Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




User avatar

Herr Morris


56 år Male icon från Stockholm


Dagbok

Dagbok - September 2007

« Tillbaka till dagböcker

Här är min operationsberättelse som jag skrev på små lappar när jag låg på sjukhuset för första gången inför min Gastric Bypass operation den 26:e Januari 2006.

Söndag den 23 September 2007

Jag hoppas det regnar mer

Världen hade inte förändrats utanför. Träden stod kvar. Grästuvorna ruvade i marken och slöjmolnen låg som ett silkesdraperi över himlen

- Här har ni mig, tänkte jag stilla.

Det kändes på något sätt fantastiskt där jag stod på sjukhusbalkongen och blickade neråt. Den lilla kvinnan som snabbt och beslutet hasade sig fram i snöblasket nedanför var helt ovetande om mig, min operation och dess förlopp - eller liknande för någon av sjukhusets intagna likväl - Detta som var livsomvändande eller livsnödvändigt för oss, ett avslut och påbörjan av ett nytt stort kapitel i våra livsromaner.

Men för personen nere på gatan, vars liv var minst lika viktigt, märk väl - var inget av händelserna i detta hus ens en konstpaus mellan två textstycken.

Så viktigt för livet, men ändå samtidigt helt ovidkommande.

Vem vet hur våra liv ter sig efter ett kapitelbyte - Var det verkligen en roman, eller var det kanske bara en samling helt fristående
essäer, eller rent av bara ett informationsblad i livets skeende?

En vind svepte in över mitt ansikte samtidigt som jag beundrade himlens skådespel och lek. Jag tog ett djupt andetag och kände hur den kalla luften fyllde mina lungor. Samhörigheten med naturen och livet själv kändes inte långt borta.

- Här har livet mig, tänkte jag stilla som friskheten pumpades in i alla mina porer

I samma ögonblick hostade en bil till på gatan nedanför och jag såg vägarna, de tre fyllda parkeringsplatserna och byggkranarna som tonade sig upp mot horisonten mellan de grå husen.

--

Någon stund senare gick jag ut på balkongen på nytt, varpå två regnstänk slog mot min kind.

- Tänk om det kunde regna mer, tänkte jag och lät åter mina lungor fyllas av den kalla kvällsluften

--

I dag bytte de arm för droppet, då jag nu också skulle få två påsar blod. Högerarmen och den vidhängande handen skruvades fast i sina slangar, allt medan vänster handen och dess vidhängande arm släpptes loss vind för våg.

Det tog inte lång stund innan armen och den fortfarande vidhörande handen sprätte till som en höna, för att slängas iväg i samma kontrollerade upptäcktsfärd som små energiska barn i en glasbutik - skulle armen nå 15 cm längre än tidigare och skulle saftglaset (egentligen, lingondricka - detta är ju trots allt ett sjukhus) stå emot sammanstötningen?

Svaret kom snabbare än tanken.

Jo.

Handen nådde verkligen längre när ingenting höll den tillbaka och plötsligt spred sig den klibbiga blandningen över golvet.

--

De tog nyss bort blodet och droppen från den andra armen också. Jag ligger nu stilla i sängen med båda händerna på magen, tummarna stadigt fastsatta i linningen på byxorna.

Det är fortfarande kladdigt på golvet.

--

Det är spännande att komma till ett sjukhus. Samtidigt som det är en helt ny okänd värld, så har jag sett tillräckligt med avsnitt av ER, Scrubs och alla de andra Amerikanska serierna om livet på ett sjukhus.

Farten, stressen, de sekund snabba beskeden - kort sagt PULSEN!

Men när man istället finner sig vid ett litet norrländsktvattendrag och på sin höjd hör något svagt \"Jo... Men visst..\" som enda tecken på mänskligt liv, så undrar man lätt vart man hamnat.

Man minns Taxibilen som ryckigt stångat sig fram i trafiken (eller man vet att det skulle ha gjort det innan billtullarna tömde gatorna). Man minns de feta tidningsrubrikerna och Hammas övertag i valet - sen kommer ljudet av mobiler som stängs av, följt av en porlande bäck...

Beror det på att vi är så duktiga i vår sjukvård här i Sverige att vi inte BEHÖVER stressa fram mellan avdelningarna - Vi har helt enkelt planerat det hela så bra, att vi har rätt person på rättplats med rätt utrustning vid rätt tidpunkt - så att allt spring och stress är onödigt?

Kliver man ut i skogen en våt höstdag endast utrustad med lågskor, kavaj och portfölj så kanske man beter sig på samma sätt som när man stressar in på ett sjukhus och förväntar sig att \"strax\" är om 5 minuter och \"om en stund\" skulle vara 15 minuter på sin höjd...

Ett sjukhus ger vård och behandling - det är nog endast TVShops styrketräningsprogram som lovar liknande hjälp på 5-15 minuter - förutsatt att du ändrar dina kostvanor, äter extra kosttillskott, promenerar mer m.m. i ett par veckor. TV-shop garanterar att deras produkter ger resultat efter endast några minuters användning, under ovan nämnda premisser i gemena gemener.

Låter du dig luras av att saker tar tid på ett sjukhus, sök då djupt i din själ efter betydelsen av vård. För mig dyker synonymen Omtanke upp, följt av en bild av något sansat, lugnt, tryggt och framför allt långvarigt - som får ta sin tid.

Det var utifrån dessa premisser som jag satt i väntrummet och sedermera låg på sängen i väntan på operationen.

Jag hade tagit steget utanför livets spår, in i ett vakuum där tankarna inte bara fick gro fritt - de fick även möjligheten att slå ut - korsbefruktas, och växta upp igen - utan att jag plockade dem för att konkretisera dem.

Det vita taket fick en väv, väven fick struktur och strukturen fick liv - ljuset lekte livfullt med små och stora medel.

Min fru säger ibland när hon inte kan somna \"Kan du inte prata om något tråkigt?\" Jag insåg tidigt att det handlade om det som var en passion för mig, var olidligt för henne.

Just denna insikt fick mig att förstå att det faktiskt kunde vara fullt möjligt att bli passionerat intresserad av ljusspelet i en takväv.

--

Dagen efter så var det dax för nästa stora event - Ronden skulle gå! Även om jag visste att det inte skulle vara som på gamla svenska journalfilmer, där sjuklingarna satt nykammade på sängkanten och inväntade den stora doktorn - Men de skulle ju ändå komma in i en stor trupp, samlas vid sängfoten, rynka pannorna, titta i papper, ställa några frågor för att svara med några obegripliga medicinska termer, för att sedan gå ut - det där känner ju alla till.

Jag befann mig i ett fyrabäddsrum, och alla sängarna var separerade med skynken som kunde dras för - vilket nu var gjort.

Plötsligt viks lite av ena kanten åt sidan, och ett mans huvud uppenbarar sig med orden \"Jaha, hur var det här?\". Något förskräckt och förvånat svarar jag med ett svagt \"Jo, då...\". \"Ja det här gick ju bra\" konstaterar manshuvudet och lägger till \"så du åker nog hem i morgon\" innan han vek tillbaka skynket och försvann.

Chefsläkaren hade just gått ronden.

--

En ryss kom in på rummet. En äldre rysk man blev min medpatient. Trots sin tydliga livserfarenhet så hade han aldrig känt ett kall att lära sig det svenska språket (Vilka ens av våra egna ungdomar kan det idag?)

Han hade med sig sin son, som tur var behärskade engelska - men när sonen och dennes son hade gått hem för natten startades ett fascinerande skådespel.

I den medialuttrade världen så hade det gått lätt enligt \"Me Jane - You Tarzan\" principen och ett tydligt teckenspråk, men tyvärr är verkligheten sällan som den borde vara.

Istället för enstaviga ord, upprepning av små korta fraser och liknande, så var det här långa meningar; med variationer i både ord och fraseringar på ett fragmentariskt sätt. Nattsköterskan försökte sitt bästa med att upprepa hans ord. Vet inte om det berodde på att hon kanske upprepade någon konjunktion eller subjunktioner i det ryska språket, men han tog ingen notis till hennes upprepning utan fortsatte innerligt med nya ord och meningar. Då allt detta skedde bakom skynket från min sida så hade jag ingen möjlighet att se om det var några gester eller mimik involverat, för att hjälpa det hela på traven.

Det var ytterst fascinerande att höra denna tydliga farfar försöka förklara så detaljrikt som möjligt, samtidigt som sköterskan stod i vanmakt.

Senare på kvällen kom en undersköterska som invandrat från Bulgarien. Där visade det sig att de fått lära sig Ryska på samma sätt som vi lär oss Engelska. Det var en fantastisk resa den natten: Sverige, Ryssland, Sverige, Bulgarien, Sverige och tillbaka till Ryssland...

\"Kraco, kraco\"?

--

En kall tvättlapp smeker min panna. Jag kallsvettas.

Någon smeker och vårdar min panna igen. Jag tror mig veta, och hoppas, att jag aldrig glömmer denna stund - Den värmen som jag fick i sin kyla och i famnen som höll om, gav mig en obeskrivlig känsla av trygghet och mod.

En kall tvättlapp smekte över min panna.

--

Ytterligare en gammal man ligger nu i salen. Han pratar inte med oss. Han nickar lite när han passerar oss andra på sin väg till toaletten, och ibland även på tillbaka vägen. Nickningen är så tydligt att man kan utesluta att det bara skulle vara ett ålders/trötthets ryck. Det är en hälsning.

Han talar inte med oss. Men han talar med sjuksköterskorna, så jag har hört att han rest mycket under sitt liv och att lunchen gav honom magont.

--

Min mor jobbade faktiskt här på 50-talet, men då var sjukhuset inget annat än ett litet gult hus med tjänstebostäderna för alla systrar nere vid vattnet.

Det, tjänstebostäderna, kallades för Ridhuset.

Min frus mormor hade passat på att fråga min fru om vi inte funderade på att skaffa ett barn till - min frus svar hade kommit snabbt - hon är sån. Visst var hon intresserad med jag å andra sidan hade inte sett så på ut på det när hon hade hälsat på mig på sjukhuset - där jag låg med dropp och syrgas.

Det är 50 år sedan 50-talet, bara en sån sak...

--

Dagen efter den stora persen var min mor på besök. Vi hade riktigt trevligt, men det är ändå en annorlunda bild som kommer att sitta kvar på min näthinna, då det kändes så surrealistiskt - som en fars av en Lars Norén pjäs.

På ena sängen - den längst in i rummet - sitter jag i sjukhuskläder och sakta deklamerar att jag mår bra, allt är bra med mig. Men på grund av sängarnas placeringar så sitter jag mot ryggen mot fönstren och den färgsprakande solnedgången och istället tittar rakt in i den vita sjukhusväggen - vit så när som på en flera gånger för liten och på tok för detaljerad teckning av en ruvande järpe.

Bakom mig, på sängen närmast fönstret låg mig mor utsträckt på ett extra lakan, och led av sina egna rygg och magsmärtor. Vid hennes fotända stod hennes rullator.

- Låter inte det som ett upplägg för ett djupt psykologiskt drama så säg.

--

Jag är hemma nu. Visserligen har jag varit det i ett par dagar, men det är först nu som hemmet mottagit mig.

Under de första timmarna så kändes det som om jag satt uppe i hörnet av vardagsrummet och tittade ner. Det är väl priset man får betala för att man stiger av tåget. Å ena sidan så kändes det knappt som jag hade varit borta, och å andra sidan så hade det hänt så mycket.

Min första tanke var att avfärda det hela som en av de där väldigt påtagliga drömmarna som man nästa kan gå och bära på i flera dagar efter att man drömt dem. Men rent logiskt gick det inte ihop. För hade jag bara drömt det hela, så borde ju saker stå på samma plats som de gjort föregående dag.

Men stolen i hörnet stod inte som den brukade, lådan vid hyllan var borta, upplägget med blommor och ljus på bordet var annorlunda.

Fru och barn hade gjort ett fantastiskt jobb med att fixa med lägenheten medan jag var borta, men jag kunde inte riktigt njuta - det var som att må dåligt hos någon man besöker för första gången. Det gick inte riktigt att slappna av.

Nu, är jag dock hemma.


- Undrar om det regnar imorgon?





 

2007

september (1)

2006

augusti (1)