att jag tror det är jag som skriver... I varje stund. Men jag kan samtidigt inte vara helt säker. Vad är det som säger att jag inte gått på autopilot och bara skrivit en massa trams jag inte står för? Jag menar.. Ska jag vara fullkomligt ärlig ikväll så gjorde jag det med henne. E. Många gånger. Överdrivet många gånger och om överdrivna många saker. Jag menar, just då så ville jag att det skulle vara så som jag skrev så himla mycket att jag till slut trodde på det. Jag vägrade att inse verkligheten. Och visst vi alla människor har våra brister men att inte ha någon kontakt med sin identitet och att inte veta vad du gör för du är rädd... Det är på en helt annan nivå. Jag tänker att många iallafall är medvetna om de flesta val de gör. Kanske är jag för idealistisk på den frågan.
Men herregud.. Dissociation alltså. Det är inte världens lättaste grej.

Så vad har jag egentligen lärt mig av detta skrivande angående huvudämnet som fick mig att skriva ikväll? Att jag ska ge upp. Att jag ska vara oentusiastisk om jag känner för det. Att jag inte ska låtsas. Att om jag känner mig nere så har jag den auran? Varför? För att iaf då har jag varit mitt autentiska jag. För iaf då så slipper jag hålla uppe en fasad jag inte kan bibehålla. För att bara då kan jag hitta tillbaka till mitt egna jag som jag så fint alltid kallar för själ. Min själ, mitt inre, mitt paradis, min kraft.
Jag älskar er alla, även dig herr ångest.







Lördag den 17 Augusti 2019

Kanske kan vi flyga en dag.

Melankolisk ända inne i hjärtat. Känslor som kommer och går. Flygande. Flygande inombords av fantasier och på olika stadier som får en att känna eufori i alla dess fantastiska stadier.
Jag har fått för lite sömn. Samtidigt som jag fått för mycket stimuli. Av det underbara. Av meningen. Meningar. Meningarna med de riktiga anledningarna till varför vi är här.
Här. På jordklotet. Tillsammans. Med oss. Med mig själv. Jag. Vi. Ni. Dom. Oss. Oss...
Allt handlar om Good vibes. Samtidigt som du aktivt tar hand om dig själv. Gör jag det? Inte riktigt. Men dessa euforiska känslorna känner jag ändå.
Varför vill jag bara fly? Denna existens. Bortom världen och bortom allt det fysiska vi känner till. Till en plats jag vet är frid och harmoni. Till en plats där jag för evigt är lycklig. Jag vill komma ditt. En värld av fantasi. Fantasi som håller en borta. Borta från det jag vill fly. Vad vill jag fly? Henne. Detta. Mina känslor. Oron. Tanken på att förlora allt och kunna stå kvar stark.
Hur när vem varför och vad. Om jag bara visste allt det. Fri form. Fri formande skrivande.
Skriver rader om mina känslor i stunden. Allt forsar, kommer ut. Till världen så ni alla kan se. Se mig. Känn mig. Hör mig. Finns med mig. Dansa med mig. Spela en melodi jag aldrig lär glömma för mig och för oss.

När dessa stadier kickar in. Vill jag fly de. Vill jag stanna kvar. Jag vill känna och känna mig levande. Vilket är det jag gör. Samtidigt känner jag otrolig smärta. I hjärtat. Inuti på den platsen som varit så stängd så länge. Leva? Dö? I slut ändan så spelar ingenting någon roll förutom resan du gjort. Nu. Nuet. Resan du gör i nuet.
Hur fan ska jag klara av det här.







Fredag den 16 Augusti 2019

Jag är galen. Övertänker.

Det har väl gått sådär en vecka ungefär & jag känner att jag behöver reflektera över vad jag känner.
Spontant så känner jag att hon är bra för mig nu, hon får mig att le många gånger. Hennes meddelande är energifulla, de ger mig positivet. Väldigt mycket sådant.
Jag har väl ett väldigt stort intresse från min sida som faktiskt kan gå åt båda hållen.
Jag kan inte läsa henne hur jag än gör. Vad hon är för typ av människa, vad hon egentligen gillar, om vi faktiskt skulle vara en bra match för varandra.
Det är svårt det där. Det ända jag egentligen vet är att precis som med alla andra tjejer som jag träffat länge så skriver hon mycket och ofta till mig. Speciellt ofta. Det ger mig en betryggande känsla och stillar mitt trauma.
Alltså visst, jag känner ju mig fortfarande väldigt mycket ångestfylld. Men samtidigt så är det väldigt lindrigt.
Uff.. När det dock blir disconnect. Fyhelvete vad hela min värld rasar. Och det är egentligen så sjukt att det i nästa sekund, på bara ett få enstaka minuter kan bli bra igen när connection kommit in mellan oss igen. Det är helt sjukt. Pendlar så snabbt och energi tar det.

Nackdel är att hon bor så långt borta. Är du redo för ännu ett långdistans förhållande? Eller att iaf träffa någon som bor så långt, igen? Denna gången behöver inte vara samma som första men ändå.
Hon sa att hon spelar Heartstone. Har det en koppling till någonting? Gör det henne till en ännu coolare person på andra aspekter? Är det kopplat till att hon gillar andra saker som star wars, witcher osv? Just nu är allt spekulationer.

Den stora, om inte den största frågan är också, hur & när... Kom ihåg de. Men hur & när ska jag fråga henne om att träffas? Jag har fått avslag två gånger vilket helt ärligt, var väldigt dåligt formulerade bägge gångerna av mig. De var liksom inte på de bästa och smidigaste sätten från mitt håll. Och ont gjorde det i mig. Så in i helvete. Jävla disconnect.
Men hur... När... Jag lovade ju egentligen mig själv att bara chilla nu. Att skita i att fråga och se hur det blir. Positivt är att jag framför mig inte som en mindervärdig men framför allt desperat person om jag slutar fråga.
Negativa är att det kanske tar slut. Lågan, passionen, kalla det vad du vill. Drar jag på de för långt så kanske det tar slut. Håller det på att ta slut, så får jag iaf inte fråga då. Eftersom då lär jag vara i ett stadie av desperation. Fråga aldrig när du känner dig desperat är nog det jag fått ut av detta. När du känner dig svag & inte dig själv. Fråga inte då. Det här är menat att vara kul nu till en början och inget annat... Men med detta trauma så får jag alltid hålla mig på tvären & keep my cool. Even though I'm not.
Längre än vad jag trodde det här. Övertänk? Kanske. Men fan så mycket bättre än att inte tänka alls.







Måndag den 12 Augusti 2019

Trilla. Låt mig se på. Se mig.

Livet går väldigt snabbt just nu. Och någonstans så står jag i mitten av allt. Hur ska jag veta vad som kommer komma härnäst? Hur ska jag kunna höra mina tankar i allt detta turbulenta skede som jag satt mig i.
Det går inte, det förfaller. Mina tankar, min själ och mitt inre bara förfaller.
Hon som jag skriver med nu håller jag på att falla för. Jag tror att jag insåg det idag. Att kunna få träffa en sån cool människa. Nu är vi här igen tänker jag.
På sättet som hon skriver på. Karisma som hon besitter. Varför har hon gömt sig undan världen under en sån lång tid? Gömt sig undan vilket jag känner att hon gjort. Min intuition känner det. Men.. Det känns bra. Just nu så känns det bra. Lite alldeles för bra. Kommer det komma en stund, en tid, ett ögonblick när det händer. När mitt hjärta slits ut ur mitt bröst. Kanske. Kanske inte. Kanske lyckas jag åka och träffa henne. Kanske är hon inte alls den person jag föreställt mig. Kanske är hon väldigt nere och har dåligt självförtroende. Kanske är hon okapabel till att visa känslor. Kanske har hon inte ens några känslor.
För mig är hon spännande eftersom jag inte kan läsa av henne alls. Har inte ens en blekaste aning vad hennes typ är. Har nog på riktigt aldrig träffat någon som henne.
Det ända jag vet är att jag skriver väldigt mycket om henne nu. Och det kan bara betyda en sak. Att jag fallit lite för mycket för mitt eget bästa.

Inuativt inuativa konversationer. Var har min skriver kraft och den person jag känner som bäst tagit vägen? Auto pilot. Auto pilot är på. Jag bara följer med strömmen och den bär mig ditt den själv vill. Okontrollerat. Okontrollerad. Jag är okontrollerad. Meditation att meditera ikväll lär vara en bra idé. Att stilla mitt inre. Min inre turbulens. Att falla. Att inse sanningar för flera decennier och tider och åter tider framöver.
Flummigt. Jag är flummig. Ikväll. Förstår mig inte på mig själv men även förstår jag allt.
Kreativa natt, kreativa nätter. Tack för att du alltid är här och lyssnar på mina kreativa nätter.





 

2020

juni (1)
maj (3)
april (3)
mars (4)
januari (1)

2019

december (3)
november (1)
oktober (3)
september (1)
augusti (6)
juli (4)
juni (3)
maj (2)
april (2)
mars (3)
februari (3)
januari (3)

2018

december (6)
november (16)
oktober (10)
september (7)
augusti (9)