Jag försöker klara mig. Mina instinkter svek. Eller så har jag svikit dem. För jag anade att katastrofen skulle komma. Eller visste. Jag hade inte styrkan att spjärna och inte glida in i det farliga. Njutningen var total. Det kanske inte är mer än rätt att det har kostat. En kostnad som det inte går att reglera. Måste dock säga att jag hade gjort om det hela igen. För trots melankolin har jag fått skarpare sinnen, vassare iakttagelseförmåga, diktandet. Det som gläder mig speciellt är avsaknad av hat och bitterhet. Jag är stympad fast kompenseringen skulle jag inte vilja vara utan