Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




User avatar

Grubbelmia

VIP icon
Female icon från Linköping


Dagbok

Dagbok - September 2009

« Tillbaka till dagböcker

Onsdag den 30 September 2009

Med kamerans ögon

Promenerar sakta mot Gamla Stan. Klockan närmar sig fem och jag ser kvällssolen dansa på vattnet. Ett ungt par hånglar intensivt i ett hörn. - Jag gillar att iaktta min omgivning, men inte att själv bli sedd på...

Med tunga steg går jag därför till kvällens pass i tevejournalistik. Nu är det dags. Jag ska byta min bekväma plats bakom kameran, till den hittills obeprövade platsen framför den. Har övat hemma i timmar, men just nu känns hela nyhetsreportaget som bortblåst.

En mer erfaren kvinna i klassen, hoppar modigt fram och ber att få bli filmad först. Som ett rinnande vatten flyter hennes rapporterande om tunnelbaneolyckan. När kameramannen ger tecken för nästa reportage, ställer jag mig snabbt upp. Inte av lust eller säkerhet, utan snarare för att jag håller på att svimma av skräck och nervositet.

Efteråt sjunker jag ner som en vattenpöl på stolen och väntar på lärarens utlåtande. Döm om min förvåning när jag får höra att den osäkerhet som kunde märkas i mitt reportage, skapade en stor närvarokänsla. Efter fler positiva kommentarer byts min nervositet ut i tacksam förundran. Det som jag såg som svaghet visade sig vändas till min fördel.

Lättad över det oväntade resultatet börjar jag grubbla över det här med att se och bli sedd...

Det är skillnad på att iaktta världen med skydd av kameran, och att våga ställa sig framför den - och låta någon annan iaktta dig. Kanske är det inte meningen att man ska bli för bekväm i den ena eller andra rollen. Kanske blir jag inte hel som människa innan jag vågar tänja mina gränser, och lära mig att både se och bli sedd?

Fikade nyligen med en äldre man, som inte hade något annat att prata om än sig själv. Han gjorde allt för att bli sedd - men att se andra, det kunde han inte. Hans historia är lika sorglig som min egen. Hela mitt liv har jag sökt bekräftelse genom att se andra (det är därför jag gillar livet bakom kameran), men att själv bli sedd har jag haft svårt för.

Kanske är det dags för oss att bli utmanade att gå utanför våra invanda roller? Vi sätter ibland för snäva etiketter på varandra, eller stillbilder som mamma skulle kalla det.

Känner stor lust att riva stillbilderna jag har av mig själv och min omgivning. Tänk vilken frihet det skulle ge att känna sig bekväm både bakom och framför kameran. Att ibland tryggt få se på världen genom kamerans ögon, för att nästa dag låta någon annan studera mig med samma ögon.

Ögon av kärlek och acceptans...

/Grubbelmia.se






Onsdag den 23 September 2009

Framtidens vuxna

I går kväll satt jag på en kurs i Tv-journalistik och funderade över vad jag vill välja för ämne till examensarbetet. Har just läst en bok om hur unga svenskar mår i dag, och tänkte att det kunde vara spännande att göra ett webbreportage om de senaste undersökningarna.

Forskningen visar att spädbarnsdödlighet, fattigdom och antalet dödsfall i svåra sjukdomar har minskat. Materiellt sett har ungdomar det bättre än någonsin. Ändå visar färska rapporter på ett antal mycket negativa trender.

  • Sjukdomar där immunförsvaret överreagerar ökar (astma, allergier och diabetes).
  • Sexuellt överförbara sjukdomar ökar. Antalet fall av Klamydia bland unga, har tredubblats sedan mitten av nittiotalet.
  • Antalet överviktiga ökar, förutom hos tonårstjejer där det finns en underviktstrend.
  • Tonårstjejer är även den grupp som sticker ut genom att ständigt öka sitt alkoholintag.
  • Fler och fler ungdomar tycker att de mår psykiskt dåligt, och den svenska ungdomsarbetslösheten är högst i Europa.

Bara hälften av alla femtonåriga killar "trivs med livet i stort", men bland tjejer i samma ålder trivs enbart en tredjedel. När ungdomar i andra europeiska länder svarar på liknande frågor, tycker de att de mår bättre. Läser vidare om vad forskarna har för förklaring på denna utveckling.

De tror att ungdomar mår sämre sedan lyckan har blivit en norm i vårt samhälle. Alla ska vara lyckade och lyckliga. Forskningen ser även en koppling mellan hur individualiserat ett land är, antalet självmord och den psykiska ohälsan. Livet ses inte längre ur ett familje- eller grupperspektiv. Valmöjligheterna upplevs som oändliga, vilket skapar inre stress. Det är upp till varje enskild individ att skapa framgång och att vara sin egen lyckas smed...

Grubblar länge på det jag läst. Blir inte riktigt klok på vad det är som händer. Varför blir unga människor olyckliga i sin jakt på lycka? Och varför gäller samma sak för så många av oss äldre? Kanske jagar vi efter fel saker...

Kanske borde vi inte jaga alls...

/Grubbelmia.se






Onsdag den 16 September 2009

Om jag kunde drömma

Nu har jag förlorat mig själv i en film igen. Återigen är det förstås en berättelse som på många plan går emot mina värderingar - och det jag tror mig stå för...

Isabella Swan flyttar till Forks, en liten regnig sovstad i Washington. Där träffar hon den gåtfulle och förföriske Edward Cullen. Plötsligt tar hennes liv en oväntad och farlig vändning, eftersom det visar sig att Edward är vampyr. Trots detta uppstår en passionerad kärlekshistoria, där Edward och Bella ständigt balanserar mellan begär och livsfara.

Ja detta är handlingen i filmen Twilight (på svenska: Om jag kunde drömma), och de efterföljande böcker som jag slukat den senaste tiden. En högst banal historia, och jag kan inte för mitt liv begripa att jag fastnat för något så ytligt.

Jag grubblar på om det är den förbjudna kärleken som fascinerar, eller är det drömmen om ett evigt liv som skrämmer och lockar? Bella står ju inför valet att låta Edward bita henne, så att hon kan bli som honom och leva för evigt.

Googlar på författarens namn, Stephenie Meyer. Får då höra henne berätta att äpplet på bokomslaget symboliserar Bella och Edwards kärlek, samtidigt som den representerar den förbjudna frukten i Edens lustgård. Äpplet representerar också det val Bella har, att antingen ta emot den förbjudna frukten (Edward), eller att välja att inte vara med honom.

Okej, det finns religiösa grundtoner i berättelsen, tänker jag glatt. Hoppas genast kunna läsa ut inspirerande andliga dimensioner. Gör ett försök - men hittar inget. Berättelsen innehåller helt enkelt inga sådana djup...

Så vad är det då som griper tag i mig? Kanske är det själva valet att kasta sig ut i det vilda, farliga och okända. Kanske är det drömmen om ett annat liv, en annan värld. Jag vet inte.

I berättelsen finns förutom Edward vampyren, ytterligare två män som är passionerat förälskade i Bella. Den ena är en helt vanlig kille som heter Mike. Jacob - den andre killen, är mer ovanlig eftersom han kan förvandla sig till varulv. Dock lever han oftast som mänsklig, och kräver inte att Bella riskerar sin själ för ett eventuellt evigt liv. Bella älskar Jakob också, men måste ju välja...

Alla dessa val... Börjar grubbla på vad jag valt bort i mitt eget liv, och varför. Funderar över hur det hade blivit om jag fattat helt andra beslut. Kommer fram till att det är ganska meningslöst att tänka så. Jag kan ju uppenbarligen fortfarande drömma, och många vägskäl kvarstår. Varje dag.

Kanske ska jag leta lite oftare efter de vilda drömmarna. Inte vara så feg och bekväm. Låta mig lockas ut på nya betesmarker.

Plockar upp en bok som min syster Sara rekommenderat. Den heter "Kvinnor som slår följe med vargarna". Titeln lockar. Jo, så får det bli...

Jag ska drömma oftare om det vilda. Ge fantasin mer spelrum. Kanske slår jag följe med vargar ett tag. Vem hänger med?

/Grubbelmia.se

Se filmklipp: http://www.youtube.com/watch?v=gpjUvtXihFk






Onsdag den 9 September 2009

Sexigt i kyrkan…

Suggestiva trumljud fyller lokalen. Det vickas på höfter och huvuden i takt till axlar som dansar. Två kvinnor och tre män virvlar runt i altargången. En äldre dam i publiken kippar efter andan. Förra året var det några som nästan svimmade. Sång- och dansgruppen från Etiopien är här igen.

- Får det verkligen vara så här sensuellt, viskar en orolig kyrkobesökare i mitt öra.

Medan tanten viskar vidare flyter mina tankar i väg och jag börjar att grubbla över mina erfarenheter av sex och kyrka.

För många år sedan, när jag bodde i USA, var jag med i en kyrka som var mycket strikt på detta område. För att hjälpa männen att lusta mindre hade man regler för hur kvinnorna skulle klä sig. Självklart inga urringningar, och alla kjolar skulle täcka knäna - när vi satt ner! Ärmarna på våra blusar skulle gå nedanför armbågarna. Tänk... jag som ens aldrig förstått att armbågar skulle vara så sexiga, att de drar männens koncentration bort från Gud.

Ja, hur gick det då med oskulderna i denna kyrka? Inte så bra. Faktum är att jag inte vet om jag sett värre urspårningar någon annan stans. Verkar finnas få saker som tänder lusten lika snabbt och bra som om man försöker att strypa den. Det som pågick bakom kulisserna i denna kyrka, lämpar sig inte ens att skriva om på en så fritänkande blogg som Grubbelmia.se ;-) .

Okej... i Sverige är det kanske inte lika illa. Eller? Det pratas om kvinnornas klädsel både inom och utanför kyrkan. Hur kort var kjolen... hur tajt var blusen? Verkade hon bjuda ut sig på något sätt. Jaha - men då så...

Varför ska det vara så svårt att skilja det som är fult från det som är fint? Om någon får osunda tankar av en annans klädsel - ja, då är det väl dags att rannsaka sig själv och jobba med tankelivet. Eller så kan man fundera över det som min adoptivfar prästen alltid sa:

- Du kan inte hindra fåglarna från att flyga över ditt huvud, men du kan hindra dem från att bygga bo.

Tankarna är väl oftast inte mycket att oroa sig för, bara du sedan ser till att inte handla mot dina värderingar och det du själv tror på.

Så till det fina...

Gud har skapat oss med en förmåga att njuta av sex. Delar av denna härliga gåva lämpar sig kanske bäst för sängkammaren, medan andra delar mycket väl kan förekomma på allmän plats. Då menar jag kanske inte själva sexakten, utan sensualismen i sina renaste former. Sinnlighet, eld, lust och värme inspirerar och lockar. Spänningar släpper och vi blir fria.

När trummorna sakta tystnar, och etiopierna dansar ut ur kyrkan - då blir det plötsligt stående ovationer. Många skrattar befriat. Vad var det som hände?

Jo, Gud blev större...

/Grubbelmia.se






Onsdag den 2 September 2009

Kan psykvård bli konst?

Så stod hon där på bron. Det såg ut som att hon hade en psykos och skulle hoppa. Någon larmade, och hon blev omhändertagen.

Troligt...

Grejen är att hon aldrig hade tänkt hoppa, det hela var ett konstprojekt. Ville ha nåt till sin slututställning, som gav henne ett namn - så att hon blev någon. Och det blev hon.

Fånigt...

I huset bredvid bron, bodde en tant med ångest. Hon orkade inte leva längre, sa hon när hon ringde psykakuten. Är du suicidal, frågar läkaren. Inte just nu, men jag måste få hjälp, svarar damen. Hinner inte, sa läkaren - vi har någon som tänker hoppa nu. Adjö.

Sorgligt...

Inne på slutenvården skär en flicka sig själv. Hon har hittat en vass bricka. Blöder lite. Gråter. Gå och lägg dig, säger sköterskan. Vi har fått in en som tänkte hoppa från bron. Har inte tid med dig.

Märkligt...

Kvinnan från Konstskolan står på sig. Jag gjorde inget fel, jag skapar installationer. Det är konst, ska ni veta.

Dåligt...
tycker jag.

/Grubbelmia.se

Ps) Här kommer ett förslag till nästa elev som vill synas i media. Låtsas råna en bank, ge de anställda men för livet och polisen något att göra. Sola dig sedan i uppmärksamheten och sjung om målen som helgar medlen.

Läs mer på:
http://www.dn.se/kultur-noje/konst-form/anna-odell-mitt-verk-far-beratta-1.812436

http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=176626






 

2010

mars (1)
februari (1)

2009

november (2)
oktober (3)
september (5)
augusti (4)
juli (3)